RSS

Ja, låt oss fokusera på barnen

19 Nov

Låt oss för en stund helt bortse från oss själva och fokusera på: vad är bra för barnen? Allt fler barn i allt yngre åldrar mår allt sämre och det är naturligtvis alarmerande. Frågan är då bara: vad är det som blivit så mycket sämre för barnen?

Det här är en fråga som Annica Dahlström och Christian Sörlie Ekström tar upp i artikeln ”En familjepolitik som gör barnen psykiskt sjuka” i Göteborgs Posten. Lösningen verkar vara den gamla kärnfamiljen och man kan väl ha synpunkter på det. Men lyckas de med att bortse från sig själva och fokusera på vad som är bra för barnen?

De skriver om anknytning, men det blir mest en snyfthistoria. Hur och varför barnen egentligen reagerar går man inte in på. Faktum är, jag tror inte ens att de förstår. Istället hamnar man i just det som man säger att man vill undvika: ett fokus på de vuxnas ekonomi och sociala roller, främst med ett grundantagande från 1950-talet. Som vanligt i den debatt som rört barn under de senaste 25 åren, syns inte heller här barnen. Skulle det här ha varit en vetenskaplig uppsats, hade den underkänts på grund av att den inte uppfyller sitt syfte. Det artikeln gör, är att blanda bort korten.

Visst är ekonomi viktigt. Det handlar om mat, bostad och kläder. På något sätt måste de vuxna i gott samhället ordna så att föräldrar och barn får dessa saker. Det kräver att de vuxna arbetar. Det var länge sedan vi bara kunde gå ut och jaga eller samla för att få mat. Länge sedan det bara var en liten grupp och den egna förmågan man var beroende av. Det kräver också att någon tar hand om barnen medan de vuxna arbetar.

Men om vi nu antar att det är svensk barnomsorg, det som författarna kallar den svenska statens familjemodell, som är orsaken, undrar jag bara hur orsakssambanden ser ut. Har någon undersökt det? Barnomsorgen byggdes ut under 1980-talet, men det verkar som om 80-talisterna fortfarande mådde bra, om man jämför med dagens barn och unga. När det gjordes undersökningar i slutet av 80-talet såg allt väldigt positivt ut. Så när kom vändningen?

Jo, den inledes i början av 1990-talet. Det handlar då inte bara om en kortsiktig nationalekonomi utan om en direkt felaktig nationalekonomi. Åtminstone om man ser till alla barn i Svergie. Man pratade om kris och stålbad.

Vad som hände rent praktiskt var att man skar ner inom statlig och kommunal verksamhet för att ”spara” pengar. Det gick ju inte ann att ta ut skatter längre och inte minst att beskatta de rika. Alla skulle kunna bli rika och arbete skulle löna sig. De barn som nu mår dåligt, upplevde hur de vuxna inom barnomsorgen började gå på knäna och bli utbrända på grund av detta sparande. Det här kan dateras till efter 1995.

Det är alltså inte något inneboende i den statliga familjemodellen det är fel på. Är det så att man tänker att kärnfamiljen är det enda rätta, så har man ett otroligt kortsiktigt historiskt perspektiv. Det finns ett engelskt uttryck som heter allocare, som på svenska skulle kunna översättas med gemensam omsorg. Det innebär att hela gruppen kunde ta hand om andra pars barn. Man vaktade, vakade och fostrade varandras barn. Och så har det varit under större delen av den tid det funnits människor. Med undantaget för andra halvan av 1900-talet.

Att det är fler personer som tar hand om barnen är inget nytt påfund. Det som är historiskt nytt på 2000-talet, är att det kan vara 3 vuxna på 15-20 barn under 3 år. Den demografin är historiskt unik.

Att i det läget möta barns behov, är nästan helt omöjligt. Det är inte många som orkar det. Får man dessutom signaler att det är helt andra saker som är viktigare, då blir det inte något fokus på barnen. Ska man vara ärlig, är det idag många föräldrar som säger att de inte orkar med ett eget barn. Det här är, som alla förstår, ett vuxenperspektiv, men om de vuxna i barnet omgivning mår dåligt och inte orkar med, då påverkar det naturligtvis barnet. Den ekvationen är ganska enkel att förstå.

Låt oss återgå till den viktiga anknytningen, som är att ta ett barnperspektiv. Författarna hävdar, genom ett grovt och inte helt korrekt räkneexempel, att barnen idag har upp till 50% mindre föräldrakontakt. Det är klart: de flesta barn går på dagis (aka förskola) idag! Poängen verkar vara att på grund av det, så får barnen bara hälften så mycket anknytning. Kanske skulle författarna även hålla med om att far- och morföräldrar är viktiga anknytningspersoner. Men barnen är idag mellan 6-10 timmar inom barnomsorgen varje vardag i veckan och om det fungerar väl, bli dessa vuxna mycket signifikanta vuxna, där anknytning inte bara är en familjeangelägenhet, kanske fullt i jämnhöjd med far- och morföräldrar. Tyvärr har väl inte någon psykolog forskat om det här ännu och jag skulle uppmana alla forskare inom psykologin att undersöka saken genast. Hur ser anknytning ut inom barnomsorgen?

Det finns faktiskt de psykologer som var med om att göra de där positiva studierna i slutet av 80-talet, som nu starkt kritiserar den utveckling som har skett sedan dess. Där man då kunde såg att det var positivt att lämna sina barn till barnomsorgen, ser man idag att de uppväxtvillkor som den verksamheten erbjuder inte heller måttet. Ur barnens perspektiv.

Om dessa signifikanta vuxna inte har tid eller ork att möta barnen, om de är för stressade, blir resultatet inte så lyckat, på sikt. Är man inte lyhörd ser man det inte alls, för än det är försent och då belastar ett annat konto. Även barnens föräldrar är stressade av det samhälle man byggt sedan 1990. Så på alla håll upplever barn vuxna som på olika sätt inte orkar med barnen. Detta trots att man säger sig vilja sätta barnet i första rummet. Men även här är det mer romantik än realitet, mer diskurs än praktik.

Barnen mår rimligen som bäst när vuxna i deras omgivning mår bra. Där det finns tid för barnen att bli sedda och bekräftade. Det ska finna möjlighet att bli bemöt som egen person av någon som på ett rimligt sätt orkar med barnen och förstår hur de utvecklas och mår bra. Men det behövs också lek och stimulans på en åldersadekvat nivå. Och eftersom Dahlström och Sörlie Ekströms artikel i princip handlar om barnomsorgen, måste man då fråga sig: fyller svensk barnomsorg idag de kraven? Det verkade som om den gjorde det under 80-talet.

Och nu är vi tillbaka till ekonomi igen. Om svensk barnomsorg inte uppfyller kraven, vad gör vi då åt det? Pressar personalen ytterligare? Eller höjer vi skatterna och inför ett tak på 15 barn i barngrupperna? En regel som Skolverkat slopade för ett år sedan. Är barns hälsa och välbefinnande viktigt, då får vi sluta räkna som Dahlström och Sörlie Ekströms, men också som de ekonomer som stod bakom de nedskärningar som skedde under början av 90-talet. Då handlar det om vilka värden vi vill ha och se till att satsa så att vi kommer upp dit.

Är barns välmående något vi orkar bry oss om idag? Orkar man bry sig om andras barn mår dåligt? Klarar vi idag av att fokusera på barnen över huvud taget? Utan att låta dem leva i sin ”kompetenta” självtillräcklighet? Utan att hänfalla åt vuxenegoism och nostalgi?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 november 2014 i anknytning, Jobbet, omsorg, Stora barngrupper

 

Etiketter: , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: