RSS

Företagsekonomisk styrning och avhumanisering

29 Maj

Det var nu ett tag sedan jag skrev något om NPM, New Public Management, den företagsekonomiska styrmetoden för offentlig verksamhet, men jag har inte alls glömt bort problemet. Ibland dyker det upp artiklar och böcker som beskriver vad det egentligen handlar om, men det konstiga är vilken tystnad det är kring den här frågan. Vare sig media eller politiker vill egentligen prata om det.

Nu läser jag om en avhandling från Umeå universitet, där Marcus Lauri har skrivit "Narratives of governing: rationalization, responsibility and resistance in social work" (svensk titel: Berättelser om styrning: Rationalisering, ansvar och motstånd i socialt arbete). Det han lyfter fram är socialarbetarnas situation, men jag gör genast kopplingar till både barn- och äldreomsorg, men det går säkert att fundera kring alla välfärdstjänster. 2014 skrev Mona Andersson från Mälardalens högskola om krockar mellan den mänskliga omsorgen med mekanisk styrning.

När välfärdssektorn byggdes upp var tanken att de mänskliga behoven och den trygghet som behövdes, inte skulle styras av ekonomiska och kapitalistiska intressen. Välfärden var något vi skulle ge varandra genom skatten. Med alla "fri"-varianter som finns idag har vi sett konsekvenserna, om vi vågat se efter, hur det blir när vi byter ut det tänket mot ett ekonomiskt och mekaniskt synsätt.

Som jag ser det, så uppstår det problem när man försöker införa styrningsmetoder från produktionen av brödrostar och bilar till välfärdstjänster som handlar om att möta människor och deras mänskliga och sociala behov. Det varnades för det här när metoderna infördes på 90-talet, men då tystades den kritiken ner och man tog inte tag i den diskussion som hade behövts. NPM var en del i den "enda vägens" politik. Begreppet kvalitet, som man lyfte då, fick ett rent mekaniskt innehåll. Det var företagarnas värld och världsbild som fick råda.

Kombinerar man det här med skattesänkningar, vilket också var företagarnas krav, blir situationen rent makaber. Alla som jobbar med de människor som kommer till välfärdstjänsterna och som ser sitt arbete som ett yrke att hjälpa andra, fick kämpa mer med med mindre resurser samtidigt som man skulle se kvalitet som ren mekanik. Klart att det får konsekvenser både för Det är det här Marcus Lauri lyfter fram i sin avhandling.

Sverige har ett internationellt rykte om att ha en omfattande och kvinnovänlig välfärd. Den svenska välfärden har dock genomgått omfattande förändringar i avseende på dess räckvidd och omfattning, men också dess organisering och styrning. Studier har visat att den ändrade styrningen medfört en svällande administration och därmed ökande arbetsbördor och stress för anställda. Problemen kan dock inte reduceras till en fråga om administration. Nuvarande system har fundamentala problem som skapar distans, likgiltighet och avhumanisering.

Många socialarbetare lyfter fram relationen mellan klient och socialarbetare som central för att få till stånd ett bra socialt arbete. Genom intervjuer med socialarbetare konstaterar Marcus Lauri att nuvarande styrsystem och arbetssätt genom flera sammanlänkade faktorer, skapar en distans mellan socialarbetare och klienter, vilket underminerar framväxten av en sådan relation. Knappa resurser, tunga arbetsbördor, individualiserat ansvar samt stress, bidrar dessutom ytterligare till att skapa distans eftersom det för vissa socialarbetare utgör en ohållbar arbetssituation.

– Vissa säger att det här är oavsiktliga konsekvenser av ett system som successivt växt i omfattning. Den bedömningen gör inte jag. Dels bygger företagsekonomiska organisationsmodeller på en strävan efter effektivitet och vinst. När sådana modeller införs i välfärdens institutioner betyder det att värden som jämlikhet och empati hamnar i skymundan. Den distans som skapas fyller en jätteviktig funktion när politiska prioriteringar leder till att pengarna och personalen inte räcker till, och när behoven dessutom verkar öka hos klienterna. Om socialarbetarna ska orka med att se förfallet av välfärden – utan att kunna ge det stöd som de tycker är befogat – så måste deras empati undermineras, annars skulle det bli upplopp på socialkontoren, säger Marcus Lauri.

Är det någon förskollärare som ser en koppling till den egna verksamheten? Socialarbetarna protesterar och gör motstånd mot avhumaniseringen, men blir tystad av chefer som tycker att de "skapar dålig stämning". Känner förskollärare igen sig i det?

Jag vill också lyfta fram föreställningen om det "kompetenta barnet", som har varit helt avgörande för att stoppa protester från både personal och föräldrar. För vad handlar begreppet om i grunden? Jo, att barnen klarar sig själva och att man inte behöver bry sig om dem. Någon professionell syn på barns utveckling är det inte, men den passar perfekt in i den mekaniska styrmodellen. För nu kan kommunerna lägga upp en plan för att ge personalen en administration som gör att de är sysselsatta, men inte med det fokus som verksamheten egentligen ska ha.

Och det är klart, att precis som socialarbetarna fått en större arbetsbelastning som är en grogrund för en avhumanisering, så har förskollärare fått allt större barngrupper och måste hitta på sätt att slippa den stress det innebär. Man behöver alltså argument för att distansera sig och att inte möta barnen. Barnen måste vara behovs fria.

Inte ens föräldrarnas protester hjälper, för det här är en helt intern fråga bland politiker. Förr fanns det en fråga i de enkäter som i Stockholm gick ut till föräldrar en gång om året, där man undrade om barngrupperna var lagom stora. Politikerna vara lite mer rädda och försiktiga under 90-talet. Men eftersom det alltid blev dåliga resultat togs frågan bort. Det blev säkert bara "dålig stämning", föräldrarna var bara negativa och såg inte "möjligheterna". Och nu har politikerna upptäckt att de kan sitta kvar ändå, så varför bry sig om medborgarnas åsikter i den här frågan. Det är ju ändå bara en fråga om att få ekonomin att gå upp med skattesänkningar och rationaliseringar.

Nu finns det en avgörande skillnad mellan de "klienter" som förskollärare och socialarbetare har. Där man kan lägga en moralisk aspekt på de senares klienter och alltså lägga problemet hos de som har problem, så är det inte lika lätt när det gäller barn. Socialarbetarna möte människor man kan se ner på i en föreställning att hade de bara tagit sig samman hade de inte behövt den hjälp de nu vill ha, och då inte skulle ligga samhället till last. Men det finns ett slags smygmoraliserande av barn. Det är bara det, att istället vill man lägga på någon form av diagnos när barnet inte räcker till eller visar på rent mänskliga behov. Och eftersom barn ska vara kompetenta finns det allt fler som inte håller måttet i unga år. Men här blir det inget öppet moraliserande, utan man lägger orsaken på genetisk nivå.

Marcus Lauri ställer den retoriska frågan om det här är en oavsiktlig konsekvens, att man inte har förstått. Visst finns det en stor naivitet bland politiker, men också ett starkt egenintresse. Ansvaret ligger hos de politiker som styrde in på den här vägen under 90-talet. Det fanns kunskap om hur det kapitalistiska systemet fungerade och vilka värden som styrde handlandet. Ändå tog man de beslut vi idag lider av. Det politiker och väljare kan göra nu, är att se att det här inte är något oundvikligt, den enda vägen, utan att det är ett val av vilket samhälle vi vill leva i och hur vi förhåller oss rent mänskligt till varandra. Hjälps vi åt, eller ska alla "dåliga mänskliga produkter" rensas bort?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 29 maj 2016 i Jobbet

 

Etiketter: , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: