RSS

Hur är det med kvalitetssäkringsreligionen?

21 Jan

Det kan vara intressant att fundera lite på vad begreppet kvalitet innebär. En debatt kring det här var det i mitten på 90-talet när man mitt under alla nedskärningar började prata om kvalitetssäkring. Kritiken vara stor och gick ut på att den typ av ”kvalitet” som man utgick från, bara handlade om det mätbara. De grundläggande värden som man ansåg fanns inom till exempel barnomsorgen, gick inte att mäta på det här sättet. Men det mätbara vann.

Nu har det gått 20 år och vi har levt med den här kontrollen. Många av oss har undrat vad kvalitetssäkringen egentligen har bidragit med. Vi har också sett de orimliga konsekvenser det fått. Tyvärr verkar det inte ha funnits någon som ifrågasatt det dominerande synsättet.

En kritisk röst höjs nu av Gunnar Rundgren som skriver på SvD Brännpunkt att checklistor är ingen garanti för bra vård. Jag skulle vilja säga att det inte bara gäller vården. Det här berör även dagis och skola.

Det tog inte många dagar av min mors palliativa vård innan jag insåg att det inte spelar någon roll hur många checklistor och hur detaljerat man försöker styra verksamheten om inte den rätta kulturen och inställningen finns.

Han har själv jobbat med kvalitetssäkring och tvekar inte att kalla det för en religion.

Det är dags att avslöja kvalitetssäkringsreligionen som bara en av många flugor inom organisationsstyrning och ledning. Mina invändningar bygger på tre grunder. För det första bygger systemen på felaktiga antaganden. För det andra saknas det vetenskaplig grund för att slå fast att kvalitetssäkring levererar det man påstår och för det tredje att även om den faktiskt skulle ha vissa positiva effekter så uppväger de inte de mycket stora insatser som behövs för att införa systemen. Jag själv har arbetat med certifiering, ackreditering och revision i tjugo år och har infört kvalitetsledningssystem och kvalitetssäkring i ett flertal organisationer. I de flesta fall har det varit frustrerande, resultaten har varit blygsamma och ibland rent negativa.

Användandet av kvalitetsledning och kvalitetssäkring är ett av flera sentida verktyg för att styra verksamheter. I samma verktygslåda finns mål- och resultatstyrning, strategisk planering, formulering av värdegrund och ett ständigt utvärderande. Dessa olika system har också getts en viktig roll i privatiseringen av offentliga tjänster som skola och vård. När tjänster skall köpas in så behöver de standardiseras så långt som möjligt för att man skall kunna jämföra tjänsterna, och helst reducera tjänsterna till helt likvärdiga så att det bara är priset som styr vem som skall leverera tjänsten. Genom att kräva ”kvalitetssäkring” eller ”certifiering” så har ansvariga politiker tvått sina händer.

Med tanke på hur stora resurser och den hype som har omgivit systemen är det förvånande hur lite forskning det finns på området. Undersökningar som påstås visa att systemen ger stora fördelar är nästan uteslutande baserade på intervjuer med kvalitetsansvariga, konsulter, revisorer, standardiserare, certifierare och ackrediterare, det vill säga de människor vars hela yrkesroll är byggd runt systemen. De är lika objektiva som om man ber prästerna utvärdera de egna pastoraten. De få vetenskapliga rapporterna visar oftast små resultat, om några alls.

De som förespråkar kvalitetssäkring säger att ”kvaliteten kommer först” eller liknande. Men vad betyder det? Är kvalitet viktigare än arbetarskydd eller miljöskydd? Är det viktigare än vinst? De som utvecklar kvalitetssystemen tar oftast sin utgångspunkt i standarden, men det är en dålig utgångspunkt för att förbättra organisationer. Ett bra förbättringsarbete tar avstamp i hur organisationen fungerar här och nu och inte i hur den borde fungera.

Kvalitetssystemen bygger på åsikten att folk presterar bättre om de blir tillsagda vad och hur de skall göra något i stället för att ha frihet och motivation att förstå varför. Förutom att det är en trist människosyn så blir det också lätt självuppfyllande eftersom betoningen på checklistor och kvalitetsmått gör att det blir de som är viktiga och inte verksamhetens egentliga syften och mål, precis som i exemplet med min mammas vård i livets slutskede.

Som sagt, det kan vara intressant att fundera över vad kvalitet är. Och hur vi ska göra för att kunna leverera den. Men vi kanske måste släppa en del kvasireligiösa förställningar.

Annonser
 
7 kommentarer

Publicerat av på 21 januari 2013 i Jobbet

 

Etiketter: , , , ,

7 svar till “Hur är det med kvalitetssäkringsreligionen?

  1. Gunnar Rundgren

    22 januari 2013 at 17:46

    Jo, jag tror att samma problem finns inom de flesta verksamheter, det är säkert inte unikt för sjukvården – där har jag ju bara erfarenheten som anhörig och patient. Jag har upplevt det i mitt professionella liv vad gäller jordbruk och livsmedelsindustri och i biståndsbranschen. Öht tror jag att systemen är dåligt lämpade för komplexa verksamheter som arbetar med människor och utvecklingsprocesser, och kanske mer lämpade – eller mindre skadliga – för industriella processer.

     
    • Maths

      22 januari 2013 at 18:43

      Det var den kritiken jag minns från 90-talet: att skola, vård och omsorg vara för komplexa att utvärdera med tillverkningsindustrin som förebild. Men politiker och andra inflytelserika personer lyssnade inte, utan körde den här både komplexa men samtidigt förenklande sättet att hålla koll på arbetarna inom dessa mänskliga yrken.

      Jag blir lite nyfiken på vad det egentligen var som gjorde att det fick ett sånt genomslag. Vilka strömningar i samhället bidrog till att det gick att driva igenom det här? För det känns som ett tidstypiskt drag i vårt samhälle sedan början av 90-talet.

       
  2. Maths

    23 januari 2013 at 16:51

    Det här tas också upp av gymnasielärarna Johan Lundström och Pär Larsson i artikeln Mätbarheten skapar en falsk bild av skolan.

    Så gör man inte i Sverige idag. I stället initierar nu många kommuner och utbildningsföretag ett utvecklingsarbete som utgår från näringslivets effektiviseringsmodeller. Modeller där målen för utvecklingen varken hämtas från de nationella styrdokumenten, aktuell forskning eller de enskilda skolorna i regionen – utan från exempelvis fordonsindustrin.

    Anammandet av den här sortens effektiviseringsmodeller inom offentlig sektor började i Thatcher-erans Storbritannien på 1980-talet och fick senare namnet New public management. I den svenska skolan börjar vi nu se effekterna av detta paradigmskifte, och problemen hopar sig. De fulla konsekvenserna av övertron på effektivisering och mätbarhet kan vi ännu inte överblicka men vi vill här uppmärksamma två akuta problem som dagligen lägger krokben för den svenska skolan.

     
  3. savsjoforskolor

    27 januari 2013 at 19:55

    Jag har många gånger mött denna fråga utifrån ett ledningsperspektiv. Å ena sidan är jag förpliktigad att arbeta enligt olika kvalitetssystem för att möta upp kravet på ett ”systematiskt kvalitetsarbete” och för att ständigt förbättra verksamheten. De flesta jag mött har i bästa fall varit på utbildning under vilken en frälst predikant basunerat ut den allenarådande frälsningen kvalitetssärkingen medför. Samtidigt är frågan om kvalitetssäkring ganska svår. Det finns några aspekter jag tänkt på särskilt.

    Jag vet inte om det handlar om att utbidlning är för komplex, eftersom de flesta verksamheter där man har lyckats bra med kvalitetssäkring faktsikt är ganska komplexa, men när man gör det på ett ytligt/generellt plan så riskerar det att falla ganska platt. Jag tror att det går att använda kvalitetssystem för att förbättra i verskamheten men då är det små aspekter inte precis hela verksamheten reducerat till generella områden. Reducerar vi kvalitetssystemen till hur vi gör när barnen ska gå ut efter frukosten, hur vi fixar vikarier eller hur vi på bästa möjliga sätt hanterar barnens ätande, så kan det bidra med mycket. Problemet är att de flesta verkamheter inte utgår från aktiviteter/processer utan från läroplans mål. Hur kvalitetssäkras egentligen målet ”Förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar förmåga att ta hänsyn och leva sig in andra människors situation samt vilja att hjälpa andra”? Det tror jag är svårt, om inte omöjligt. Däremot kan nog aktiviteter som syftar till att nå målen kvalitetssäkras.

    Den andra frågan handlar om att hela tiden vilja, som Harbermas uttrycker det, låta systemvärlden kolonisera livsvärldenen. Möten mellan människor, mellan barn och vuxna, låter sig inte enkelt reduceras till några enkla system som kan kontrolleras. Det går inte att göras förutsägbart eller inrutas i ett flödesschema, det lever helt enkelt sitt eget liv.

     
    • Maths

      27 januari 2013 at 20:40

      Vi kan väl säga att just nu, 2013, är vi förpliktigade till det. Hur systemen kommer att se ut i framtiden vet vi inte. Förhoppningsvis kommer någon form av utvärdering. För artikeln jag citerar hävdar ju att de vetenskapliga beläggen kring det här inte är så stora. Man har inte undersökt det närmare, helt enkelt, utan bara kör på.

      Kanske är det så att frågor som hur vi jobbar med empati och solidaritet är mer av en konst än en exakt vetenskap, något där metoden går att utvärdera som andra vetenskapliga metoder. För att måla en akvarell kan du behöva mycket kunskaper inom färglära och hur man blandar färg; du behöver ha en bra teknik med de penslar du använder och du behöver ha en blick för ditt motiv. Det går nog att få fram en hel del kunskaper om empati och hur den växer fram, men att tillämpa det på ett enskilt barn kräver mer än den kunskapen.

      Jag kan tänka mig att det är så med läsinlärningen i skolan. Det finns vissa vägar man behöver lära sig, vägar och kunskaper som skulle kunna leda rätt. Men hur möter du varje enskild elev och dennes svårigheter? Och hur ska du formulera detta i ett system som går att granska kritiskt?

      Så även om syftet kan vara gott, hamnar man lite i att vi inte kan reducera vissa saker på ett sätt som gör dem lämpliga för ett kvalitetssystem. Eftersom jag inte varit så inblandad i diskussioner kring kvalitetssäkring — jag sitter inte på den nivån — så har jag bara sett det från perspektivet längst ner och ser då att det är ett system med många brister.

       
      • savsjoforskolor

        27 januari 2013 at 21:05

        Kanske mer hantverk än konstform. Eller kanske båda…

        Min erfarenhet av hur resonemangen går till ”högre upp” (har även varit politiskt aktiv när ett sådant system skulle införas) är inte bättre än de ”längst ner”. De grundläggande frågorna diskuteras inte…man bara sväljer det som predikas.

         
        • Maths

          27 januari 2013 at 21:57

          Ja, strängt taget så är det inte någon skillnad på folk ”högre” och ”lägre” upp. Samma mekanismer här som där. Ibland skulle jag vilja vara en fluga i taket för att se hur det går till bland politiker och högre tjänstemän, för diskussionerna borde ändå ligga på ett annat och mer övergripande plan.

           

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: