RSS

En serie om medkänsla

03 Apr

I SvD har det börjat en ny artikelserie: Medkänsla – en serie om hur vi är gjorda för att bry oss om. Det är är ett ämne som är högst relevant för den som tar hand om barn, vare sig man är förälder eller jobbar inom barnomsorgen.

Jag brukar inte hänvisa till läroplanen så ofta, men faktum är att empati är en del av det vi ska jobba med hos barnen. Den verksamhet vi ska erbjuda ska vara konstruerad på ett sätt så att barn kan utveckla sin empati. I förlängningen ska de också utveckla sin medkänsla.

Det verkar ligga lite i tiden. Bland annat ska det skapas ett nytt centrum för medkänsla här i Sverige.

Den första av SvD artiklarna handlar om neurokirurgen James Doty. Han har forskat kring det här ämnet. Här är några tänkvärda tankar från artikeln. Först ett stycka om vad det handlar om.

Medkänsla brukar definieras som en mer aktiv reaktion än empati, vilket är förmågan att känna in andras känslor – och det kan man göra också framför en film eller en pjäs. Medkänslan väcks av andras lidande och att man vill försöka göra något åt det. Forskningsresultat hittills visar en mängd positiva effekter av att öva upp sin ”compassion” – som att stå emot negativ stress, få mindre ångest och bättre immunförsvar.

”Compassion” är ett bra engelskt ord som betyder ungefär ”the humane quality of understanding the suffering of others and wanting to do something about it”. Att kunna leva sig in i andra och vilja vara hjälpsam, vara en god medmänniska.

Och även om vi har det med oss, så går den också att öva upp. Vi behöver bara fokusera på det.

Precis som långvarig stress och trauma kan krympa hippocampus och försämra våra minnesfunktioner, kan positiva omständigheter som mycket kärlek, meningsfulla sammanhang och hjälpsamhet förändra nervbanorna i hjärnan. Om man själv mediterar över sina ”snälla” känslor, såsom empati, generositet och förlåtelse, vilket James Doty gör varje dag, visar studier att man därmed kan träna upp sin medkänsla.

Ska vi alltså tänka oss det omvända också: fokuserar vi för mycket på vårt ego och egenintresse, så tappar vi i medkänsla?.

–Vi vet att människor som är drogberoende eller går in i djup bön kan ha omvälvande upplevelser, och jag kan garantera att det inte är Gud … Fast, haha, det kan jag ju inte heller bevisa … Men något händer i hjärnan. Mycket talar för att det är anatomiskt.

Precis som långvarig stress och trauma kan krympa hippocampus och försämra våra minnesfunktioner, kan positiva omständigheter som mycket kärlek, meningsfulla sammanhang och hjälpsamhet förändra nervbanorna i hjärnan. Om man själv mediterar över sina ”snälla” känslor, såsom empati, generositet och förlåtelse, vilket James Doty gör varje dag, visar studier att man därmed kan träna upp sin medkänsla.

Hur kan det bli så?

–Områden i hjärnan som är förknippade med belöning, bland annat accumbenskärnan, stimuleras och då frigörs dopamin, förklarar James Doty. Det händer när vi får mat, sexuell tillfredsställelse och – så som vårt samhälle har format oss – pengar. Men det som är intressant här är att vår medkänsla med andra kan frigöra mer dopamin än både sex och pengar.

Positiva omständigheter? Vi kan ju meditera lite över vad det skulle innebära för barnomsorgen. Gynnas det av stora barngrupper där vuxna inte hinner och orkar med barnen? Eller gynnas det av vuxna som har och tar sig tid att på ett positivt sätt uppmärksamma och möta barnen?

–Nej, och nu kan vi se fördelarna empiriskt. Den som samarbetar och är snäll får sänkt blodtryck, den som hjälper andra får stärkt immunförsvar och längre livslängd, förklarar James Doty och berättar om en studie med en grupp pensionärer som ägnade sig ett par gånger i veckan åt frivilligarbete. De levde längre än kontrollgruppen som bestämde sig för att inte använda sin tid till välgörenhet.

–Vi är skapade för att bry oss om varandra, och forskningen tyder på att det finns särskilda banor i hjärnan för medkänsla, fastslår James Doty.

Ett annat ord som finns med i läroplanen och som man kan undra om det finns någon pedagogik för, är solidaritet. Hur jobbar man med det? Men har inte solidariteten sin grund i medkänslan?

För belöningssystemet kan förvridas från vad det är avsett till, menar James Doty. Dopamin utsöndras även hos unga mobbare och vuxna girigbukar – eftersom belöningssystemet svarar också på kortsiktiga belöningar.

–Men på lång sikt, för att överleva som art – och det har forskning visat om och om igen – måste vi samarbeta. Och det betyder att vara snälla mot varandra.

Just det: för att överleva måste vi samarbeta. Efter att sedan slutet av 70-talet ha blivit matad med deviser som satsa på dig själv, kanske det är dags att vi istället lär barnen — och oss själva — om empati, solidaritet och samarbete. Att vi som individer ser hur vi behöver andra för att klara oss.

 

Etiketter: , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: