RSS

Den vetenskapsfientliga konstruktionen

22 Mar

Jag har väntat länge på att någon offentligt skulle börja protestera mot den fördumning som har skett de senaste decennierna inom pedagogiken. Tyvärr har tidsandan talat emot det och vi har inte förrän nu börjat se resultaten. Men idag kan man ändå läsa en debattartikel i DN, ”Den postmoderna sanningsrelativismen leder oss ner i en antiintellektuell avgrund”, där Martin Ingvar, Christer Sturmark och Åsa Wikforss lyfter diskussionen.

Vare sig artikelförfattarna eller jag har väl något problem med tanken att kunskap skapas i ett historiskt och kulturellt sammanhang. Problemet med socialkonstruktivismen är inte insikten att kunskap kommer till i ett socialt sammanhang. Universitetet är en specifik miljö för att öka kunskapen om vår gemensamma verklighet, beskriva den och förklara den. Men det är inte så jag kommer i kontakt med socialkonstruktivism. Som artikeln säger så bli alla kunskap bara en konstruktion, d v s sanningshalten blir relativ, och alla kan ha sin egen. Det postmoderna inslaget gör att till och med det vi kan få kunskap om är sociala konstruktioner. Det kan gå så långt att det är fult, moraliskt förkastligt, att försöka lära barn något.

Det vi ser i undersökningar om resultatet i skolan är delvis en konsekvens av den här inställningen. Kunskaperna sjunker. Många vill då hävda att det även är viktigt med kreativitet, men faktum är att även där har resultaten sjunkit. Men demokrati då, ska inte skolan lära ut det? Ja, skolan ska förklara grunderna i en demokrati. Men har vi blivit mer demokratiska sedan 70-talet? Tyvärr har väl trenden även där gått åt fel håll.

Problemet är kanske inte att det finns olika röster, olika tankar kring hur vår gemensamma verklighet är beskaffad. Det kan vara bra med perspektiv och att man försöker undersöka verkligheten från olika ståndpunkter. Problem blir det när relativitetsanhängarnas sanning upphöjs till Sanningen. För man ska inte luras att tro att var och en får ha sin sanning. Om man har en avvikande åsikt från den som relativisten har, så märker man snart att relativisten inte längre är relativist. Man märker då också att personen inte är så intresserad av att förstå, vare sig den andres ståndpunkt eller hur verkligheten är beskaffad.

Debattartikeln nämner Moira von Wright som ett exempel på läget inom pedagogiken. von Wright blev här om året utsedd till professor i pedagogik och rektor för Södertörns högskola. Det här kommenterades av Sören Holst och Olle Häggström på Newsmill i artikeln Varför vill Södertörns högskola ha en vetenskapsfientlig rektor?. von Wright hade 1999 skrivit en rapport för Skolverket med namnet ”Genus och text”. Där gjorde hon många märkliga påståenden som är direkt antivetenskapliga. Den proteststorm det blev över att hon skulle få professuren, ledde till att hon gjorde en pudel på Newsmill med titeln Orättvist att peka ut mig som vetenskapsfientlig. Hon anser sig ha blivit missförstådd.

Frågan är bara hur allvarligt menad den avbönen var. Visst kan saker ha förändrats på 10 år, även hur folk tänker kring olika saker. Men tyvärr är hon inte ensam. Så någon tillfällig lapsus lär det knappast ha varit. Här kan vi verkligen tala om en social konstruktion. För den som vill ha ett annat exempel på den vetenskapsfientliga retoriken, rekommenderar jag Hillevi Lenz Taguchis bok ”Varför pedagogisk dokumentation?”. Den är väl skriven vid ungefär samma tid som von Wrights rapport och får väl anses ingå i samma rörelse, om än med vissa andra förtecken.

Här blir den antiintellektuella och vetenskapsfientliga inställningen väldigt tydlig. Det hela börjar med att hon helt plötsligt och lösryckt talar om att den franska filosofen Merleau-Ponty ansåg att vetenskapen är subjektiv. Det är allt man får reda på om honom. Varför får vi bara vet just den lilla delan av hans filosofi? Utgångspunkten är alltså att allt är subjektivt, inte minst vetenskapen. Lenz Taguchi går sedan vidare med att såga vetenskapen. Hon går till och med så långt som att hon hävdar att ett barns teorier (sic!) är lika sanna som en vetenskapsmans. Kunskapen är alltså så relativ att även små barn har lika rätt som den som studerat t ex fysik många år.

Efter ett par sidor då hon gått på i samma anda, kommer plötsligt något som bryter mot den tes hon driver. Kom ihåg att när hon skrev boken satt hon som doktorand vid Stockholms Universitet. Hon skriver nämligen att hon inte vill slå ner på vetenskapen. Varför? Jo, det här är en brasklapp. Hon garderar sig mot kritik. Men eftersom det här är en mening efter flera sidor av sågning, blir den retoriska kullerbyttan begriplig.

Och varför nu detta? Hon har naturligtvis krattat i manegen. Efter allt tal om att vara kritisk och ifrågasättande kommer nu stunden då hon släpper in den som inte får ifrågasättas: hennes profet, Loris Malaguzzi. Nu har vi alltså lämnat den kritiska delen. Nu ska vi förstå vad Sanningen är. För det Malaguzzi säger, eller snarare det som hans nordiska uttolkare säger, är så som verkligheten ser ut. Sanningen med stort S. Jag har själv hört personer inom barnomsorgen hävda att man inte kan lita på vetenskapen, samtidigt som man tror fullt ut på allt som sägs av Lenz Taguchis profet och låter sitt handlande styras av det.

Det här skrev alltså Lenz Taguchi under sin tid som doktorand vid Stockholms Universitet. Man kan undra om hon, vid en offentlig konfrontation med sina åsikter, skulle göra samma pudel idag som Moira von Wright? Om det nu är en avbön och inte bara ett överslätande för att få tillgång till professuren. Och vad sa Lenz Taguchis professor, Gunilla Dahlberg, om den här synen på vetenskap? En professor ska hålla den vetenskapliga fanan högt och se till att doktorander och andra håller sig till det vetenskapliga. Så vi kan här ifrågasätta hur Dahlberg har utövat sin roll som professor. Hillevi Lenz Taguchi jobbar idag vid Stockholms Universitet, där hon bland annat undervisar.

Nej, det stora problemet är att den här rörelsen inte går att ifrågasätta. Men det blir inte genom att ställa fakta mot fakta, utan genom ett slags moraliserande. Man försöker inte diskutera hur vår gemensamma verklighet är beskaffad, inte undersöka den vetenskapligt, utan hur saker ska se ut för att vara politiskt korrekta inom den postmoderna socialkonstruktivistiska rörelsen. För någon kunskapsrelativism är det verkligen inte fråga om. Istället har de väldigt starka åsikter.

Creative Commons-licens
Den vetenskapsfientliga konstruktionen av Maths Göthe är licensierad under en Creative Commons Attribution-NoDerivatives 4.0 Internationell licens.
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 22 mars 2015 i Jobbet, REi

 

Etiketter: , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: