RSS

Bekräftelse gör oss till individer

19 Feb

Hos Oskar på Sävsjö förskolor läser jag om filosofen Axel Honneth. Som Oskar beskriver honom känner jag att han är väldigt intressant om man vill förstå vad omsorg kan betyda, om man släpper tanken på att omsorg är lika med omvårdnad och istället ser begreppet som en mänsklig dimension. Att på ett djupare plan ge mänsklig bekräftelse.

I en artikel i DN, som Oscar länkar till, kan man läsa följande.

Men erkännande handlar inte bara om kamp. Lika viktigt, ja, i själva verket mer grundläggande, är enligt Honneth den form av erkännande som bygger på frivillighet och som kan beskrivas som omsorg om den andre.

Erkännande kan ges som en gåva. Det sker ständigt. Mellan barn och föräldrar, i intima relationer och i alla slags frivilliga gemenskaper. Erkännande fun­gerar på ett sätt i familjen, på ett annat i rättssystemet och ytterligare ett annat när vi talar om samhällelig solidaritet. Men – det är Honneths övertygelse – dess grundläggande moraliska logik är densamma i samtliga dessa fall.

Genom att ta sin utgångspunkt i själva människoblivandet – de ögonblick då jag söker och får bekräftelse av någon annan – ger teorin utrymme för konkreta, vardagliga, kroppsliga och mellanmänskliga erfarenheter. Honneth hämtar insikter från en rad vetenskapliga fält för att visa att såväl moralutveckling som kunskapsbildning föregås av en relation av erkännande. Först när jag blivit sedd kan jag bli en moralisk och vetgirig varelse.

Jag kan inte låta blir att associera till anknytningsteorin, där det är viktigt att de betydelsefulla vuxna i barnets omgivning — först är det föräldrarna, kanske far- och morföräldrar, sedan dagisfröknar och lärare — skapar den där relationen till barnet som ger det bekräftelse och erkännande. Som ger barnet identitet och trygghet.

Man kan också komma att tänka på Martin Buber, som har likartade tanker kring relationens betydelse för en individs utveckling. Där Honneth talar om erkännande, talar Buber om dialog. I båda fallen handlar det om att vi är sociala varelser som är beroende av varandra.

När jag googlar på Honneth ser jag att det finns i alla fall två artiklar i Pedagogiskt magasin där jag bör ha läst om honom. Dels är det ”Vänskapsband och utanförskap i förskolan” av Fanny Jonsdottir , dels ”Erkänndet av den andre” av Lars Persson. Men båda missar att ta upp att de vuxna inom barnomsorg och skola är viktiga för barnen/elevernas utveckling av en trygg identitet. Inte minst Jonsdottir fokuserar på det erkännande som barnen får av andra barn och missar då den grundläggande relationen till de vuxna.

Vanligen tänker man det här som något som sker i familjen, kanske också i samhället i stort. Men vi som jobbar inom barnomsorgen, på dagis, måste omfattas också av det här. Om ett barn vistas hos mig mellan 6 och 10 timmar varje dag, måste även jag ge barnet bekräftelse och erkännande. Barnet måste känna att det är en självklar och positiv del av den dagisgrupp det ingår i.

Det här är inte något självklart, men de flesta verkar ta det för givet idag. Det är som om närvaron av kvinnor inom barnomsorgen rent automatiskt skulle göra att barnen får just omsorgsbehoven tillgodosedda. Men så är det inte.

För att åter igen citera artikeln i DN.

Begreppet myntades 1923 av den briljante ungerske marxistiske litteraturhistorikern och filosofen ­György Lukács. Förtingligande var för honom, och för många av de västeuropeiska marxister som följde i hans fotspår, ett sätt att beskriva hur snart sagt alla relationer i ett kapitalistiskt samhälle förvandlas till ting, föremål och varor. Det enda värde som återstår i ett sådant samhälle är det värde som marknaden sätter.

Men det är nu inte bara det kapitalistiska som förtingligar barnen, även om man idag försöker driva verksamheten som någon kvasimarknad och enligt normer från tillverkningsindustrin. Varje barn betingar en peng, som ger barnet en prislapp. Det här gör att det blir intressant att fylla upp antalet platser så att man får ekonomin att gå ihop. Ekonomin går före barnet.

Ekonomin har också gett oss allt större barngrupper och en för stor barngrupp kan få förödande konsekvenser för hur annars vettiga vuxna kan sluta se barnen som individer. Lägger man dessutom till att man som barnomsorgsarbetare är satt att mot lön ta hand om andras ungar, då kan det bli farligt. Det som händer då är att man får en renodlad och opersonlig institution. Jag kommer osökt att tänka på Pruseluskan i Pippi Långstrump. Barnen bli bara institutionsvarelser och anpassar sig till de omständigheter som det innebär. Men vad innebär det för barnets identitet och trygghet?

Jag har inte läst Axel Honneth, så jag vet inte exakt vad han skriver, utan får förlita mig på andra. Men det jag sett så här långt verkar vara vettiga tankar om människan som gruppvarelse, inte bara en individ i kamp mot andra.

Advertisements
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 februari 2013 i anknytning, Jobbet, omsorg

 

Etiketter: , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: