RSS

Anknytning: Den mörka hemligheten

30 Jun

För en tid sedan skrev jag om en självhjälpsbok om anknytning. Den verkade så pass intressant att jag nu har läst den. Och jag tänker att det här är en fantastisk liten bok om anknytningen och dess betydelse för hur en människa mår som vuxen. Den har dessutom betydelse för oss som jobbar med barn professionellt inom barnomsorgen.

Boken heter ”Den mörka hemligheten — att lämna det förflutna bakom sig och skapa ett tryggare liv” och är skriven av psykologen och psykoterapeuten Egil Linge och journalisten Dan Josefsson. (Natur och Kultur, 2011)

Vi får här en kort inblick i anknytningsteorin och dess framväxt, samtidigt som vi möter personer som kommit till Egil för hjälp att reda ut sitt förflutna och komma vidare i livet. På slutet finns två kapitel som är självhjälpsdelen. Efter att ha sett hur brister i anknytningen kan synas i vuxenlivet, beskrivs några verktyg att för att själv kunna komma vidare.

Genom ett antal personer får vi en handfast genomgång av vad relationsteori är för något. Det är inte på något sätt teoretiskt tung, för boken riktar sig till en intresserad allmänhet. Och de exempel som dessa personers livshistoria ger gör det hela väldigt konkret och lättläst.

Överlevnad och vardag

Den pedagogiska bild som författarna använder, är att vi kan se oss själva som bestående av två personer: överlevandspersonen och vardagspersonen. Överlevnadspersonen styrs av de äldre delarna av vår hjärna och är en instinktiv sida hos oss. Den är personen är framför allt inriktad på uppmärksamma hot inom oss och i vår omgivning.

Vardagspersonen finns i den yngre delen av hjärnan och styr allt som inte handlar om fara.

Man kan säga att det är vardagspersonen som gör oss till människor. Det är tack vare den som det är möjligt för oss att inte bara känna känslor, som de flesta djur gör, utan att också förstå vad en känsla är och analysera hur den uppkommit. Den mänskliga förmågan till självreflektion har vi tack vare vardagspersonen. Det är vardagspersonen du identifierar dig med, det vill säga, den är den del av dig som du upplever som ditt ”jag”. (s 29)

Problem blir det när överlevnadspersonen inte blir lugnad och känner sig trygg under vår uppväxt. Då kommer den personen att få ett för stort inflytande på våra liv, vare sig vi vill det eller inte. Det behöver alltså finnas personer i vår omgivning som kan trösta och lugna oss som små. Finns det någon sådan, ger det möjlighet för vardagspersonen att utvecklas och växa sig stark. Den här processen sker alltså inte automatiskt bara för att barnet bli äldre.

Den trygga basen

Vad vi behöver är en uppväxtmiljö där de både personerna kan samexistera på ett smidigt sätt, så att överlevnadspersonen inte vaknar i onödan. Annars kommer vi inte att vara så välfungerande inom vissa områden. Vi behöver en trygg bas att utgå från. Något vi får genom lämpliga anknytningspersoner.

Föräldrarna blir en trygg bas om han/hon alltid är tillgänglig när barnet behöver hjälp, om han/hon uppmuntrar barnets nyfikenhet och välkomnar dess upptäckarslusta, och om han/hon förmår respektera barnets behov av att ibland utforska världen på egen hand. Barn som upplever sin förälder som en trygg bas vågar leva ut hela sin nyfikenhet. De är så säkra på att basen kommer att finnas kvar när de behöver den att de inte tvekar att lämna den för att undersöka världen. (s 36)

När vi ger barnen den mänskliga omsorgen ger vi dem också en lektion i hur en vardagsperson fungerar. Med tiden kan de sedan själva klara av att trösta och ta väl hand om sig. Ett ord som beskriver det här är affektreglering.

Olika typer av anknytning

Inom anknytningsforskningen har man sett att barn utvecklar sin anknytning på olika sätt beroende på hur dess relation till anknytningspersonen ser ut. Den mest okomplicerade är den trygga anknytningen, där barnet av omgivningen får en chans att utveckla en stark vardagsperson.

Mer komplicerat blir det med de i undvikande och ambivalenta sätten att knyta an. Sämst utgångsläge för att kunna reglera sina känslor får man genom en desorganiserad anknytning. Jag ska inte beskriva dem närmare här, utan uppmanar alla att läsa boken.

Det viktiga att komma ihåg är att det här sker som en reaktion på att man saknar en trygg bas, att den vuxne inte klarar av att möta det lilla barnets behov. Beroende på hur man trots allt har blivit bemött utvecklar man en av dessa fyra typer av anknytning.

Genom de personer vi får möta i boken, kan vi se hur det här påverkar den vuxna människans förmåga att relatera till andra på ett smidigt sätt.

Verktyg för ökad trygghet

Efter att även ha tagit upp vad ett känslomässigt trauma kan göra med överlevnads- och vardagspersonerna, vilket idag brukar kallas för posttraumatiskt stressyndrom, och även vad som kan orsak en desorganisering, kommer författarna så till den verktygslåda som vi kan tillämpa för att bygga upp vår trygghet igen.

Det är som någon har sagt, aldrig försent att få en lycklig barndom.

Vägen till ökad trygghet kan sammanfattas med ett ord: integration. Vi måste få vardagspersonen och överlevnadspersonen att bättre integreras med varandra. Ju bättre vardagspersonen och överlevnadspersonen samarbetar, desto mindre behöver vi kontrollera och undvika. Detta skapar frihet, eftersom det ytterst är våra kontroll- och undvikandebeteenden som ställer till problem i våra liv. (s 117)

Det mest effektiva sättet att skapa bättre integration är att göra som det lilla barnet: Ta hjälp av en annan och tryggare människa. Det är det som sker i terapi.

Sedan finns det ett antal tekniker som handlar om att stanna upp, samt känna och tänka efter. Vad är egentligen problemet, här och nu? Varför reagerar jag som jag gör? Och vilka konsekvenser skulle det få om jag struntar i att reagera som jag gör, det är ju ändå bara historia?

En av dessa tekniker är mindfullness, något som nog ingen lär ha missat idag. Det är en teknik som försöker hålla oss kvar i nuet, trots allt vi kan känna och uppleva.

Kanske är dessa tekniker något för stressad personal inom barnomsorg? Kanske kan någon känna igen sin egen barndom eller traumatiska upplevelser? Kanske kan man då börja träna på att bli tryggare. Det är bra för en själv, men också för de barn man har att ta hand om, egna eller andras.

Det relationella barnet

Det här med anknytningsteori känns idag som väldigt viktiga tankar för mig. Vi har under lång tid levt med en bild av barnet som kompetent och självtillräckligt. Vad anknytningsteorin lyfter fram är vårt medfödda behov av relationer, av kärlek.

Om människan förr sågs som en i grunden självständig och självtillräcklig varelse står det idag, mycket tack vare anknytningsforskning, klart att hon snarast är relationell. Det betyder att vi har ett medfött behov av känslomässig närhet, och att vi utan den närheten inte kan utvecklas till fullt fungerande människor. (s 23)

Ser jag till de strömningar som idag råder inom svensk barnomsorg, så är det just det kompetenta och självtillräckliga barnet man ser. Den mänskliga och sociala dimensionen lyser ofta med sin frånvaro. För här kan jag inte se att de kunskaper som bland annat anknytningsteori bygger på har fått något genomslag. Det är därför som en bok som den här borde läsas av alla som arbetar, på alla nivåer, inom barnomsorgen.

En anledning till att kopplingen med barnomsorg inte känns långsökt, är att anknytningsforskningen hade sin upprinnelse i den situation som rådde på barnhem runt om i Europa efter andra världskrigets slut.

Europa var fullt av föräldralösa barn som levde på överfulla barnhem, och där tillämpade man behavioristiska uppfostringsidéer. Personalen hade instruktioner att inte ta i barnen i onödan, och skötarna avlöste varandra i så hög takt att barnen omöjligt kunde skapa någon nära känslomässig relation till någon vuxen. En stor andel av barnen blev deprimerade, många så gravt att de tynade bort och dog utan att det kunde förklaras medicinskt. (s 25)

Vi ska inte slå oss för bröstet

Det här är något att tänka på, anser jag, när vi idag proppar in allt fler barn i våra så kallade förskolor; där kraven uppifrån inte signalerar att vi ska bry oss om barns känslomässiga utveckling; där vi alltså dras med bilden av barnet som självtillräckligt.

Samtidigt syns tecken på att det gamla förnekandet av barns grundläggande behov av trygghet är på väg tillbaka. På teve återlanseras 1920-talets behavioristiska idéer i program som Nannyakuten. Grupperna på våra förskolor tillåts växa sig så stora att barnen riskerar att inte kunna knyta an till någon i personalen, något som är att jämföra med psykisk misshandel. (s 146)

Men boken tar sin utgångspunkt i de familjeförhållanden som rådde, även om det finns händelser utanför familjen som har påverkat anknytningen och tilliten. Forskningen om anknytning inom barnomsorgen har jag ännu inte hört talas om, även om den skulle vara väldigt relevant idag med tanke på att i stort sett alla barn i Sverige växer upp i den institution som idag kallas förskola.

Den känslomässiga och sociala betydelsen av det vet man idag inget om. Det lär framtidens psykoterapeuter få reda ut.

Men människan är relationell. Ensamma är vi svaga och den typ av problem som vi har berättat om i den här boken kan inte läkas i ensamhet. Vi måste ta hjälp av andra människor, det finns inget annat sätt.

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 30 juni 2012 i anknytning, Böcker, Jobbet

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: