RSS

Svaga fackföreningar bakom leget

20 Feb

Jag återkommer till debaklet med lärar- och förskollärarlegitimationerna. I Pedaogiska magasinet hittar jag artikeln ”Legitimationen höjer inte lärarnas status” av Anders B Lindström. Jag tror att han gör en riktig iaktagelse.




Under 2000-talet växte kravet på lärarlegitimation från de båda svaga, konkurrerande lärarförbunden LR och Lärarförbundet. Bägge förbunden skulle kopiera ett starkt fackförbund (Läkarförbundet) med stjärnstatus. Alltså ville de ge sina medlemmar en lärarlegitimation. Detta trollspö skulle återvinna förlorad yrkesstatus, stärka självbilden och på sikt även höja lönen.

Här kommer ett långt citat som jag tycker uttrycker många intressanta tankar kring att vara lärare — eller som i mitt fall, pedagog — och hur relevant en jämförelse med läkare är.

På vilka grunder vilar då dagens lärarlegitimation? Äger lärarna intaget till lärarutbildningarna och innehållet? Har lärarna kunskapsmonopol? Nej, de yrkesspecifika kunskaperna och resurserna har försvunnit från metodikinstitutionerna till akademierna.

Har lärarna ett eget forskningsområde som vi styr över? Nej. Styr lärarna mer över sitt dagliga arbete 2013 jämfört med till exempel 1987? Nej, antalet planer, åtgärdsprogram, checklistor, regler, scheman, rutiner, elevval, skolprofiler, teman, IUP, möten, rektorer är fler och mer styrande i dag och kräver daglig egendokumentation. Kontrolleras lärarna mer eller mindre av skolbolag, lokala, regionala och centrala myndigheter 2013 jämfört med till exempel 1987? Jo, med fler vinstkrav, centrala prov, kursplaner, skolinspektioner, kommunala mål och lokal skolprofil. Har lärarna yrkesetiska principer? Ja, men utan juridisk giltighet. Räcker detta för en lärarlegitimation? Nej.

Vad ska lärarnas legitimationssystem bygga på? Ska det vara goda ämneskunskaper, ämnesmetodiken, lärargärningen eller är det lärarutbildningen? Vad är läraryrkets verkliga profession eller kärna?

Jag menar att vår unika yrkeskompetens inte är en ämnesakademisk kompetens, utan en konstnärlig, ämnesdidaktisk och ämnesmetodisk kunskapsgrund – det vill säga undervisningskonst, som är förankrad i en stabil, trygg och uthållig personlighet. God allmänbildning, känslostabilitet, långsiktighet, ledarförmåga bland barn och ungdomar är mina lärarsignum.

Undervisningskonsten är navet tillsammans med förmågan att leda en klass. Att kunna föra goda samtal med enskilda elever, elevgrupper och föräldrar. Att via ämnesmetodisk skicklighet och konstnärlig, kreativ förmåga överföra kultur, kunskaper, fostran, framtidsoptimism och drömmar. Status och respekt är något en lärare måste förtjäna varje lektion, varje samtal, varje möte, varje dag. En lärarlegitimation gör ingen skillnad på lärarnas status och respekt, när hundratals dagliga skolsituationer spelas upp inför klass eller i en skolkorridor och med nätet två knappar bort.

Nej, kära svaga Lärarförbundet, det är dags att tänka om!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 februari 2013 i Jobbet, legitimationen

 

Etiketter: , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: