RSS

Utvärderingssamhället

26 Okt

Lärarnas allt större administrativa börda har lyfts många gånger det här året. Det har också riktats kritik mot ”dokumentations monstret”. Nu kommer en mer övergripande kritik i en debattartikel i DN av Shirin Ahlbäck Öberg och Sten Widmalm.

Här får vi ett större sammanhang och också tankar varför den här utvärderingshysteri inte fungerar i längden.

Självfallet är NPM:s fokusering på tydliga resultat i viss mån nödvändig. Men nu tycks vi i Sverige ha kommit till en punkt där systemen för utvärdering och granskning har byggts ut så till den milda grad att de i sig själv skapat en egen byråkrati som skapar nya effektivitetsproblem.

Vi talar här om de ymniga återrapporteringskrav som regeringens styrning av myndigheterna innehåller. Vi talar om de särskilda myndigheter för uppföljning och utvärdering som växt som svampar ur jorden under senare år – till exempel Inspektionen för socialförsäkringar, Tillväxtanalys, Vårdanalys, Myndigheten för Kulturanalys, Trafikanalys och så vidare – i kombination med att tidigare inrättade myndigheter blir mer detaljstyrda och förväntas ägna sig mer åt utvärderande och uppföljande verksamhet.

Kontrollsamhället får ganska fort avarter och gör medborgarna till smitare eftersom det inte går att leva efter. Det blir ett glapp mellan ideal och verklighet.

Och då kommer vi in på utbildningsväsendet och konsekvenserna där. Vi är nog många som undrat vad som nu mera är fokus i verksamheten.

Vi talar om Skolverkets, Högskoleverkets och universitetens egna utvärderingsapparater som undersöker kvalitetsnivåer i alla utbildningsområden så ofta att lärare får skära ned på undervisningen. Myndigheter har tvingats inrätta särskilda enheter som ska hantera återrapporteringskrav och granskarnas anspråk.

Det har också talats en del om att höja statusen för lärare. Men hur gör man det? Genom ekonomisk detaljstyrdning? Vad innebär egentligen professionalism och pratet om den?

En sorglig effekt av ”utvärderingssamhället” är att den offentliga tjänstens tidigare konkurrensfördel – som ju aldrig har varit lönen – att kunna ta ett självständigt verksamhetsansvar inom vissa ramar håller på att elimineras. Detaljstyrningen i ekonomistyrningen har blivit så stor att litet utrymme lämnas till de yrkesverksammas professionella omdöme inom exempelvis skola, vård och omsorg.

Här framträder ett omfattande tillitsproblem som nu tycks prägla förvaltningar i många välfärdsstater. Professionalism och genuint kunnande har nedvärderats och konsekvensen tycks bli lägre kvalitet på tjänster och service.

Frågan är också: vad är det man utvärdera? När de här systemen kom i mitten av 90-talet riktades det mycket kritik mot det, men den kördes över. Det var det enkla och konkreta man snabbt tog fasta på, något som liknade SIS normer, inte det som nödvändigtvis var kärnan i verksamheten.

De mått som man är ålagd att återrapportera stämmer nämligen sällan överens med de yrkes­verksammas förståelse av vad som utgör väl utfört arbete; ekonomernas dominerande ställning som uttolkare av kvalitet är här slående. Det har bland annat inneburit att utvärderingarna i regel koncentrerar sig på det som går att mäta, och man blir slav under metoden – det som inte går att mäta finns inte (samtal med äldre i vården, extra läxhjälp till elever med behov och så vidare).

Blir det här en valfråga? En avtalsfråga?

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 oktober 2012 i Dokumentation, Jobbet

 

Etiketter: , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: