RSS

Brandlarmet går

01 Dec

Lamporna är släckta och rullgardinerna är neddragna. Barnen ligger på sina madrasser och sagoskivan går som den ska. Vår CD-spelar har krånglat lite till och från, men nu flyter det på. Barnen har slutat snurra runt på madrasserna och lugnet lägrar sig i rummet. Något barn har redan somnat. Jag, som har jobbat med 1- och 2-åringar under 12 år, sitter nu och känner hur vanan vid vilan gör min kropp tung och jag får kämpa lite för att inte somna.

Då börjar brandlarmet skrälla! Och det skräller på ett sätt som skulle kunna väcka döda.

Min första tanke är om det här är en övning jag inte fått veta något om. Jag blir irriterad. Det här är väl ändå inte ett bra tillfället för en brandövning. Men var skulle det kunna brinna någonstans, om det nu gör det? Jag känner ännu ingen lukt av brand och rök. Men i det här läget är det inte tid att gå och undersöka vad som händer. Bara att börja få ut ungarna ur huset.

Så vi går ut ur vilrummet och lyfter upp de barn som somnat. Ut i hallen. Ännu känns ingen lukt av brand eller rök.

Nu upptäcker jag hur många barn, inte bara håller för öronen, utan också gråter kraftigt. Visst låter brandlarmet mycket, men grät barnen då vi hade en planerad brandövning? Jag har aldrig varit med om det. Så samtidigt som jag försöker få de förvirrade och av larmet upptagna barnen att få med sig lite kläder ut, måste jag också på något sätt lugna de gråtande. De följer med men verkar vara i chock. Andra barn verkar mer tycka att det är spännande och följer lugnt med.

En arbetskamrat dyker upp i dörren. ”Det är bara mikron”, säger hon. Hon säger inte att det brinner, även om jag känner en svag röklukt nu. Jag känner mig i all fall lugnad och tänker, att även om det brinner så hänger det inte på sekunder om vi kommer ut eller inte. Alla barn får inte på sig kläder, men några, och barnen är snart på väg ner för trappan och ut till uppsamlingsplatsen på gården.

När sista barnet är på väg ner för trappan mot ytterdörren, vänder jag mig om. Ingen rök, men röklukt. Mikron? Den i personalrummet? Jag kanske inte skulle göra det, men jag rusar dit. Där luktar det rök men ingen brand någonstans. Jag konstaterar att dörren till personalrummet står öppen och rusar därifrån.

Ner på bottenvåningen och in på småbarnsavdelningen. Behöver de hjälp med att få ut barnen? Men det är tomt, alla är redan ute. När jag kommer ut sitter redan alla småttingar inlindade i filtar på en bänk.

Det är kallt och de flesta barnen har inte mycket på sig. Ett av mina barn sitter och huttrar, så jag tar av mig min tröja och lägger om barnet.

Nu får jag vet vad som hade hänt. Man hade tinat frysta bullar med papper och det hade blivit något fel när man ställde in effekt och tid. Det var bullar till oss som skulle komma på rast om kanske 15 minuter. De som satt i personalrummet hade varit så upptagna av att prata, att det tog en stund innan de hade förstått vad som hände och då dragit ur elsladden till mikron.

Brända bullar

Det var lite synd, men det kom faktiskt inte någon brandbil, bara en kille från bevakningsbolaget som stängde av larmet. Rutinen är sådan att vi ska ringa brandkåren, men larmet går till bevakningsbolaget som ringer upp oss för att höra vad vi håller på med. Nu blev det bara rök, ingen eld, så någon brandbil behövdes inte. Tack och lov!

När larmet var avstängt gick vi in igen. Det hela hade tagit högst 30 minuter, skulle jag tro. Vi gick in på vilan igen och jag berättade vad som hade hänt, att det nu var lugnt och vi skulle vila en liten stund till innan vi fortsatte som vanligt igen. Några barn hann faktiskt somna!

Vi berättade för föräldrarna vad som hade hänt och bad dem vara lite vaksamma. Kanske skulle det dyka upp tankar och jobbiga känslor. När vi nästa dag frågade hur det hade gått, visade det sig att barnens reaktioner varit lika blandade som de hade varit i hallen när vi var på väg ut. En del hade mest sett det som något spännande och sedan hade vi hela skalan till de barn som inte ville gå till dagis.

Vi fick naturligtvis prata om vad som hänt på samlingen, innan vi började sjunga luciasångerna. Man kunde märka hur vissa barn reagerade starkt. Men på det hela så flöt dagen efter på som vanligt. Barnen lekte precis som vanligt, även de barn som visat stark rädsla.

Visst var det ledsamt att barn blev skrämda, men för oss vuxna var det ändå en viktig ”övning”. Vi kom så nära man kan utan att det blev en riktig brand. Ingen blev skadad, inga lokaler förstörda. Vi behövde bara vädra och plocka undan mikron. Nu kan vi se vad som gick bra och vad vi behöver fundera vidare på.

Annonser
 
2 kommentarer

Publicerat av på 01 december 2013 i Jobbet

 

Etiketter: , , , ,

2 svar till “Brandlarmet går

  1. Janne

    01 december 2013 at 13:50

    Spännande historia!

     
    • Maths

      01 december 2013 at 14:55

      Tack! Det blev en del dramatik en dagen. Lite för mycket för några av barnen.

       

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: