RSS

Problemet att prioritera

15 Dec

Vi som jobbar på dagis (aka förskolan) har en besvärlig arbetssituation. Förskollärare är ett av de yrken där man löper störst risk att bli utbränd. Botemedlet anses ofta vara att man behöver prioritera i arbetsuppgifter. Chefen ska hjälpa till med gallringen för att ta sitt ansvar för medarbetarnas arbetsmiljö. Men hur pass möjligt är det att göra några som helst utrensning bland det vi behöver göra?

Arbetsuppgifterna är många och komplexa, ofta motstridiga, och flyter i folks medvetande samman i en stor klump med lika viktiga handlingar man måste utföra. Ofta är det lättast att tänka bort barnen, verkar det, för fokus ligger på sånt som ger poäng i vuxenvärlden och hos chefen, som i sin tur styrs av kommunens behov av kontroll.

Jag har ännu inte träffat någon på dagis, chef, förskollärare, barnskötare, som haft den kollen att personen har förstått att göra bra prioriteringar. Ännu har jag inte sett någon chef göra en prioritering. Istället kommer man med nya idéer på hur vi ska hinna med allt. Och arbetskamrater klagar och mår dåligt när arbetspusslet inte går ihop sig.

Prioritering är en förenkling, man rensar och fokuserar på det mest viktiga. Vad är då viktigt i ett barns liv? Hur får man det att utvecklas på ett bra sätt? Vilka är visionerna i styrdokumenten? Vad har jag för kunskaper som kan leda mig?

Och här ligger problemet: vet man inte vart man ska och hur man tar sig dit, är det svårt, för att inte säga omöjlig, att prioritera. Det här påminner om en passage i Alice i Underlandet.

‘Would you tell me, please, which way I ought to go from here?’
‘That depends a good deal on where you want to get to,’ said the Cat.
‘I don’t much care where—’ said Alice.
‘Then it doesn’t matter which way you go,’ said the Cat.

Har man inte visioner och mål klara för sig kan man inte göra vettiga prioriteringar. Har man inte ens sina egna prioriteringar klara och väl underbyggda, så går det inte alls. Har man ingen förmåga att se helheten, utan bara ser träden och inte skogen, hittar man inte vägen. Tänker man inte heller kritiskt och kunnigt på allt som "läggs på", utan springer på allt, då står man där med kortisolhalter upp över öronen. Och är det något man måste vara vaksam på för att må bra och inte bli utbränd, så är det kortisolhalterna.

Och handen på hjärtat, om vi börjar med det mest grundläggande när det gäller fysisk och mänsklig omsorg, när kan vi börja prioritera in styrdokumenten? När har vi tid och ork till det? Jag bara undrar.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 december 2015 i Jobbet

 

Etiketter: , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: