RSS

Det autonoma barnet

28 Jan

Jag har varit väldigt förvånad över hur så många i Sverige har kunnat omhulda idén om det kompetenta barnet. Det har också verkar som om den här tanken har kommit från flera olika håll. Med tanke på att ingen har kunnat reda ut hur kompetens och barn hänger ihop, är det konstigt hur tanken slagit rot.

Nu har litteraturvetaren Karin Nykvist studerat bilden av barn i litteraturen. Hennes projekt heter ”Barn blir till. Konstruktionen av barnet i svensk litteratur 1800-2000”. Och det verkar vara en romantisk bild som målas upp, en idyllisk period i livet.

– Den romantiska barndomsskildringen bygger på att barnet är oskuldfullt och oförstört. Barndomen är paradiset och vuxenblivandet, blir därför något som inte sällan av inträder det litterära barnet vaknar sexuellt, säger Karin Nykvist och fortsätter, det finns också exempel där barndomen är hotad, eller där uppväxten upplevs vara en riktig barndom eftersom barnet är utsatt, ofritt eller hotat på något vis, säger Karin Nykvist.

Man kan undra lite varför en sådan bild växer fram hos vuxna människor? Varför valde författarna just den? Eller är det Karin Nykvist som missat nyanser i texterna och då i bilden av barnet?

Men litteraturen har kanske både påverkat och speglat det samhälle den beskriver. Den bild Karin Nykvist ser framför sig är den här.

– Det självständiga och frimodiga barnet har till och med varit en viktig del av vår svenska nationella identitet och för den svenska välfärdsstatens framväxt under första halvan av 1900-talet, och som de litterära skildringarna har hjälpt till att bygga upp. Det handlar om alltifrån Nils Holgersson till Reine i Barnens Ö. Se på Pippi, som ju i sig själv blivit en symbol både för Sverige på internationella fotbollsmatcher, och för det autonoma barnet, säger Karin Nykvist.

I Sverige har de här barnen dessutom haft en särskild kärlek till kollektivet, samtidigt som de varit symboler för självständighet. Här finns till exempel arbetarlitteraturens selfmade man, som mot alla odds klarar sig, följer sina egna lagar, lyckas, men aldrig glömmer gruppen, kollektivet. Det autonoma barnet är helt enkelt en viktig del av berättelsen om och förståelsen av Sverige.

Jag undrar om det var därför det kompetenta barnet dök upp på 90-talet? Det fanns ju redan med Nils Holgerson, Pippi Långstrump och Alfons Åberg. Och under det individualistiska 80-talet försvann inte vuxna helt då? Och vi fick det självtillräckliga barnet. Barnet som inte behöver samhället omkring sig. Ett barn vuxna kan överlåta åt sig själv.

Hur förhåller man sig som professionell till den bilden? Ska vi ha en romantisk bild av barnet som autonomt? Eller ska vi börja på en mer nyanserad berättelse om barnet? Klarar vi av det?

 
2 kommentarer

Publicerat av på 28 januari 2013 i Jobbet

 

Etiketter: , , ,

2 svar till “Det autonoma barnet

  1. Nanna

    08 mars 2013 at 10:54

    Jag är inte proffs. Jag har alltså inte en fin utbildning som stöd för mina tankar men jag ska försöka ge dig några lösa tankespröt.

    Jag är mamma till 5 barn. Alla mina barn har sin egen personlighet, olika hög IQ och visst har de nån typ av egen inneboende kompetens, dvs förmåga att vara sig själv i vårt samhälle. Jag ser dem som just kompetenta. Detta låter som klychor och det är det väl också för mina barn är nog rätt vanliga om det inte hade varit för barn nr 4.

    Barn nr 4 är 5 år i biologisk ålder men jag skulle kunna satsa…ja …nånting på att där bor en liten farbror inne i mitt barn. Han har varit gammal i själen ända sen han föddes och detta är ytterst facinerande för oss i omgivningen att följa och det ger honom själv väldiga problem med frustration över att inte alltid kunna göra sig förstådd, bli tagen på allvar.

    Innan jag fick min 4:a fnös även jag åt de som sa att deras barn var så speciella. För ALLA barn är ju speciella , dvs olika. Det är lite svårare dock att ha ett barn som ligger väldigt långt ut i marginalen. (Obs jag vet att han är normal och där finns föräldrar med handikappade barn som verkligen är speciella och jag vill inte ta nått från dom. Dom är speciellast)

    Kan det vara denna typ av ”vuxna-på-insidan-barn” som startat tankarna om att barn har större kompetens än vi tidigare tillskrivit dem?

    mvh mamma Nanna

    ps Jag brukar tänka att jag fått min 4:a för att bli ödmjuk. Utan honom hade jag nog blivit en väldigt kaxig mamma som kunnat sprida ”goda” råd om barnuppfostran till alla i min omgivning…nu säger jag mest -Ja alla får göra det som passar dom bäst

     
  2. Maths

    08 mars 2013 at 19:18

    Tack för din kommentar, Nanna! Hur man ska definiera kompetens och då i förhållande till barn, har ingen lyckats med. Men alla fortsätter att tala om det som om det finns kompetens hos barnen. Du själv definierar det som ”förmåga att vara sig själv i vårt samhälle”. Men vad säger det? Och det är inte så vi brukar använda ordet kompetens när vi pratar om vuxna.Några säger att barn är kompetenta ”på sin egen nivå”, men det gör oss tyvärr inte klokare.

    Jag tror inte att det är de där ”vuxna-på-insidan-barnen”, som du skriver om. Barn är inte vuxna och är man 5 år har man många år kvar innan man blir det.Det är vi vuxna som lägger in den ”vuxenheten” när vi ser på barnet.

    Vad den här studien egentligen skulle kunna visa, är att det finns en lång tradition av att se barnen som små vuxna, några som klarar sig själva.

    Likaså säger synen på barnet som kompetent något om Sverige under 80- och 90-talen. Det är alltså en samtida mytbildning kring barnet, som alltså säger mer om oss vuxna än det säger något om barnen.

     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: