RSS

Jätteförskolor inte bara av markbrist

07 Mar

SVT hade ett inslag om att det skapas jätteförskolor på grund av markbrist i Stockholm. Men det är nog tyvärr inte bara markbrist det handlar om.

Markbrist gör att det byggs större förskolor Förskolor med uppåt 60 barn blir allt vanligare i Stockholm. En ny jätteförskola med plats för 200 barn ska byggas i Hammarby Sjöstad. Många föräldrar är oroliga över höga ljudvolymer och anknytningsproblem.

200 barn är rent horribelt! Det vi talar om här är alltså 6 stycken småbarnsavdelningar med 14 barn i varje och 6 stycken syskonavdelningar med 18 barn i varje, samt 8 barn till. Alltså 12 avdelningar! Det här är till och med större än jättedagiset i Aspudden.

Det hemska är att det här alltså verkar vara helt i sin ordning enligt politiker och högre tjänstemän. Hur kan det vara möjligt? Vad har man för tankar kring detta monstrum till dagis? Tänker man verkligen på barnens bästa här?

Nej, man tänker inte på barnen. Vi kan konstatera att sättet att tänka kring barnomsorg har förändrats på 20-30 år. På 80-talet hade ett dagis med 200 barn inte varit tänkbart. Otänkbart på många olika sätt.

Nu har man fasat ut omsorgen och det tänket till förmån för tanken att det nu ska vara skola, med alla de associationer det ger. Omsorg är dock väldigt personalkrävande på ett sätt som inte skolan är. Man behöver i skolan inte bry sig om barnen på samma sätt. Barnen är på ett annat sätt självgående, mer autonoma. Så är i alla fall tänket idag. Ja, barnen ska till och med ses som självtillräckliga.

Det flyter också runt idéer om att man inte ska tänka på gruppstorleken. Den ska inte spela någon större roll. Argumentet lyfts framför allt när det är dags att ta in ännu fler barn på avdelningarna.

En annan idé är att barn ska vara kompetent, ja, till och med självtillräckliga och inte behöva några vuxna. Personalen ska i princip bara ägna sig åt att dokumentera. Annars ska barnen vara ”nyttiga för varandra” och ha ett kollektivt lärande. Vilket i klartext betyder att jag som personal inte ska göra mer än just ägna mig åt att se hur barnen lär.

Och precis som Maciej Zaremba skriver om vården i det här landet, så är även vi inom barnomsorgen utsatta för det som kallas The New Public Management (NPM). Många har under de senaste 20 åren, efter nedskärningarna på 90-talet, undrat varför man ska låta pengarna styra skola, vård och omsorg. NPM är namnet på just det fenomenet. Vad det handlar om, är att välfärdstjänsterna ska bedrivas på samma sätt som tillverkningsindustrin. Medborgaren bli kund som förses med en peng för sitt barn och som sedan ska gå ut på den låtsasmarknad man har skapat för att ”köpa” plats på en så kallad förskola.

Läs gärna Zarembas artiklar i DN. De är en svidande kritik av NPM. Tanken är att de ska komma ut i bokform i april. (Del 1, Del 2, Del 3 och Del 4.)

Bilindustri

Men vi har också nya och horribla tankesätt när det gäller organisationen av grupperna. Dessa är inte annat än kreativa sätt att få ihop ekonomin, att göra verksamheten effektiv när det gäller användandet av personal, barn och golvyta. Och i många fall hänvisar man till att det då handlar om att man ska jobba enligt tankar från de Reggio Emilia inspirerade (REi), vilket gör det mer tjusigt och acceptabelt. Effekterna är fortfarande lika groteska.

Så, nej, det är inte bara marken som sätter ramarna för hur stora dagis (aka förskolor) det byggs i Stockholm idag. Och ska vi slippa dessa barnomsorgsindustrier, då får vi börja tänka på ett annat sätt.

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 07 mars 2013 i Jobbet, Stora barngrupper

 

Etiketter: , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: