RSS

Hur lång är en invänjning?

27 Maj

Under de senaste åren har man på många dagisar bytt modell för invänjningen. Nu använder man en kortare men mer föräldraaktiv modell. Många tycker att det här fungerar bättre. Men psykologerna varnar för att det tar längre tid att bygga en relation och lutar då mer åt den förra modellen med tre veckor. Jag undrar vad är egentligen en invänjning? Och hur lång tid tar den?

Personligen börjar jag fundera på att man inte riktigt har tänkt till vad det är man har att göra med. På något sätt handlar det om den process närt ett barn ska börja på dagis. Men vad består den processen av? Och kan det vara så att hur vi benämner saker har betydelse här?

För innan vi avgör hur lång en ”invänjning” ska vara, måste vi bli klara över vad det är. Vare sig det gäller tre dagar eller tre veckor, så får jag intrycket av att det är föräldrarnas närvaro som man tänker på. Det är då inte så svårt att tänka sig att det är föräldrarna man ska vänja in. Men så är det ju inte. Även om föräldrarna också behöver vänja sig vid tanken på att lämna sitt barn, så är det barnet som borde stå i centrum.

Då måste vi börja fundera över hur lång tid det tar för ett barn att ”vänja sig” vid att vara på dagis. Att det inte tar tre dagar borde stå klart för alla. Det är det här som psykologerna vill betona. Den som bytt arbetsplats, skola eller vad det nu kan vara, vet att det tar tid innan man känner att man landat. Det här gäller naturligtvis även 1-åringar som börjar på dagis.

Vi behöver hitta någon form av tecken på att barnet har landat på avdelningen, att det mer är intresserat av att leka och umgås, än att tänka på att mamma inte är där. De flesta barn blir ledsna när det blir lämnat de första dagarna, även om det finns undantag. Det gråter, vill ha napp och/eller snutte och försöker hitta sånt som skapar trygghet i den nya och ovana situationen. Så de tecken vi söker borde innebär att barnet har accepterat det nya läget inte längre gråter för att mamma eller pappa inte är där och vänder sig utåt mot det som finns på avdelningen.

Här är det lätt att det går fel. För det handlar inte bara om att barnet tystnar, slutar gråta. Det som kan ha hänt istället är att barnet har stängt av. Om det inte finns någon vuxen på avdelningen som ställer upp på att bli anknuten till, som lånar sig till att vara den trygga relation som barnet behöver för att må bra, då kan barnet istället lätt hamna i ett slags depression. En situation vi naturligtvis måste undvika.

Det är här vi måste förstå vad ankytning egentligen innebär och vad det ställer för krav på oss som tar hand om 1- och 2-åringar. Vi måste förstå relationens betydelse. Vi behöver känna vad mänsklig omsorg innebär.

Jag kan inte här och nu exakt beskriva hur jag upplever den här övergången. Jag har inte fullt ut tänkt på det förrän nu. Men i många fall tycker jag att jag kan se en förändring efter cirka fyra veckor. Då brukar de flesta 1-åringar ha börjat slappna av. Ser man till en hel barngrupp, så brukar gruppen vara klar efter ungefär två månader. Då är invänjningen klar! Inte förrän vid den tidpunkten. Naturligtvis kan det vara barn och grupper som behöver längre tid. De är i min erfarenhet inte så vanliga, men de dyker upp ibland.

Men vad är då de där första tre dagarna eller tre veckorna? Som jag ser det nu, är det början på en process. Det är den punkt då hemmet och dagis, föräldrarna och personalen strålar samman för att bilda en brygga över till det nya. Funktionen är att etablera en kontakt mellan oss vuxna och få barnet att känna att mamma och pappa accepterar de här nya människorna. Den dagen föräldrarna lämnar, då börjar det riktiga jobbet för personalen.

Så diskussionen verkar handla om hur lång tid föräldrarna behöver var med. Handlar det om tre dagar eller tre veckor? Även om jag kan förstå psykologernas invändningar mot den kortare modellen, kan jag se att den längre hade uppenbara brister. För jag vill hävda att den korta invänjningen är bättre för alla.

Genom den sega och långdragna separationen från föräldrarna, blev situationen otroligt jobbig för alla inblandade. Mycket av det här berodde på att tiderna och strukturen lätt blev så otydlig att föräldrarna inte visst vad de skulle göra. Med den kortare modellen blir det fullt tydligt att på fjärde dagen går föräldrarna hem. Alla vuxna är inställda på det. Lidandet blir inte så utdraget.

Det är också en öppen fråga hur länge föräldrarna egentligen ska stanna. För gynnar det barnet att de hänger kvar under flera veckor? Eftersom det ändå till slut kommer en punkt där barnet måste kunna klara sig utan föräldrarna, vi kan inte dra på det hur länge som helst, så gäller det att hitta en lämplig längd på tiden.

Vi kan också sätta det utdragna lidandet där föräldrarna successivt var borta allt längre, mot att de är med tre hela dagar. Om föräldern är med flera hela dagar, hinner hon eller han se personalen och verksamheten på ett annat sätt. Föräldern blir inte någon som bara ska därifrån, utan någon som blir mer delaktig, någon som även vi personal har en relation till. För invänjningen är lite av ett moment 22. Vi behöver ha föräldrarna med oss för att barnet ska kunna släppa föräldern och vi behöver få kontakt med barnet för att föräldern ska lita på att vi tar väl hand om barnet.

Ska vi vara helt ärliga är det många personer, som ska föreställa professionella, som bara vill bli av med föräldern och därför tycker att det är bra med tre dagar och kanske då bara delar av de dagarna. Men tyvärr missar de, enligt min uppfattning, en del av poängen med att föräldern är där. Och förstår den personalen att invänjningen inte är över när föräldern har gått hem? Jag skulle nog inte tro det.

Men så är det, skulle jag vilja hävda, att när föräldern börjat jobba eller studera och lämnar sitt barn hos oss, då börjar den längsta och tyngsta delen av jobbet. För det handlar inte bara om att trösta barnet, det handlar också om att få barnet att acceptera det nya läget. Barnet måste dels få en trygghet på dagis, men det måste också själva vilja vara där. Och det är det jobbet som tar lite längre tid än både tre dagar och tre veckor.

 
3 kommentarer

Publicerat av på 27 maj 2013 i anknytning, Invänjning, Jobbet, omsorg, Samverkan

 

Etiketter: , , , , ,

3 svar till “Hur lång är en invänjning?

  1. evelinakarenina

    28 maj 2013 at 08:43

    Vilket bra inlägg. Både tänkvärt och självklart! TacK! Denna text ska jag återkomma till vid nästa inskolning, att tänka tankarna fullt ut! Kram på dej!

     
    • Maths

      28 maj 2013 at 16:02

      Tack själv! Nästa invänjning ligger väl ett år framåt, eller hur? För det är väl så länge du blir föräldraledig? Sköt om er.🙂

       
      • evelinakarenina

        29 maj 2013 at 18:45

        Precis, men ändå! Viktig text bör sparas!
        Kram!

         

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: