RSS

Vuxennärvaro eller inte?

21 Okt

I veckan var jag på den andra sammankomsten för den kurs jag går nu. Den har ska handla om pedagogisk dokumentation, men kursledaren började första gången med att tala om att hon inte visste vad det var för något. Gå en kurs där kursledaren inte vet något i ämnet för kursen? Känns det seriöst? Men det är inte det enda som är lite schizofrent i sammanhanget.

Den här sammankomsten började med en genomgång där ämnet var tid, eftersom det var många som ifrågasatte hur man skulle få tiden att räcka för att göra dokumentationerna. Det budskap vi fick lät så här.

  • ”Barnen är nyttiga för varandra”, så vi ska sätta dem i arbete, vilket gör att vi ska hinna med våra dokumentationer.
  • Närvaro är bra, men vi ska låta barnen vara och bara iakta det de gör.
  • ”Förr gick alla samtal genom mig”, men nu backar hon. Låt barnen prata med varandra.
  • Vi måste prioritera tiden. Alltså: se till att vi hinner med våra dokumentationer.
  • ”Gå och fråga en kompis!” Du behöver inte svara på barnens frågor eller hjälpa dem.
  • ”Skapa självinstruerande miljöer.” Vi behöver då inte ägna så mycket tid åt barnen, eftersom de inte ens behöver komma och fråga om något.

Ingenting av det här är väl så konstigt taget var och en för sig. Men hela budskapet tillsammans får en helt annan dimension. Eftersom det inte sägs något om att vara med barnen, hjälpa dem och stötta dem, så får det en farlig slagsida. Syftet med allt det här verkar vara att ge oss tid att dokumentera.

Jag frågar mig själv om kursledaren är medveten om vad det är för budskap hon för fram. Det känns i och för sig om en del jag läst och hört från REi, så det borde inte vara förvånande om hon är såld på de här idéerna.

När så sammankomsten började närma sig sitt slut, dök åter frågan om tiden upp. Hur skulle vi göra? Hur skulle vi förhålla oss?

Jag tog mig friheten att ”svara” på frågan genom att säga att budskapet i början hade varit att vi skulle backa bort från barnen, låta dem sköta sig själva, inte lägga oss i, utan ägna oss åt våra dokumentationer.

”Nej, nej, Nej!”, hörde jag då bakom ryggen. Jag vänder mig om och ser kursledaren med lite lätt panik i blicken. Så skulle ju inte budskapet tolkas. Det är klart att vi ska vara med barnen.

Var det inte så vi skulle tolka hennes utläggning av evangeliet i början? Jag tyckte hon var väldigt tydlig med budskapet. Hon hade inte sagt någonting annat. Även första sammankomsten hade hon samma budskap. Det är till och med det budskapet som finns i de böcker vi ska läsa. Den mest närvarande pedagogen är den som gör en dokumentation, eller något sånt. Kan det blir mer tydligt?

Så frågan är: hur ska vi förhålla oss? Distansera oss för att göra något som ger oss cudos hos REi och skolinspektörer eller ska vi vara med barnen och umgås med dem, vara ett levande sällskap? Vad är det som utvecklar barnen mest? Och vad utvecklar vi hos dem med vår mänskliga omsorg och närvaro?

Jag kan också förstå varför många politiker tycker att det här är bra tankar och gärna skickar sina anställda på kurs. Bilden av barnet som självtillräckligt, något som vi vuxna inte behöver engagera oss i så mycket, gör att det inte heller behövs så mycket personal. Personalen ska dessutom klara av att dokumentera och då passar det bra att barnen kan själva — eller snarast att man tror på den myten.

Ingen ska komma och klaga på att de inte hinner med. Det är bara att organisera om på avdelningen, har vi fått höra. Lagom till vi har lämnat den industriella eran och gått in i den postindustriella, så får vi en industriell barnomsorg få mänskliga inslag. För barnen är enligt rådande trossatser självtillräckliga och ska så få vara.

Eller hur är med det? Det är kanske dags att komma bort från dagens myt om barn och nyansera bilden lite. Själv tror jag på känslomässigt närvarande vuxna som orkar och hinner med att möta, se och bekräfta barnen i vardagen. Vi vuxna har ingen läktarplats i barnens värld, vi är med på plan!

Advertisements
 
4 kommentarer

Publicerat av på 21 oktober 2012 i Jobbet, REi

 

Etiketter: , , , , ,

4 svar till “Vuxennärvaro eller inte?

  1. Janne

    21 oktober 2012 at 22:10

    Med ursprunget i Reggio är det viktigt att bära med sig tanken på hur man gör i just Reggio. Där arbetar pedgogerna (förskollärarna?) med barnen på förmiddagen, för att sedan ägna eftermiddagarna åt den pedagogiska dokumentationen och reflektionen. Dessutom har de – mig veterligen – ingen läroplan á svensk modell som begränsar dem i deras experimentlusta och frihet att verkligen låta barnen göra det som faller dem in.

    Jag tycker att idén med pedagogisk dokumentation som verksamhetsutvecklande metod känns väldigt bra, men de strukturella hinder jag exemplifierar med ovan visar på att den här idén är långt ifrån färdig att implementera rakt av. Liksom dina erfarenheter och observationer vid de här kurstillfällena.

     
    • Maths

      22 oktober 2012 at 06:53

      Det är flera människor jag pratat med som också påpekar de strukturella och historiska olikheterna. Det är väl därför som de själva säger att vi bara kan ”inspireras” av dom.

      Min uppfattning om deras dokumentationsform kanske jag skulle skriva om någon gång, men rent allmänt så är den ett slags kvasivetenskapligt forskningsarbete, men utan lämplig handledning och utbildning. Och det kan vara intressant att jämföra vad den faktiskt kan åstadkomma med vad det står i läroplanen att vi ska dokumentera. Det står faktiskt inte ‘pedagogisk dokumentation’ i läroplanen längre. 🙂

       
      • Janne

        22 oktober 2012 at 18:59

        Nä, man ska nog vara försiktig med begrepp som ”vetenskap” och ”forskning”. Men hävdas det verkligen att det är sånt den pedagogiska dokumentationen innebär?

        Jag skulle gärna läsa något om dina tankar kring just dokumentationsformen.

         
        • Maths

          22 oktober 2012 at 19:21

          Jag går just nu kursen och kursledaren vet inte vad pedagogisk dokumentation är, så jag vet inte om det går att skriva något om den. 😉 Den ena kursboken handlar om varför pedagogisk dokumentation, inte hur. Så vad är det? Men man kan väl lägga ihop två och två och sedan extrapolera.

          Faktiskt har jag funderat att skriva om dokumentation och där finns den här formen med men i tre delar: vi ”forskar” kring små små bitar av hur barn lär sig, vi skapar läromedel som vi använder för att driva det vi uppfattar som lärande framåt och vi visar upp vad barnen har gjort för deras föräldrar. Men det här utesluter två centrala saker som vi ska göra, enligt läroplanen.

           

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: