RSS

Pedagogisk indelning efter preverbala och verbala barn

12 Mar

På jobbet har vi nu under en längre tid haft diskussioner kring hur vi ska organisera barngrupperna. Det system vi har nu kommer, som jag ser det, att bryta samman till hösten. Då behöver vi något annat. Frågan är bara hur man delar in barnen?

Det intressanta är, att i de modeller vi har så utgår man från barnets ålder. Vi talar alltså om grupper med åldrarna 1-2, 2-3, 4-5, 1-5, 1-3 etc. Det blir på något sätt så att vi laborerar med grupper av småbarn och syskon. Delvis är det en följd av hur våra lokaler ser ut. På pappret ser det ju ganska matematiskt snyggt. Men är det ett vettigt sätt att tänka?

För inte någon gång har vi diskuterat vilka möjligheter vi har att bedriva vilken form av pedagogik. Eller för att vara mer exakt: vilken pedagogik är lämplig för en viss ålder? Och hur skulle det påverka gruppindelningen? Vi utgår alltså inte, utom kanske underförstått, från de pedagogiska möjligheterna.

I min värld finns det en ganska klar gräns på de traditionella pedagogiska metoderna. Det är också ner till den gränsen som läroplanen är skriven för. Gränsen går mellan de barn som är verbala och de som är preverbala. Den gräns vi talar om infaller runt den tidpunkt barnet fyller 3 år.

För det krävs en kvalitativt annan pedagogik när den riktar sig mot individer som inte har ett språk, som inte ännu fungerar fullt ut på den verbala kanalen. Jag tänker inte fördjupa mig i det här och nu.

Men ett exempel är samlingar. När jag har haft 3½-åringar har jag mer kunnat ha snacksamlingar och låta barnen vara delaktiga. Men det här funkar inte på 2½-åringar och ännu mindre på barn under 2 år. Så har jag haft hela spannet från 1 år upp till 3½ blir det ett dilemma. Går jag 3-åringarna till mötes, då lyfter 1-åringen på rumpan och går sin väg; går jag 1½-åringarna till mötes så har 3-åringarna tråkigt.

Jag har två tecken på att barnen är redo att gå vidare från min småbarnsavdelning.

  • Barnen sitter i en grupp och pratar om sin lek.
  • Barnen har kommit över sitt tultande och börjat springa runt inne, gärna ”pratande” i skrikande tonläge. På en renodlad småbarnsavdelning brukar det vara ganska tyst, om inte någon är ledsen.

Det finns också en osynlig gräns, en som sitter i hjärnan. Den är svår att upptäcka. För upp till 3 års ålder så växer de delar av hjärnan som har med de mer mänskliga egenskaperna fram. De som handlar om empati och självkänsla. Vi pratar alltså om läroplanens ”Normer & Värden”. Det är här det grundläggs!

Den här delen av hjärnan växer och mognar genom att vuxna ser och bekräftar barnet. Har man ett (1) barn hemma så brukar det inte vara något problem. Problem blir det när 14 barn eller fler lämnas på dagis (aka förskolan) och personalen ska ha kunskaperna, förståndet och egen färdighet för att möta barnen. Barnen behöver uppmärksamhet, bli pratade med, få hjälp och stöd, finns inte de förutsättningarna blir det ingen bra utveckling för barnet.

Det läskiga är, att det inte blir uppenbart om personalen brister i det här avseendet. För ”skadan” är mental. Och eftersom det preverbala barnet inte kan tala om vad det varit utsatt för, så är det svårt att uppmärksamma vad som händer.

Så egentligen är det inte själva åldern, utan hur man måste jobba som är det viktiga. Och en gränsen går runt 3.

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 12 mars 2013 i didaktik, Jobbet, normer, pedagogik

 

Etiketter: , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: