RSS

Nuets didaktik

14 Nov

För några år sedan satt jag och hade samling med en grupp 1- och 2-åringar. Jag hade funderat lite vad jag ville fokusera på och tempot och rörelsen skulle se under de 20 minuter den skulle ta. Kort sagt: jag var förbered. En bit in i mitt program gick det en spindel på golvet intill väggen.

Effekten blev omedelbar och innebar att jag tappade barnens fokus. Hela min show och all den skills jag hade betydde i det läget ingenting. Jag gjorde då det enda möjliga: vi kröp alla fram till spindeln och tittade närmare på den.

Men så är det att försöka bedriva en pedagogisk verksamhet med småbarn. Fokus skiftar lätt och har man inte lyckats pricka in vad som egentligen engagerar dem, då började de församlade barnen att lyfta på den blöjförsedda rumpan eller nypa lite i kompisen som sitter bredvid. Och det här är något man hela tiden måste vara beredd på. Man måste hela tiden ha tankar kring nuets didaktik.

Nu i november disputerar Agneta Jonsson vid Göteborgs Universitet med avhandlingen ”Att skapa läroplan för de yngsta i förskolan. Barns perspektiv och nuets didaktik” som berör det här.

I en av delstudierna beskriver förskollärarna ett arbete med stort fokus på vilka förutsättningar som råder här och nu. Agneta Jonsson kallar det för nuets didaktik. Vilka barn har förskolläraren framför sig? Vad kan de förväntas lära sig? Hur ser miljön ut och vilka material finns det? Hur mycket tid finns det? Nuets förutsättningar bestämmer alltså vilket innehåll som blir möjligt att ta upp och prata om.

Men det är inte helt självklart bra om didaktiken helt byggs upp på vad barnen tycker just nu. I mitt exempel ovan kunde jag leda tillbaka barnen till en del av det jag hade tänkt, men först när spindeln hade försvunnit.

– Det kan bli väldigt bra för barnet och de andra i gruppen, men om det är ett mönster som upprepas ofta, så missar förskolläraren att bidra med sin egen kunskap och erfarenhet och det som uppdraget i läroplanen pekar på, säger Agneta Jonsson.

Agneta Jonsson menar att förskollärarna kan jobba utifrån läroplanens intentioner och samtidigt ta hänsyn till barnens intressen och perspektiv och stödja deras potential både nu och i framtiden, om de är medvetna om de processer som pågår och de barn de har framför sig.

– Det handlar både om att lyssna på barnen och ta med sina egna kunskaper och erfarenheter. Det kräver kunskap och strukturella förutsättningar i form av en läroplan och resurser som verkar stödjande, säger Agneta Jonsson, som hoppas att hennes resultat blir användbara både i förskolan, på förskollärarutbildningen och där beslut om förskolan fattas.

För många är tanken att vuxna skulle kunna bidra med något till barns utveckling, att bokstavligen svära i kyrkan. Det känns därför skönt med någon som tar det perspektivet.

I det pressmeddelande jag läser, finns det också något annat som känns väldigt angeläget.

– När fler barn vistas mycket i förskolan påverkar det uppväxten och förutsättningarna att lära och utvecklas. Då behöver vi få reda på vilka villkor som råder i förskolan och diskutera vilka konsekvenser det får.

Det här är något jag verkligen saknar! Vilka är villkoren? Förutsättningarna? Hur ser riktiga barn och riktig personal ut? Ska vi ha en bra verksamhet måste bilden av en vara realistisk.

Jag har inte läst avhandlingen ännu, men den finns att ladda ner från Göteborgs Universitet.

Advertisements
 
2 kommentarer

Publicerat av på 14 november 2013 i didaktik, Jobbet

 

Etiketter: , , ,

2 svar till “Nuets didaktik

  1. Janne

    14 november 2013 at 22:10

    Det låter intressant och är även aktuellt för mig, som gått från en grupp 4-5 åringar till att försöka jobba med 2,5-5 åringar. Spännvidden är enorm, likaså utmaningarna.

    Hur kommer vi att angripa världen (vi arbetar med världen och flaggor) tillsammans? Ja, plötsligt befinner vi oss i ett tema kring sagor från Afrika – i synnerhet spindeln Anansi och hans upptåg. Det hade jag inte räknat med. Och sicksackandet mellan min planering och ”nuets didaktik” är en hisnande resa.

     
    • Maths

      15 november 2013 at 07:09

      Jag skulle behöva läsa avhandlingen för att se vad den egentligen tar upp. För det jag har läst nu kan tolkas på två sätt: antingen ser man det rent deskriptivt hur vi rent faktiskt jobbar, hur vi behöver ta hänsyn till barnen och deras utvecklingsnivå för att få fram något som fungerar, eller så ser man det normativt (en kanske elak tolkning) att vi ska bli mer skollika och syssla med matematik på samlingarna den här veckan för att det är det vi ska.

      Man skulle också kunna kalla det för nuets didaktiska möjligheter. Det blir lite Vygotskij och proximalazonen. Alltså: vad är barnens förståelsehorisont just nu och går det att kika lite över den i just den här stunden. Något händer, en situation uppstår, och med våra kunskaper laddar vi den med något som barnen på sikt kan ha nytta av i sin utveckling. Vad är laddat och intressant just nu, inte bara gammal skåpmat. Många avvägningar blir det.

       

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: