Det kanske inte är så många som nu för tiden tränar barn inför ett sångframträdande på Lucia eller en sommarfest. Många har tagit bort framträdanden inför föräldrar av olika anledningar, men kanske främst för att det känns betungande, när stressen ändå är så stor och man upplever att man inte hinner med.
Själv har jag i många år varit den som har ansvarat för den här träningen på de ställen jag arbetet på. Jag har kunnat spela lite gitarr, tillräckligt för att det ska kunna kännas lite trevligt.
Jag har samlat på mig tankar kring den här träningen och nu, när jag strax ska gå i pension, har jag sammanställt dem. Tänk bara på, att det här gjordes i en tid och på platser där man hann med. Eller kunde prioritera det. Eller inte bara var upptagen med att lösa dagen.
Min text ska något att fundera och reflektera kring vid planeringen. Jag vill lyfta sånt som jag har upplevt som viktigt när jag förbereder mig och barnen. Förhoppningsvis kan det ändå vara till hjälp för någon som har lust och orka att använda framträdanden i pedagogiskt syfte.
Andra anledningar
Det kan verka som om det framför allt är sommarfester och Lucia man har tränat till. Men jag har varit med om att framträda på andra ställen också.
Innan jag blev förskollärare jobbade jag med en förskollärare som drev ett projekt som ledde fram till ett uppträdande på temat djur med rekvisita i en samlingssal i förorten där vi jobbade. På samma ställe fick jag också möjligheten att vara med om att sjunga utanför Pressbyrån i en vänthall vid tunnelbanan. Vi sjöng även på tåget dit och tillbaka.
Förskolans dag brukar bara vara något man håller innanför staketet. Ett år vara dock jag med om att alla förskolor i området samlades på torget och sjöng. Det var som en karneval där vi även hade klätt ut oss. Det var ett sätt att uppmärksamma vår verksamhet för folk utanför staketet.
Själv hade jag året innan pension en idé om att vi på Förskolans dag skulle ställa oss utanför ingången till pendeltågsstationen i närheten för att visa upp oss. Tyvärr blev det aldrig av eftersom vi då var mitt uppe i en pandemi.
Dessutom är det här en aktivitet där barnen är med och skapar kultur, inte bara konsumerar den, t.ex. genom böcker och teater. Att träna och framföra musik och sång är en kulturskapande aktivitet.
Rensas bort
Rent praktiskt kan det kännas övermäktigt att göra något som känns så här stort, något om inte bara innebär att man plockar fram pyssel en förmiddag och sedan är klar, utan kräver mer.
Argumenten kan vara flera. Ett är att man inte vill pressa barnen, vare sig att träna eller att framföra något. Då ser man det mest som att man bara ska sjunga för föräldrarna. Det ses inte som en del i arbetsuppgiften, inte något man får poäng för.
Man kan även säga att det inte ingår i arbetet med läroplanen. Men som jag ska försöka visa, så finns det mycket att lära och vissa moment kan klassas som undervisning.
Det går även att motivera det med att man nu bryter med traditionen, förnyar, och gör något annat. Det är väl bra om man gör lite nya saker, men det är synd om man stryker framträdandet, för det finns mycket bra pedagogik i träningen, mycket som barnen kan ha glädje av och som gynnar dem på många sätt.
Men ser man bakom dessa till synes rationella argument, finns det andra som egentligen är viktigare och som mer handlar om hur de vuxna bara ser det som ett jobbigt problem. Någon riktig och genomtänkt pedagogisk tanke verkar faktiskt inte ha funnits — och har nog aldrig gjort det heller.
Jag förstår att alla känner sig slutkörda för att arbetsbelastningen är för stor och att barngrupperna är orimliga. Men om man känner att man har tid och ork och kan se lite längre …
En metod eller en utgångspunkt för reflektion
När man har bestämt sig för att ha ett framträdande, behöver man fundera på hur man ska gå till väg. Hur ska träningen gå till? Det finns både teoretiska och praktiska saker att reflektera kring.
Idag är det inte så populärt att inom utbildningen till förskollärare prata om metoder av olika slag. Där man inom många andra områden försöker hitta fram till vad som fungerar bra (best practice), så är det upp till varje förskollärare eller barnskötare att hitta fram till hur man ska göra.
Jag skulle säga att det är att bli lämna i sticket. Inte nog med att man själv måste gå den mödosamma vägen att hitta vad som kan fungera, det finns inte heller något att börja reflektera kring. Man står där själv med problem man måste lösa efter hand som man drabbas av dem.
Finns det ett eller några bra sätt att lägga upp träningen på? Går det att vaska fram bra ingångar? Åtminstone något att utgå ifrån innan man har hunnit skaffa sig egna erfarenheter?
Det är inte någon exakt vetenskap, utan mer en konstart. Men även i konsten finns det mönster att utgå från. Dessutom är vi vuxna olika personligheter och har olika ledarstilar, vilket påverkar vad vi gör och hur vi gör det. Även barngrupperna är olika, så barnens och gruppens nivå är viktig att tänka på.
Det här är ett projekt på några veckor där man tränar intensivt för att uppnå sitt mål: ett välordnat framträdande där alla kan ha kul. Det pågår över längre tid, även om det är avgränsat, och innehålla flera delar — och man kan då reflektera över både helheten och de olika delarna.
Ihärdighet, träning och lärande
Vill man ha en syfte med framträdandet är kanske inte själva framträdandet så viktigt, även om det är ett mål, en motivation till att träna. Ur inlärningssynpunkt anser jag nog att det är vägen dit, processen, som är det som ger något och som utvecklar barnen. Vägen är målet.
Åldern på barnen
Åldersgrupp jag tänker mig är 4-5 åringar. Det är inte rimligt att utsätta mindre barn för den prestationspressen. 3-åringar är här ett gränsfall och går de på samma avdelning som 4-5 åringarna, så ska de rimligen vara med. De är en del av gruppen och gemenskapen på avdelningen, vilket man behöver markera.
De äldre barnen är intellektuellt, språkligt och socialt mer utvecklade som gör att de lättare klara det. Barnet måste klara av att de vuxna har en förväntan på uppförande och utförande. Chansen är då också större att de inte springer till mamma under själva framträdandet.
Däremot är det viktigt att de minsta får se resultatet, eftersom de gärna vill göra som de äldre barnen gör. De äldre barnen bli förebilder. Om framträdandet återkommer varje år ger det också en målbild för barnen. Det blir till en tradition som barnen växer in i.
Sedan gör det ju inget att man kört sångerna med de små, för då kan de känna igen dem vi framförandet och några kanske vill vara med — vilket man naturligtvis inte ska hindra dem från att vara.
Framtida belöning
Ett framträdande av det här slaget behöver en period av daglig träning i tre veckor eller kanske mer för att få till text, musik och eventuell koreografi Det ställer då krav på alla att man inte ger upp. Barnet behöver då ha en motivation, ett driv, som gör att de kan hålla ut, även när det känns tråkigt och tungt.
Sedan några år har det engelska ordet ‘grit‘ använts för att beteckna den här förmågan att uthålligt fortsätta, att hålla kvar motivationen även om det inte ger en direkt belöning. Den här ihärdigheten har man översatt lite olika på svenska, men ett vanligt uttryck är ‘jävlanama’. (Se artikel på forskning.se)
Träning kan vara väldigt tråkig, långt från ”det lustfylla lärandet”, och man behöver öva upp en mental förmåga att klara av den ”tråkigheten” delen. Om man inte råkar uppleva träning som lustfyllt.
Hjärnan vill ha roligt, här och nu, vilket gör att den lätt börjar ägna sig åt annat om den inte får någon belöning. Man behöver ge barnen en lustfylld motivation, sätta upp olika delmål i träningen och påminna om målet, varför man håller på, variera träningen så gott man kan. Stämningen behöver vara lekfull.
Dessutom är det något vi gör alla tillsammans!
Tänka på sig själv som lärande
Människan är benägen att tänka magiskt och inte i orsak och verkan. Det här gäller i högsta grad för små barn. Det är så mycket i deras värld som de inte förstår och som tycks hända på magisk väg. Därför är det inte så konstigt att barn, men även många vuxna, tror att vissa saker kan vissa personer som någon inbyggd egenskap eller för att man är äldre. Man är matematisk, inte något man kan öva upp.
Förutom det rent magiska tänkandet har man också sett — eller om det är ett utslag av samma sak — att en människa kan ha en av två olika tankemönster, mindset: det statisk eller det växande/dynamiskt.
I den statiska är man helt enkelt; man förändras inte; det är inte någon mening med att träna. Har man en inställning där man växer och lär sig nytt, och då förändras lite i taget, är ingenting kört på förhand. Det gäller bara att träna och lära sig, vara ihärdig.
Vilket vi då vill att barnen ska ha som inre bild av sig själva, som mental inställning? Att man kan lära sig saker, att man kan klara av saker — även om man kan behöva anstränga sig lite för att nå dit.
Den vuxne ledaren behöver ge barnen hopp om att de kommer att lära sig och att det kommer att gå bra på framträdandet.
Jag hade en arbetskamrat som berättade att hennes lärare i mellanstadiet hade sagt till henne, att hon aldrig skulle kunna lära sig matematik. Det omdömet hade sedan präglat hela hennes liv. Hon kände att hon inte kunde. Det var först när vi började fundera på småbarns utveckling i matematik, som hon fick insikt i hur läraren hade sänkt henne. Visst kunde hon matematik!
Det samma gäller musik. Vissa verkar bara kunna. I barns värld är det vuxna som bara kan saker, för de har inte sett hur de vuxna har tillägnat sig de kunskaper och färdigheter de har.
Min fru jobbade i många år på en avdelning för dementa. Där fanns det ett piano och eftersom hon hade spelat sedan lågstadiet, tog hon med noter och spelade för de gamla. Det uppskattade mycket, för även om minnet svikit så så fanns ändå den positiva upplevelsen av musik kvar. Men många gånger fick hon frågan ”Har du piano hemma?”. De förstod inte att hennes pianospelande krävde mycket träning och ett instrument att träna på.
Vikten av fokus
Visst kan barn i alla åldrar fokusera på saker — även om det finns barn som har lite svårt för det — men här handlar det om att fokusera på något som kanske inte ger den omedelbara känsla av att ha kontroll själv över vad man fokuserar på.
Att öva lite på att fokusera sin uppmärksamhet i den här typen av träning, kan vara till nytta i skolan, men också i livet. För där hamnar barnen på lektionerna i situationer där de måste fokusera på ämnet för lektionen för att kunna lära sig det. Men i vårt sammanhang ska det inte handla om krav på inlärning, utan ett hjälp att — tillsammans med andra — bara få nosa på det.
Det är den vuxnes ansvar att försöka utforma träningen på ett sånt sätt, att barnen har största möjliga chans att klara av att fokusera. Man kan ha förväntningar, men inte orimliga krav. Det blir hela tiden en avvägning utifrån barnens förutsättningar, som ställer krav på den vuxnes inlevelseförmåga.
Träning före talang
Något annat man bör vara medveten om, är att talang är ganska överskattat. Många har säker hört om de ”10.000 timmarnas träning”, vilket är en ungefärlig siffra som riktiga mästare har lagt ner på träning. Vi kan inte ge barnen så mycket tid till framträdandet, utan poängen är att man kan behöva träna mycket för att lära sig något. Det gäller att inte underskatta den tid det tar att memorera en sångtext när man inte kan läsa den.
Genom att öva inför ett framträdandet får barnen erfarenhet av att man lär sig genom träning, mycket och lång träning. (Ok, bara tre veckor, men ändå) Men det krävs att pedagogerna pratar om träningens betydelse så att den blir synlig.
Träning att träna
Det ger också en träning att träna. När barn själva ska ha ”teater” och drar ihop kompisar och vuxna, så tränar de inte först. Mycket energi går att till att fixa saker — under själva ”föreställningen”. Det blir som en vanlig lek, men det sitter folk och tittar på. I sin egen lek kommer barnen aldrig fram till den tråkiga träningen.
Alla vill ha kul, men ibland kan man behöva träna för att det ska bli bra. Det finns många lager av motstånd att komma över.
Att få njuta av att bli klar
Men det är inte bara själva träningen som är viktig. Det har en stor betydelse att få slutföra ett projekt: att det blir ett färdigt resultat, att man får ett kvitto på framgång i sin träning. Det är ju ett lyckat resultat som är målet med träningen och det som gör att barn och vuxna kan känna sig stolta över sin insats.
Hantera sig själv
En viktig del i att framträda är att kunna hantera sig själv. Barnen kommer att under sin skolgång stöta på situationer som liknar den här, då de behöver stå inför andra och redovisa något. Att framträda är en färdighet man kan lära sig, även om nervositet och prestationsångest kommer att finnas med hela tiden. Det gör det för stora artister också.
Det ger också praktisk erfarenhet av att framträda, stå på scen och utföra något inför andra. Framträdandet ställer krav på att kunna hantera känslor som dyker upp, samt att kunna behärska det man ska göra. Barnen kan alltså öka på sin självkännedom med rätt guidning från de vuxna.
Utvecklingen av kognitiva förmågor
Visst lär sig barnen olika sånger, men det är kanske inte det viktigaste. Det som bygger barnets framtida förmågor, är att det tränar minst två viktiga kognitiva förmågor: språk och arbetsminne. Att lära sig en sångtext i den här åldern är en kognitiv utmaning och den minnesträningen är bra.
När det gäller sångtext är det också ett tillfälle att utöka barnens ordförråd. Det går att som pedagog jobba med vad man faktiskt sjunger om, innehållet i texterna. Ibland är det gamla sånger med nu ålderdomliga ord som kan behöva förklaras. Mer om det senare.
Planering
När man ska starta ett projekt är det lätt att uppgiften känns för stor, att det känns som om det är lite för mycket att göra. Visst behöver man se helheten och målet, riktningen, men det gäller att bryta ner uppgiften. Ett projekt består av olika delar. Man tar ett steg i taget och stressar inte fram, utan ger sig själv god tid.
Det gäller att ha en förståelse för träningen som process, där framträdandet inte är slutpunkten. För att barnen ska kunna dra lärdom av det som hänt, behöver de prata om upplevelsen, bearbeta den. Mer om det senare.
Som vuxen behöver man slipa på sitt arbetssätt, sin metod — vilka övningar man ska ha och hur progressionen. ska se ut så man på ett rimligt sätt ökar utmaningen och håller intresset vid liv — och tänka igenom didaktiska frågor, samt sitt förhållningssätt.
Ingen skriftlig planering
I den tid vi verkar, tycks det viktigaste av allt vara skrivna dokument: planeringar och dokumentationer. Men jag skulle säga, att här är det ingen idé att göra någon större skriftlig planering. Metod och pedagogik måste man ha i huvudet. Det innebär att man måste lära sig det utantill så man bara kan använda det — utan att titta på fusklappen. Med träning så går det, tror mig. Jag har också haft en resa.
Däremot kan man behöva göra minnesanteckningar om sånger och praktiska saker för att komma ihåg till nästa gång. När jag började på ett ställe kom man knappt ihåg hur man gjorde med sitt midsommarfirande året innan. Planeringen ska vara konkret och praktisk. När det är gjort, behöver sällan uppdatera om man inte byter sånger eller gör praktiska förändringar.
Bestämma innehållet
Ett av de första saker man brukar göra, är att bestämma innehållet, vilka sånger man ska framföra. Här blir det en avvägning mellan vad traditionen säger och om man vill förändra lite och lägga till nytt. Innehållet och framförandet bör kunna kännas lite nytt och aktuellt för de vuxna, även föräldrarna, så att man inte stelnar i en viss form.
Vid Lucia finns det säkert vissa sånger man brukar sjunga, t.ex. Ute är mörkt och kallt och Midnatt råder. Själv har jag varit med om att sjunga Slå dig loss från filmen Frost, Sockerbagarjazz och Feliz Navidad. En sommarfest sjöng vi Peps Perssons O’boy.
Det bästa är om man har förra årets sånger nedskrivna, så man slipper försöka komma ihåg vad man sjöng. Det är därför det är så bra med nedskrivna planeringar och utvärderingar — även om man upplever att det tar tid. Jag har jobbat på ställen där det var lite av en överraskning varje år — i alla fall innan jag började. Själv skaffade jag mig till slut en pärm där sångerna fanns med en ackordsanalys till så att jag kunde kompa på gitarr.
Om man på något sätt vill göra en liten dramatisering eller ha någon form av koreografi, kan man behöva tänka igenom det också.
Träningsperioden
Vare sig det är en sommarfest,Lucia eller något annat, så ska det inte komma som en överraskning veckan innan. Det bör i alla fall inte göra det. Båda tillfällena brukar komma vid samma tid varje år. Det här går att förutse redan när man planerar terminen. Så redan i början av terminen kan man tänka till lite.
Det man behöver fundera på hur lång tid innan man kan behöva börja med träningen. Min erfarenhet är att det kan ta 3-4 veckor. Längden kan bero på flera olika saker. Dels kan det vara hur vana barnen är att uppträda och hur väl de kan tänkas kunna sångerna. Har barnen haft tidigare erfarenhet går det fortare. Dels hur många och svåra sånger som de måste träna in. Man ska inte underskatta hur lång tid det kan ta att lära sig något så man känner sig bekväm att framföra dem.
Ibland har jag börjat sjunga vissa sånger lite tidigare och för en del nya låtar har jag testat om barnen tycker om dem. Jag kan ”träna” dem utan att barnen faktiskt sjunger eller tränar. När jag får lite tid, t.ex. på eftermiddagar, kan jag ta fram gitarren och sjunga igenom sångerna. Barnen finns då runt omkring och fortsätter att göra det de håller på med. Men eftersom de lyssnar på vad jag gör, så lär de sig sångerna bara genom att lyssna på mig.
Sedan behöver man träna regelbundet på samlingarna. Det brukar bli att samlingarna under perioden nästan helt går åt till träningen. Man kan behöva sticka in med annat för att det inte ska bli allt för tråkigt. Det brukar dessutom finnas mycket kring tränandet och framträdandet att prata om.
Progression
Man kan tänka sig en utveckling fram till den färdiga föreställningen. Från en vanlig samling med sång till att man tränar på plats.
Eftersom det tar lång tid, kan det behövas en viss variation för att barnen ska orka och det inte ska bli allt för tråkigt. Det jag har tillämpat är följande grova ram.
- Sjunga sittande i samlingsringen.
- Sjunga stående och uppställda som vid framträdandet.
- Träna framförandet med tågande och koreografi och sång.
- Träna på den plats där man ska vara.
För varje steg finns det saker man kan prata om för att förbereda barnen. Målet är att träna så likt framträdandet som möjligt, men förstå att bygga upp det från grunden. Mer om det längre fram.
Färdigheter och träning
Så börjar då själva träningen. Det är här det pedagogiska värdet kommer fram. För träningen får inte bli en tråkig transportsträcka fram till föreställningen. Den måste fyllas med meningsfullt och utvecklande innehåll.
Att kunna är inte magi utan inlärningsarbete
En viktig poäng att få fram till barnen, är att lära sig saker är inte magi. Man kan inte bara saker. Här ska vi inte låtsas kunna sångerna, utan vi ska faktiskt kunna sjunga dem på riktigt — så gott vi nu kan. Den pedagogiska utmaningen är att få barnen att få upp ögonen för att det är genom träning man faktiskt lär sig något.
Barn kommer i andra sammanhang fram och säger jag kan det här! titta vad jag kan!. För det mesta vill de bara få uppmärksamhet och det som visas upp har de aldrig gjort förrut. Nu handlar det om att — utan att man knäcker barnens självförtroende — ge dem hopp om att de kommer att klara det vi ska göra.
Det gäller då för pedagogen att förklar hur man lär sig. Det går att hitta många exempel på när barnen själva försöker lära sig saker och enträget övar sig på det, för att sedan klara av det. Man behöver lyfta det och ge barnet hopp om att det kommer att gå bra.
Har barnen fått träna 3-6 gånger på det här innan de börjar skolan och dessutom fått höra hur inlärning går till i praktiken, då är de bättre rustade inför kraven i skolan.
Vuxna som förebilder och ledare
Men det är inte bara barnen som behöver släppa sitt magiska tänkande. Många vuxna behöver det också. Så även för de vuxna som ska leda barnen finns det en hel del att lära sig under resans gång. För varje år man gör det, så kommer man att bli skickligare på att leda barngruppen — om man även funderar på sin egen insats och hur man kan utveckla den.
De vuxna måste ta på sig rollen som ledare för träningen. Jag har en utbildning som idrottslärare och jag brukar tänka på den här träningen som en grundläggande fotbollsträning eller något liknande. Man behöver vara en stöttare, en byggställning, som leder barnen i processen mot målet.
Grunden handlar om att de vuxna är närvarande känslomässigt och motiverade att de vet vart man är på väg och leder med varsam hand. När jag har haft samlingar kan jag helt klart känna en skillnad mellan de gånger då jag känner mig pigg och engagerad och de gånger då jag är trött och inte orkar leverera.
Det behövs att man har visualiserat en pedagogisk tanke och klarar av att hålla fast vid den. Det gäller att kunna driva projektet utan att tappa sugen. Ska man klara av det och dessutom visa sig vara en god förebild, måste vuxna själva ha en uthållighet.
Motiverande
På många plan handlar framgången på hur pass motiverade alla är. Även vuxna. Så en del av det pedagogiska arbetet går ut på att plocka fram lusten att träna hos alla — hos vuxna också.
Samtal är grunden i all god pedagogik. Så vad pedagogen behöver göra är att ha motiverande samtal med gruppen och kanske några enskilda barn, samt att utmana deras nyfikenhet.
- Försök att utmana barnens föreställningar om vad ni gör.
- Engagera deras känslor så de känner sig glad och positiva.
- Fokusera på små belöningar, att klara av små delmål.
- Få barnen att känna att de är aktiva och bidrar.
- Se till barnens nyfikenhet.
- Känn av stämningen. Ibland behöver man driva på, ibland stötta att de bara står kvar.
Lustfyllt — för det mesta i alla fall
Hjärnan vill inte ha tråkigt. Så gör något roligt av det. Anpassa efter de barn som ska vara med. Hur får man igång dem? Ge också rimliga utmaningar. För svårt eller för lätt kan göra att träningen bara blir tråkig.
Det behöver finnas intressanta saker och att stämningen är lättsam, för att barnet ska hämma impulsen att gå och göra annat för att istället göra något med andra och för att nå ett mål tillsammans. Hur man klarar det här beror till stor del på den vuxne ledaren.
Komma över motstånd
Det finns de personer som tycker om att träna. Hur kommer det sig? Det här kan gälla barn, men är inte så troligt — i alla fall inte när utmaningen inte kommer inifrån barnet självt. Gäller det att lära sig cykla är det något annat. Man kan alltså räkna med ett visst motstånd mot att träna.
När barnen känner det som att nu kan jag, då är det lätt att de inte orkar träna längre. Det blir tråkigt för de tror att de kan. Men barnets egen uppfattning om vad den kan, brukar inte helt stämma med vuxnes bild av saken. I ett växande mindset behöver man se både vad man kan men också var man behöver träna på. Men ha rimliga krav!
Man behöver då införa andra utmaningar att bygga vidare på, så träningen fortsätter men med någon variation. Var de här ”trösklarna” finns, lär man sig med tiden. Men det gäller att ta med det här när man tänker igenom progressionen.
Så vad man behöver fundera på är hur man på ett bra sätt kan hjälpa barn att komma över den där tröskeln. Det kan komma flera trösklar och dessutom på olika nivåer. Ett sätt är att ställa rimliga krav, men ändå vara tydlig med var man är på väg och vilka förväntningar man har. Ganska ofta kan det handla om att man påminner om att det är ett framträdande för föräldrarna man tränar inför. Det finns ett mål och det är att ge deras mammor och pappor en trevlig upplevelse och visa vad vi har lärt oss.
Körsången
Något som är bra för att dämpa prestationsångest, är att prata om att vi gör det tillsammans som en grupp. Barnen är en kör som gör något gemensamt. Barngruppen visar upp vad den har lärt sig och varje enskilt barn kan då ”gömma” sig i gruppen och slipper stå där ensam. Om någon tappar bort sig gör det inget, för det finns andra som kan. Sedan kan barnet haka på där det kan ingen. Alla hjälps åt med resultatet.
Sjunga tillsammans
Att vara en kör innebär att man sjunger tillsammans och att man då övar tillsammans. Det gäller att kunna sjunga själv, men ändå vara lyhörd för andra.
Vara en del i helheten kan vara svårt när man är liten och otränad, för det gäller att ligga på samma ställa som alla andra. Något som är vanligt att barn sjunger antingen för fort eller för långsamt. Barnen håller olika tempo. Att kunna sjunga i samma tempo är en träningssak.
Ett annat problem kan vara att sjunga i samma tonart. Här underlättar det om någon spelar gitarr eller annat kompinstrument, för då får man stöd att hålla både tempo och tonart. Det gäller då att den vuxne kan hålla sig till tonarten.
Hur rösten fungerar
Barn i perioder och i vissa åldrar tränar och experimenterar med sina röster rent spontant. Men nu ska de träna för ett visst syfte. Som pedagog får man här ett alldeles utmärkt tillfälle att prat om och förklara hur röstapparaten fungerar. Det går ta upp munnen, tungan, stämbanden och lungornas betydelse för hur vi kan sjunga — och över huvud taget prata.
Här har vi då undervisning i biologi på ett praktiskt och konkret plan.
Hitta sin röst
Sedan är det en del i träningen att ge barnen stöd i att hitta sina röster. I början är det svårt för dem att modelera den på ett sätt så att de kan sjunga bra tillsammans med andra, men också att sjunga så att publiken hör vad man sjunger. Det verkar som om barn hamnar antingen i att nästan viska eller att skrika. Det är kan man ha övningar för att lära barnen att känna skillnaden.
Man kan även ta upp att det är skillnad på att sjunga sittande — något man brukar göra när man sjunger på en samling — och att sjunga stående. Vad vi tränar på att en föreställning där barnen står upp och sjunger.
Det är lättare att få tag på sin andning om man står upp och sjunger. Ett knep som man brukar ta upp är att sjunga med magen. Man kan då lättare modellera sin röst och sjunga ut.
Jag brukar tala om att föräldrarna vill höra sina barn sjunga och att även de föräldrar som står längst bak ska kunna höra. Efter några träningar brukar det låta bra.
Hur akustik fungerar
När det gäller hur starkt man behöver sjunga, så är det beroende på om man sjunger inomhus eller utomhus. Det här kan barnen behöva vara medvetna om. Inomhus låter det mycket, men utomhus försvinner lätt barnens tunna röster. Så det här påverkar hur starkt barnen bör sjunga.
Så även här kan vi undervisning, men nu i fysik.
Språkutveckling
En annan sida i sjungandet är att få barnen att förstå vad de sjunger. Sjungandet blir en del i språkutvecklingen. En del texter är enkla med ord barnen kanske själva använder eller förstår. För barn i åldern 3-5 år kan man vilja ha mer avancerande texter och då blir det många ord att lära sig.
Ordförståelsen bidrar till att barnen får en förståelse för vad det är de sjunger om. Men det kanske inte räcker, för ordet är kopplat till något i en annan tid och som man inte kanske förstår idag. Man kan då även behöva berätta om bakgrunden till ordet, vad det kan ha haft för mening då. För många blir det här svårt.
Till Lucia har jag gjort en ordlist med alla de ord jag tror att jag kan behöva förklara. Det handlar om svåra och ålderdomliga ord. Några av de mest vanliga sångerna skrevs medvetet på ett ålderdomligt språk för att fram mana tanken att det här var en ålderdomlig svensk tradition. Med mitt intresse för historia och folklivsforskning har jag också en bakgrund till sångerna som jag kan berätta om.
Träna framförandet
För det mesta tänkar man väl att det bara behövs att barnen kan sångerna så blir det bra. Men vill man vara lite mer pedagogisk, förbereda barnen på hur det kommer att gå till och ge barnen en enkel lektion i hur man sätter upp en föreställning, så räcker inte det. Man kan tänkas lägga lite tid på själva framförandet.
Att få öva på den plats man ska uppträda och under någorlunda liknande förhållanden, gör att barnen kanske inte störs av ovidkommande saker. Det handlar mycket om att vara trygg på platsen och i situationen.
Om man ska tåga från en plats fram till där man ska stå och sjunga på, behöver barnen så uppleva hur det känns. Det kan även finnas en poäng i att i vissa sammanhang gå på ett visst sätt och hålla någon annan i hand. T.ex. kan det vara bra om de största barnen håller någon småtting i hand — om man nu tänker att dessa ska vara med, men utan krav på vare sig sång eller närvaro.
Det är då man även pratar om var det är lämpligt att vuxna ledare står i förhållande till barngruppen. De kan behöva stötta vissa barn.
Under träningen gäller det att försöka få barnen att tänka sig att de sjunger för alla föräldrar. En slags mental förberedelse. Barnen står uppställd som det ungefär är tänkt och man säger tänk nu att alla föräldrarna står här och tittar på oss. Försök att ge dem så många ledtrådar till vad de kan tänkas se, så att de får lätt att visualisera.
Den här delen är en viktig förberedelse för att barnen inte ska ska vara helt oförberedda på den upplevelse det är att många människor står och tittar på. Det är något som många tycker är läskigt och gör att man hellre går till mamma än är med på föreställningen.
Det gäller att barnen står så pass tätt att de kan höra varandra, men också att de känner närheten till de andra och den trygghet det kan ge. Ett problem kan vara att vissa barn känner sig trängda och instängda, vilket man måste beakta. Man kan eventuellt ha några markeringar på sidorna, t.ex. fysiska objekt eller vuxna, som visar var barnen ska stå.
När jag har lett framträdandet, så har jag satt mig framför barnen men lite på sidan för att inte skymma dem. Jag står då med ryggen mot föräldrarna men riktad mot barnen. På det sättet kan jag ha ögonkontakt och ha uppsikt över vad som händer.
Med komp
Att ha med någon vuxen som spelar ett kompinstrument, t.ex. gitarr eller keyboard, underlättar på många sätt. Tyvärr har jag inte stött på så många som kan ta fram en gitarr på samlingen och leda sången. Har någon kunnat spela, så är det inte självklart att personen spelar eftersom det kan vara lite skämsigt om man inte känner sig bra nog eller spelar fel. Vilket är synd, för även här gäller att övning ger färdighet. Det är dessutom uppskattat av barnen. Man får en mer levande musikstund.
Med en gitarr så styr man sången på ett annat sätt. Alla behöver anpassa tonart, tempo och även respektera de pauser som finns i melodin — annars är det väldigt lätt att förkorta en paus. Kompet blir en del av körsången, precis som det kan vara när en vuxenkör sjunger.
Ska man ha med ett kompinstrument, så måste det vara med under hela träningen. För i början så lyssnar barnen och är väldigt upptagna med att det finns ett instrument med. Barnen behöver vänja sig att lyssna in. Det här gäller även om det är någon som spelar ofta på samlingar eller annars, för det är ingen bra idé att lägga till instrumentet när man redan har tränat färdigt.
Sjunga ut
Jag har tagit upp det här tidigare, men en del av träningen går ut på att få barnen att sjunga ut. Det gäller att sjunga så publiken hör, men inte skrika. Skillnaden mellan att sjunga starkt och att skrika är något barnen måste förstå. Det gäller att de hör skillnaden, att förstå hur man modellerar rösten. För att bli medvetna, måste barnen på återkoppling på hur de sjunger.
Det är väldigt lätt att man under framträdandet börjar nästan viska. Dels handlar kan det handla om blygsel, dels om att man är väldigt upptagen av att ta in situationen och hantera sig själv i förhållande till den stora publiken. Att då har en känsla för hur man ska sjunga underlättar. Under själva föreställningen kan det sedan räcka med att jag säger starkare, så förstår barnen och rättar sig.
Teater med kör
Vill man göra något annorlunda än att bara låta alla barnen sjunga alla sånger, kan man dela upp barnen i ”skådespelare” och i en kör. Det här var något man gjorde redan i det antika Grekland. Liksom i det antika Grekland skulle skådespelarna kunna ha masker som de håller i handen.
På det här sättet kan man dramatisera något. Det finns t.ex. en sång om Bockarna Bruse skulle vara lämplig för det här. Jag har varit med att vi vid Lucia har haft barn som spelar tomtar när vi har sjungit Midnatt råder och vi även haft rekvisita.
Rampfeber
Som en del i träningen behöver man prata om framträdandet, påminna barnen om att det är för det man tränar. Förbereda barnen på vad som kommer att hända är viktigt så att de kan börja ställa in sig på vad som kommer att hända.
Två viktiga saker som varje artist har att brottas med inför en konsert är rampfeber och nervositet. Det här gäller även barn.
I början av min tid som förskollärare hände det många gånger att barnen — och då barn i alla åldrar, inte bara småbarnen — direkt sprang till mamma när vi kommit in där vi skulle sjunga. Då var det Lucia och det var lite mörkt i rummet. Det var läskigt. Och barnen tittade först efter om de kunde se sina föräldrar. Till slut var det bara ca tre barn kvar. Den här texten handlar om 3-5 åringar och då kan vi på ett annat sätt förbereda dem på vad som händer.
Barnen behöver förstå att nervositet och rampfeber är normalt, inget konstigt och att även vuxna artister känner av det. De behöver också förstå att man kan stå kvar och faktiskt överleva, trots att det är jobbigt. Man kan då förklara att ju bättre man kan det man ska sjunga och göra, desto tryggare kan man känna sig.
Dessutom behöver man förklara att vi är många, att vi gör det där tillsammans och försöker känna en trygghet i att vi har tränat och att vi hjälps åt.
Generalrepet kan vara lite svårt. Det brukar vara ofokuserat och flamsigt. Ett tecken på nervositeten. Men när det väl gäller, då brukar barnen vara laddade och lite nervösa, men ändå fokuserade Det gäller då att de vuxna kan ta hand om barnen på rätt sätt för att dämpa eventuell oro. Det kommer ändå att gå bra, hur det än går. Föräldrarna kommer att vara mycket toleranta!
Precis innan vi börjar brukar jag säga något i stil med att Nu är det inte träning längre. Det är det här vi har tränat för, så nu kör vi och har kul! För barn — och även många vuxna — tycker om att visa vad de kan.
Framträdandet
Så var det dags för själva framträdandet, föreställningen med föräldrar och andra som publik.
Trygghet
I de allra flesta fall fungerar allt bra om bara de vuxna kan inge barnen en känsla av trygghet. Allt är lugnt och vi har tränat för att klara av den här situationen. Det gäller att alla känner att de kan, har en självtillit och en självkänsla som gör att man känner sig lugn och trygg. Någonstans har jag läst att det är bara den som är väl förberedd som det är förunnat att känna sig lugn.
Om allt gått enligt plan, ska man inte i sista stund göra några stora förändringar, Allt ska vara inövat. Rekvisita ska vara på plats. De vuxna ska stå så att de kan ge barnen ett bra stöd, t.ex. sufflera eller helt enkelt själva sjunga med hela tiden — att man gör det tillsammans — och påminna barnen om att sjunga starkare om det behövs.
Hantera sånt som inte följer planen
Även om det bör finnas en förväntan att alla barnen ska vara med, är det inte rimligt att tvinga någon. Känns det plötsligt för jobbigt att vara med, ska man kunna lämna och kanske gå till någon förälder istället. Vill barnet sedan komma tillbaka är det välkommet. Förmågan att hantera sina känslor växter med tiden, så när de är 5 år är chansen stor att de står kvar och sjunger.
Även om det inte är någon samling där barnen får prata mer fritt, så kan det ibland vara bra att ha ett lite mer lättsamt förhållningssätt om något barn vill säga något. Det ska ju trots allt vara lättsamt och lustfyllt. Däremot kanske man ska försöka begränsa det lite så att föreställningen går framåt.
Jag har en gång varit med om att få göra en stor förändring. Det var en Lucia som skulle ske utomhus och vi hade tränat och mentalt förberett oss för det. Men vädret ville annorlunda. Det regnade mycket och det fanns ingen ljusning i sikte. Så vi fick snabbt ställa om till inomhus och tiden för att förbereda barnen fanns inte. Men det gick bra. Faktum är att det var nog den bästa Lucia jag varit med om.
I hallen där vi ställde upp försökte jag att ge barnen en bild av hur det såg ut inne på avdelningen, där föräldrarna hade packat in sig. Att vi skulle gå förbi föräldrar in i rummet och ställa oss vid samlingsmattan där vi hade övat. Rummet skulle vara fullt med föräldrar och det skulle vara dämpad belysning. Jag uppmanade alla att vara med och att vi skulle hjälpas åt, precis om vi övat. Och så gick vi.
Barnen var helt fantastiska! Det var trångt, men de flesta barnen såg bara roade ut. Ett barn av cirka 30 stycken lämnade för mamma. Efteråt sa en förälder, som är med i ett rockband, att det hade varit en clubkänsla med publiken så nära. Rent magiskt!
Bearbetning av intrycken
Någon av dagarna efter framträdandet kan man med barnen behöva prata igenom hur det gick och hur det kändes. Att helt enkelt göra en utvärdering med barnen. Då har barnen en konkret upplevelse att relatera till. Innan är allt så diffust och de förstår inte riktigt vad som kommer att hända. Men nu blir det alltså möjligt att bättre förstå vad som hände och att då fundera kring det.
Man kan då prata om nervositet och blygsel, impulsen att vilja gå till mamma eller hur det kändes att komma av sig och hur barnet då kunde komma tillbaka igen.
Allt det här tar barnen med sig till nästa år. Efter något år är det här en tradition och de nya barnen växer inte i den och kan efter hand ta till sig allt mer av det vi försöker lära ut.
Men vuxna då?
Vad får då vuxna ut av det hela? Finns det något som får dem att växa? Jo, det gör det. Varje period av träning innebär en möjlighet att lära sig, att bli skickligare.
Eftersom de flesta ser det här som något större än de orkar med, behöver man träna upp en förmånga att reflektera och planera, samt att kunna bryta ner ett projekt till hanterbara delar. Man kan inte göra allt på en gång, utan bara nästa handling.
Det blir också en träning i ledarskap. I vanliga fall kan man på olika sätt ducka för den dimension av jobbet. Det kräver en medvetenhet och träning i början. Den här texten kan inte gå närmare in på det här området, men att fundera och förkovra sig är viktigt.
Man bygger också sin egen färdighet på olika sätt. Det gäller att identifiera vad man kan utveckla hos sig själv för att klara den här typen av uppgift. Man behöver alltså ha ett växande tankesätt, där man är någon som lär sig. Då behöver man se att man har sina starka sidor, men även saker man kan behöva träna på. Det kan handla om att hantera sin egen nervositet, att bli så kompetent och erfaren att man inte backar.
Precis som hos barnen måste man jobba med sin egen uthållighet, sitt grit.
Avslutning
Det här är alltså mina tankar och erfarenheter som jag har samlat på mig under några år. Jag hoppas att det väckt tankar oss dig som har läst och kanske gett inspiration att pröva något. Men om du nu försöker att följa den här planeringen, så gäller det att förstå att det här är ingen exakt vetenskap eller ens ett recept man kan kopiera. Det är levande barn vi har att göra med, vilket innebär att man behöver vara flexibel. Och vi vuxna är inte lika. Det gäller att hitta sin ledarstil
Den här texten har handlat om att träna barn inför ett framträdande, men jag tänker att mycket av det jag har skrivit även går att tillämpa på andra situationer. Ja, faktiskt på grunden för hela verksamheten och på projekt av olika slag och där man ska hålla på en period. Det gäller att hitta tillämpningar. För har man gjort det här en gång, så ser man möjligheter på andra håll.
Men varför, undra säkert någon fortfarande, ska vi göra det här? De flesta barn blir ändå inte artister eller skådespelare. Det enkla svaret är: det är lärorikt och kan vara så jävla kul! I alla fall för den som har tränat tillräckligt.
Maths Göthe 2022
Maths hörna 
Hund
13 december 2022 at 11:41
Vad trevligt att du fortfarande är aktiv här då! 🙂
Maths
15 december 2022 at 16:49
Tack, Hund! Kul att höra från dig!
Jag hoppas kunna var mer aktiv nu när jag är pensionär. Men det hänger lite på hur min covid-hjärna fungerar.