RSS

Öppna miljöer stimulerar på dagis

15 Apr

Det är idag ett otroligt fokus på den fysiska miljön på dagis. Det är på många sätt bra. Men jag är otroligt skeptisk till allt vad stationer heter. Alltså det där att man delar in rummet i olika delar och på så sätt styr barnen. Redan första gången jag kom in i ett sånt rum höll jag på att få klaustrofobi.

Själv vill jag att min småbarnsavdelning ska vara öppen med möjlighet för barnen att kombinera, dra runt på saker och inte vara inlåsta i väl avgränsade hörn. För de här småttingarna har jag känt att det också varit viktigt att kunna få röra sig, att kunna ta ut svängarna.

Kanske hade jag tänkt lite annorlunda om jag jobbat med barn över 3 år, men det vet jag inte. Kanske får jag gör det i höst när vi omorganiserar oss på min stuga.

Nu läser jag om avhandlingen ”Rum, barn och pedagoger – om möjligheter och begränsningar i förskolans fysiska miljö” av Sofia Eriksson Bergström, där hon verkar lyfta fram det där oplanerade och ostrukturerade som något positivt. Där det öppna och inte av vuxna förutbestämda leder fram till mer kreativa lekar och samspel. Spontant känner jag att hon är på helt rätt spår.

Resultaten visar att öppna miljöer som inte försöker styra barnens aktivitet stimulerar dem att prata mer och att förhandla med varandra.

– När man i förskolan planerar och bygger upp rum med tydliga erbjudanden som exempelvis en dockvrå är det kollektiva lekar pedagogerna har i åtanke. Men studien visar att flest kollektiva lekar tar plats i de rum som har mer spretigt och odefinierat material, säger Sofia Eriksson Bergström.

Studien visar också att barn upptäcker en större variation av handlingserbjudanden i saker som är neutrala och inte statiskt utformade, exempelvis kan en vanlig stol bli en häst i en lek om ett stall.

– I de rum, ute och inne, som inte var statiskt utformade använde barnen saker och ting på ett kreativt sätt till det som behövs i leken. Det stimulerar dem att upptäcka olika handlingsmöjligheter. Odefinierade miljöer gör också att barnen förhandlar mer med varandra om vad lekarna ska handla om. Miljöer och saker som är mer förutbestämda och självklara i användandet medför att också reglerna blir mer fastställda, säger Sofia Eriksson Bergström.

Så tänker man sig att dessa stationer ska befrämja gemensamma lekar, kanske man måste tänka om. För handen på hjärtat, om man stänger in ett par barn i ett hörn av rummet, hur stor sannolikhet är det att barnen hittar fram till olika kompisar och lekar? De blir ju inlåsta.

Man kan undra om de som för fram stationssystemet som något fantastiskt har något på fötterna. Det verkar mest vara romantiska idéer om hur barn borde vara och hur de borde samspela. Man ser mer miljön som ett glassigt inredningsmagasin, något att visa upp för andra vuxna.

Sedan är det nog så, att om de vuxna hela tiden är inställda på att barnen ska anpassa sina lekar efter stationernas innehåll, så tillåts inte barnens egna infall och kreativitet. Lärarna har ju redan tänkt ut vad stationen ska innehålla för lekar. Vad gör egentligen barn i en hörna där det klart och tydligt står på en skylt ovanför att det handlar om matematik och teknik?

Dessutom kanske man måste fundera lite på vad som är ”neutrala” saker. Neutrala i förhållande till vad då? Och kanske är det så att de vuxna, lärarna, måste förstå och uppskatta att barnen inte använder sakerna till det som de var tänkta för. Men idag är nog det en svår tanke, för i all pedagogisk litteratur idag hittar man inte ett enda obstinat och på riktigt självständigt barn. Alla barn i den litteraturen är så glada att ta till sig det som de vuxna lägger fram.

Men vi ska inte blunda för att trenden idag är att hårt styra och reglera barnen. Det gäller ju som ”lärare” att kunna visa på att man faktiskt ger barnen möjlighet till matematik, teknik och naturvetenskap i vardagen. Tack och lov låter barnen sig inte styras så lätt.

Pedagoger på förskolor arrangerar ibland de fysiska miljöerna för att kunna ordna och reglera barngruppen. Samtidigt visar filmerna hur barn i dessa fysiska arrangemang skapar egna ordningar och upptäcker en stor variation av egna handlingsmöjligheter.

– Det talas ibland om att barn blir institutionaliserade i vårt samhälle och i förskolan, men studien visar att det finns ett handlingsutrymme som de yngsta barnen också faktiskt tar sig i många situationer i förskolan, säger Sofia Eriksson Bergström.

Som vanligt när det gäller forskning måste man vara kritisk. Vad säger egentligen resultatet? Men jag känner att Sofia Eriksson Bergström har något viktigt att säga idag.

Uppdatering 130513
Idag kan vi läsa på SVT om hur Kuddrum ger förhandlande barn när man tar upp Sofia Eriksson Bergströms avhandling.

– På förskolan där miljön var väldigt förutbestämd var lekarna mer individuella, barnen förhandlade inte lika mycket. Det fanns ingen strävan att göra leken gemensam, säger Sofia Eriksson Bergström, fil. doktor i pedagogik vid Mittuniversitet i Härnösand.

När miljön i stället var mer neutral, som till exempel i en skog eller i ett kuddrum, så fick fler vara med i leken.

–De måste hela tiden berätta för varandra vad de upptäckte för handlingsmöjligheter i pinnarna, legot eller sandlådan. Miljöerna uppmanade dem att prata med varandra.

Eriksson Bergström hoppas att förskolelärarna inser vikten av att inte göra barnens miljöer för statiska och förutbestämda. I slutändan handlar det om demokrati, tycker hon.

– Att lära sig förhandla är en viktig del i barns uppväxt, att de både ska kunna finnas i kollektivet och kunna göra sin röst hörd.

Uppdatering 130913

Nu tar tidningen Förskolan upp de öppna miljöerna. Jag hämtar några citat därifrån. Det första handlar om språkutveckling och kreativitet, som sker inte minst när vi behöver komma överens om lekprojekt.

Sofia Eriksson Bergström lade genast märke till att barnen var mer verbala då de lekte i kuddrummet eller hallen än i till exempel dockvrån.

– Min slutsats var, att de hade större behov av att prata i de miljöerna om leken ska kunna bli kollektiv.

Men inte minst visade hennes studier att de öppna och odefinierade miljöerna stimulerar barnens egen kreativitet och förmåga till samspel med varandra. Kuddar kan bli hästar, skottkärror kan bli glassbilar. Vilket i viss mån kan komma i konflikt med pedagogernas intentioner.

I intervjuerna med pedagogerna framkom att det fanns en konflikt mellan ordning och kaos. Hon märkte också att de ibland reagerade negativt då barnen hittade andra sätt att använda lekmaterial än vad de hade planerat.

Kreativitet är inte detsamma som att måla med vattenfärg eller göra något i lera!

Det andra handlar om överstyrande vuxna. Vuxna som redan, utan att ha iaktagit vad barnen faktiskt gör, bestämmer och detaljstyr. Men också hur vuxna i en pressad situation och utan riktiga kunskaper förenklar och fördummar för att själva kunna visa hur duktiga de är att arbeta mot visionerna i läroplanen.

Sofia Eriksson Bergströms intryck var att förskolepersonalen hon studerade gärna planerade såväl verksamhet som fysisk miljö in i minsta detalj, snarare än att tillåta frihet i hur rummen används.

– Och jag tror att det blivit mer och mer så med den nya läroplanen. Man känner större krav på sig att styra miljöerna, att göra mattehörnor, svenskhörnor och så vidare. Om inte annat gör förskolecheferna det.

– Det kan vara ett enkelt sätt att visa att vi uppnått målen, eftersom det syns i rummen.

Sist något om inlåsningar och att det ändå är vi vuxna som tillslut sätter ramarna för barnen.

I värsta fall hämmar man kreativiteten och lärandet genom att låsa alla miljöer i förskolan till särskilda aktiviteter, tror hon.

Vilken roll har arkitekter och inredare i sammanhanget då? Inte så stor, är Sofia Eriksson Bergströms gissning. För oavsett hur förskolor byggs är det pedagoger och förskolechefer som formar såväl möjligheter som begränsningar i rummen.

Låt oss vara tydliga. De slutna miljöerna kallas vanligen stationer, där rummet delas in i olika celler med tydliga syften. Låt oss också vara tydliga med vilka som sprider tanken om stationssystemet: de Reggio Emilia-inspirerade.

Advertisements
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 april 2013 i Jobbet, pedagogik

 

Etiketter: , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: