RSS

Palltestet

20 Apr

Under mina snart 14 år som förskollärare har jag hunnit med många arbetskamrater, både fast anställda och långtidsvikarier. Förra året hade jag tre nya och nu den här våren är jag redan upp i tre stycken med troligen två till i höst. Ser man till alla dessa arbetskamrater, har de haft en stor bredd när det gäller utbildning, kunskaper och engagemang.

Eftersom jag under större delen av den här tiden har jobbat med småbarn, så har det varit intressant att se hur alla dessa vuxna har förhållit sig till de små barnen. Personlighet och utbildning har som sagt skiftat.

Trebent pall

Jag har alltid försökt att vara en god förebild och försökt uppträda på ett sätt som jag anser vara lämpligt för någon som jobbar med en barngrupp på 14-15 stycken 1- och 2-åringar.

Det finns en sak som väldigt tydligt visar hur väl min arbetskamrat faktiskt har fungerat. Jag använder det som ett ”test”, även om jag inte går ut med det. ”Testet” går till på följande sätt.

Vi befinner oss inne på avdelningen och min instruktion är följande: ”Sätt dig här på pallen/kudden och var med barnen.”

Nu blir det intressant att se hur de reagerar! I princip har jag sett tre varianter.

  1. Efter en liten stund kan man se hur personens blick blir avstäng, den liksom slocknar eller blir helt inåtvänd. Personen sitter där mitt bland barnen, gör ingenting utan ser bara såååå uttråkade ut. Sedan kan det hända två saker.
    • Personen får för sig att göra något annat och går därifrån. Det blev för jobbigt.
    • Personen ser på fullt allvar ut att somna. Den egna personen är inte i fokus och det är inget samspel med andra vuxna som kan bekräfta personen, så allt blir ointressant.
  2. Här följer personen det som händer i rummet, sitter kvar och är vaksam. Kontakten med barnen är sporadisk. Ibland tycks det finnas ett visst intresse men de vet inte riktigt hur de ska bete sig, ibland vill man bara inte att barnen ska göra sig illa.
  3. De här personerna samspelar med barnen. De uppmärksammar barnen utan att de direkt ”frågar” eller ”ber” om något. Personerna leker med, hjälper och stöttar, ser och speglar det som sker. Några gör det här ganska direkt, medan andra verkar se hur jag gör och försöker göra likadant.

Med det här vill jag inte slå ner på personerna under #1. Jag förstår hur de känner det, eftersom jag själv har varit där. Än idag kan jag minnas hur det var i början av 90-talet, när jag gick som vikarie, kom till ett ställe där jag fick sitta med sex barn och äta lunch i ett annat rum än de andra gjorde. Jag var alltså hel utlämnad till mitt samspel med barnen.

Det här var alltså på den tiden när jag som outbildad och utan några större kunskaper om barn ännu inte hade bestämt mig för att jag ville jobba på dagis. Hur skulle jag bete mig? Hur skulle jag samspela med barnen? Vad pratar man om vid matbordet? Det var så tråkigt! Konsekvensen blev att jag kände mig otroligt trött och oengagerad. Jag bara längtade efter att lunchen skulle bli klar någongång, så att det kunde börja hända saker igen.

Idag har jag inga problem att vara engagerad i barnen, vare sig vid lunch eller någon annan tid under dagen. Jag samspelar och umgås och tycker att det är ett fantastisk skönt sätt att tillbringa dagarna. Idag kan det, om jag ska vara ärlig, vara mer tråkigt att möta vissa av de arbetskamrater jag får. Framför allt arbetskamrater som inte utstrålar någon leklust och glädje.

För visst är det underbart att ha ett jobb där man har lek, som attityd och handling, som ett av de rekommenderade arbetssätten? Den fysiska humor som toddlarna (tulltarna) har är bara så charmig, när man väl har börjat se och förstå den. Kan man bara tona in dem finns det så mycket som kan ge glädje och engagemang i vardagen.

Vad är då skillnaden mellan då-läget och nu-läget? Nu har jag kunskaper och metoder som gör att jag inte bara har goda mänskliga möten med de små, utan som också ger mig professionella utmaningar när det gäller att ge deras utveckling den rätta skjutsen framåt. För har man börjat förstå hur småbarn fungerar och utvecklas, vilka behov de faktiskt har och hur de fungerar i grupper på över 12 barn, då då finns det mycket intressant att fundera på.

Men det finns också en annan aspekt som är väldigt viktig: vuxenblivandet. Ska man upp till #3 måste man förstå att man är vuxen och axla det ansvar som det innebär. Man behöver gå från att vara den som får till att var den som ger. Jag kan naturligtvis få mycket i samspelet med barnen på avdelningen, men jag måste förlika mig med att jag har ansvaret, att det är jag som styr och reglerar relationerna, både mellan mig och enskilda barn samt mellan barnen i gruppen.

Det är jag som bär ansvaret för att barnen med humor och värme blir sedda och bekräftade, pratade med och speglade, har en stadig vuxen att knyta an till och ha en bra relation till. På avdelningen är det min både mänskliga och professionella uppgift. Kan jag inte ge det, ska jag snabbt försöka lära mig det eller inse att jag nog inte ska jobba med småbarn. För även om många som inte tror sig kunna jobba med småbarn skulle kunna bli väldigt bra på det, så finns det, om vi ska vara ärliga, vuxna som aldrig passar för det.

 
3 kommentarer

Publicerat av på 20 april 2013 i Jobbet, omsorg

 

Etiketter: , , , ,

3 svar till “Palltestet

  1. Janne

    20 april 2013 at 12:44

    Fantasitskt inlägg, Maths!

    jag tänkte först bara konstatera att jag själv befinner mig i en rörelse mellan tvåan och trean, och så fick det väl vara bra med det. Men så tänker jag på din punkt ett och känner hur du satte fingret på något viktigt när du nämner hur den vuxne saknar andra vuxna att samspela med!!!

    Jag har många gånger under min karriär slitit mitt hår i frustration över vad problemet är med vissa vikarier/medarbetare. Men det är ju det. Det är inte ointresse, utan otrygghet när de utelämnas till barnen utan någon trygg(are) vuxen i närheten..

    Vuxenanknytning. Det är det det handlar om!

     
    • Maths

      20 april 2013 at 20:47

      Tack, Janne!

      Du kanske har varit hemma med ditt barn? Jag har varit hemma med båda mina, 5-6 månader i stöten. På många sätt var det en bra tid, men jag var otroligt pratsugen när frugan kom hem! Det jag hade saknat var en vuxen att prata med. Som vuxen räcker det inte riktigt med att bara umgås med barn. Man känner sig lätt understimulerad.

      När du jobbar med 14 eller fler småbarn, måste du också kunna ta in barnen, samspela med dom. Men du behöver också vettiga vuxna som du kan känna dig trygg med. Har du inte det, krävs det mycket av dig för att du ska orka vara professionell.

       
  2. Janne

    21 april 2013 at 22:36

    Jag var hemma med båda mina. Hela 10 månader med den senaste, så jag vet precis vad du menar. Jag är ingen pratsam (eller social) person i vanliga fall, men besöken på öppna förskolan var bitvis sinnessjuka!😉

    Och visst ser man samma drivkraft i förskolan. Jag tänker på när vi vuxna möts på gården. Bilden av vuxna i klick må vara lätt karikatyriserad(?), men det ligger mycket i den.

    ”Ah, där står X, jag måste bara passa på att nämna det där om APT’t för henne…” Sedan är det igång.

    Visst laddar vi batterierna, även om det kanske inte alltid ser så ut för en förbipasserande…

     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: