RSS

Pillergenerationen

13 Jan

SvD har haft en artikelserie som handlat om hur vi ger våra småbarn allt mer medicin. Utskrivningen av antibiotika har minskat. Istället är det beteendepiller som ökat, piller som ska få barnen att klara av vardagen och göra livet lättare för föräldrarna. Vi håller på att få pillergenerationen

Jag fick upp ögon för utskrivningen av sömnmedel till barn för två år sedan. Det kom lite som en chock att föräldrar kunde gå så långt. Men det är klart att brist på sömn ger barn dålig hälsa i flera avseenden. Men sömnproblemen är bara ett symptom.

De är ledsna, kan inte sova och har svårt att koncentrera sig i skolan. Så skulle många svenska barns hälsotillstånd kunna sammanfattas. Den totala mängden läkemedel som de äter är ungefär densamma som 2006, med runt en miljon barn som får läkemedel på recept. Men när delarna skärskådas visar det sig att pillerkartan har ritats om – rejält.

Kampanjer mot mer antibiotikaanvändning har gett resultat. Mellan år 2006, då Socialstyrelsen började föra tillförlitlig statistik, och 2011, har förskrivningen till barn minskat med 12 procent. Samtidigt har läkemedel för sömnbesvär och psykiska problem ökat explosionsartat, visar SvD:s kartläggning.

Sömnmedel står för en stor del av ökningen. Antalet barn som får recept har ökat med 170 procent på sex år och är nu drygt 11 000. Oftast gäller det just melatoninpreparat, som används av 8691 barn. (SvD)

Men om barnet får mediciner är en klassfråga. Barn med föräldrar som har låg utbildningsnivå riskerar i högre grad att få piller.

Men hur mycket piller våra barn äter skiljer sig kraftigt åt beroende på var vi bor, vilken utbildning vi har – och vad vi tjänar.

Sett till antalet patienter står adhd-medicinen för den största ökningen. I de fem kommuner med lägst utbildningsnivå i länet, är andelen barn som får medicinering mer än dubbelt så hög som i de med högst andel högskoleutbildade, 25 respektive 11 barn på 1000 invånare i snitt.

Österåker, Salem och Nykvarn, kommuner med lågt utbildningssnitt, medicinerar mest medan Sundbyberg, Danderyd och Lidingö ligger lägst. (SvD)

Man kan se samma sak när det gäller utskrivning av antidepressiva läkemedel.

Men trots att kopplingen till social miljö är så stark, finns det även forskare som gärna tänker i termer av genetik.

–Det finns tydliga sociala mönster. Socialt utsatta hushåll är mer drabbade. Det kan handla om genetiska faktorer som samverkar med sociala, säger Anders Hjern, forskare vid Chess-institutet på Karolinska institutet, som fokuserar på hälsa och ojämlikhet. (SvD)

Talar vi här om en syn på lågutbildade som är annorlunda skapta än överklassen?

Men nu ska Läkemedelsverket titta på det här. För den medicin som skrivs ut är inte tänkt för barn.

Idag bör i princip inte ett enda barn under 18 års ålder äta sömnmedel. Inget av de många preparaten är godkända för barn. Det för unga allra vanligaste preparatet – melatonin-medlet Circadin – får egentligen enbart ges till människor över 55 år och äldre. Orsaken är att medlen inte är testade på barn. Det finns alltså uppenbara brister i kunskaperna om det mesta som lämpliga doseringar, eventuella biverkningar, beroendeproblem och långtidseffekter hos barn och unga. (SvD)

Barnen har inte blivit annorlunda på 50 år, men samhället har det. Och jag tror inte att det skett något ”naturligt urval” där de utan problem lever högre upp i samhället och de lägst ner har ”sållats bort” som genetisk sämre rustade.

Istället för att skriva ut allt fler piller, tänk om vi kunde diskutera hur vi ska utforma vårt samhälle så att vissa personers barn löper en större risk att må dåligt och få piller för att bli hanterbara? Hur synen på föräldraskap/vuxenhet ser ut? Hur vi utformar vår barnomsorg och skola? Hur pass segregerat och klassindelat samhället är? Och varför inte också miljögifter?

Så bör vi väl också diskutera vad som är normalt, rent mänskligt. Har vi flyttat ribban när det gäller vad som är normalt att känna och bete sig? Hur är det att vara människa? Att växa upp?

Det som då ligger mig närmast, är hur vi utformar vår barnomsorg. Hur ska vi arbeta för att få de där trygga barnen som tror oss se, men som tydligen mår så dåligt att de får piller? Är verksamheten uppbyggd på ett sätt så det gynnar trygghet? Finns det vuxna där som vet hur man gör? Som vet något om anknytning och hur man skapar tillit? Har de resurser nog? Och kan vi se värdet av vila och att få ha lite tråkigt, inte ständig aktivitet och förändring?

En sak är i alla fall säker: mår barnen så dåligt att de måste käka piller för att klara av vardagen, då är det något som är mycket fel här i landet. Efter generation X, den ironiska generationen m fl, är det nu dags för pillergenerationen, generation piller? Stackars barn!

Annonser
 
4 kommentarer

Publicerat av på 13 januari 2013 i Jobbet, pedagogik, Vila

 

Etiketter: , , , , , , ,

4 svar till “Pillergenerationen

  1. Olle Wickbom

    14 januari 2013 at 16:33

    ”Något som forskarna även upptäckte var att barn med utlandsfödda föräldrar inte passar i mönstret. Där spretar SvD:s resultat, vilket syns på undantaget Spånga Kista med en låg andel som får adhd-medicin, men låg utbildningsnivå.”

    Kan det möjligtvis vara så, att otryggheten i dagis (från 1 års ålder) och fritids är orsaken till behovet av medicinering av barn för att få dom att fungera? Men den här aspekten är inte vidare kommenterad i artikeln. Och jag har full förståelse för det, eftersom den ställer hela vår samhällsordning på huvudet.

    Men ställ den på huvudet då, bara för att pröva ett alternativ till medicinering! Det är inte så enkelt, att det bara kan hänvisas till utbildningsnivå och inkomst. Det må vara den ”politiskt rätta” förklaringen men långtifrån den verkliga.

    Vi har ordnat för barnen på de vuxnas villkor och ingen har frågat barnen om, vad dom tycker om tillvaron på dagis och fritids (utom med ledande frågor). Ingen har frågat barnen: ”Skulle Ni vilja vara hemma i stället för att tvingas vara på dagis eller fritids, ha en hemmavarande förälder att springa in till, när verkligheten ute bland kompisarna blir för svår?” ”Skulle Ni vilja bli skickade till skolan, hemifrån av en av föräldrarna i stället för av en fritidskonsulent?” ”Skulle vetskapen om, att någon fanns hemma när det behövdes, göra att Ni kände Er tryggare?”

    Jag tar upp den här lösningen på problemet, eftersom den har fungerat i vår familj med två barn och i åtskilliga av våra grannfamiljer. Min fru var hemma hos barnen i ca åtta år, innan hon fortsatte sin karriär, och det har vare sig min fru, jag eller barnen haft anledning att ångra. Det behövdes mycket pusslande för att få allting att fungera, men det var värt varenda ansträngning. Barnen har varken blivit diagnosticerade för ADHD eller haft behov av sömnpiller för att kunna koppla av ordentligt.

     
    • Maths

      14 januari 2013 at 17:59

      Det finns nog inget samhälle i världshistorien som har utformats med tanke på barnen. Inte ens vårt samhälle. Man har tagit så väl hand om sina barn som man haft kunskap och förmåga till, men det har snarast varit hur man utformat samhället som format omsorgen om barnen. Det är nog inte heller vettigt att fråga barnen, för jag tror inte att någon skulle vilja ha ett samhälle som är konstruerat av 3 åringar.

      Sedan kan familjelivet idag se lite olika ut. Det var bra att du och din familj hittade ett sätt som fungerade för er. Jag och min fru lyckades vara hemma med båda våra barn till den månad de fyllde 3 år. Det fungerade för oss, mest därför att vi hade en låg hyra. Men alla har det inte så. Inte heller mina barn har fått någon diagnos, men det säger inte så mycket egentligen, för det kan vara en slump — genetisk eller inte. Samhället idag bygger på att vuxna kan lämna in sina barn på dagis och att vi som arbetar där kan och förstår hur vi ska skapa en miljö där barnen fram för allt blir trygga.

      Jag skulle nog vilja säga att det bidrar till barnens otrygghet att barngrupperna är så stora både på dagis och fritis. Man skapar vissa typer av problem. Skäggig dagisfröken kallar det för miljörelativa handikapp. (Läs också det här inlägget.) Och tyvärr tror jag att det här kan utvecklas till den del av barnet och dess identitet. Och det är klart att artikeln inte utvecklar den här tanken: dels är det inte det som undersökningen fokuserade på, dels kanske åtgärderna man måste vidta inte tilltalar SvD. 😉

       
  2. Stefan Bengtssom

    19 mars 2013 at 15:20

    Jag kan bara stila ge ett gott råd här. Läs Michael Håkansson nysläppta bok där finns alla svar vi behöver.
    http://www.kunskapskällan.se (med”ä” i webbadressen)

     
    • Maths

      19 mars 2013 at 17:05

      Tack för tipset! Tyvärr är väl gluten och mjölk bara en liten del i hur maten påverkar oss. Idag börjar man t ex se hur våra tarmbakterier påverkar hur vi mår och hur vi får sjukdomar av olika slag. Likaså har vi problemet med besprutning av livsmedel och kemikalier i våra kläder.

      Själv är jag ytterst skeptisk till ”resultat” inom så många områden som den här boken verkar ta upp. Det brukar sällan vara så enkelt.

       

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: