RSS

Vardagens pedagogiska möjligheter

16 Okt

Igår hade vi APT och huvudpunkten handlade om vår organisation. En av punkterna berörde något som i grunden är en ekonomisk fråga: hur får vi till en fungerande verksamhet vid ”normal” frånvaro?

I grunden handlar det väl om vi kan ha en hög ”kvalitet” även om någon är bort. Kan vi komma upp över en nivå där vi bara förvarar barnen, trots att vi inte har full täckning med personal? Lite känns frågeställning som ett: kan ni ha en verksamhet i världsklass med ännu mindre resurser än de ni redan har? Kan vi pressa ut mer ur, trots att vi redan går på knäna?

Riktigt så var väl punkten inte tänkt, men den väcker frågan om hur lägger upp vår verksamhet för att på ett för alla parter bästa möjliga sätt.

Det är så otroligt lätt att köra fast i det man gör just nu och känna att det är det enda alternativet. Om man istället lyfter blicken, analyserar lite och försöker hitta alternativ, då blir det lite lättare. Och känslan av att sitta fast behöver inte bli så stor. Sedan innebär det inte att man trollar bort alla problem med t ex planeringstider och arbetsuppgifter som inte direkt är riktade till barnen.

Projekt ovanifrån

Som vi har haft det under de tre och ett halvt år jag jobbat här, så har våra tankar främst låsts fast vid att skapa projekt utifrån ett tema. I det här har funnits tanken på att vi ska utföra dessa projekt i smågrupper. Vi har då också fått tänka att vi är tre ordinarie personal.

Men verkligheten är inte alltid så snäll. Brist på personal och planeringstid gör att det ofta blir omöjligt att genomföra det vi har planerat. Det här leder till frustration och stress.

Det har då sagts att vi ska tänka i A-, B- och C-planer. A-planen innebär att vi kan köra som tänkt. Om det fattas någon så har vi en reservplan, d v s plan B. Men det har ändå varit underförstått att vi på något sätt ändå ska utföra det vi tänkt. Står vi där ensamma med vikarier, då är det plan C.

Att sällan eller aldrig få genomföra det där man ska göra, blir i längden demoraliserande. Konsekvensen blir att vi ständigt försöker slå knut på oss och för med dåligt samvete för att vi inte får till det som bör vara vår verksamhet. Jag kan uppleva att dessa planer inte har haft den effekt de var tänkta att ha.

Konsekvensen blir att man aldrig når upp mer till kanske till hälften av det som man tänkt.

Projektarbete kan vara bra på många sätt, men det finns också kritik. Det blir lätt för skollikt (i dagens vokabulär: grundskolelikt) och det är alldeles för lätt att man inte utgår från barnen.

Lekpedagogik från barnens nivå

Men det går ju att närma sig saken från andra hållet. På en del håll använder man begreppet lekpedagogik för att uttrycka det här.

Vad det handlar om är att man istället utgår från leken i vardagen, vad barnen gör och ser till vardagens pedagogiska möjligheter. Som personal behöver du då vara med barnen, se vad de gör och samspela med dem, vilket av många kan uppfattas som svårt. Men man följer barnen, samspelar med dem och försöker förstå den åldersgrupp man har.

Du ser alltså till att analysera läroplanen och fundera över barns utveckling på ett nyanserat sätt. Det handlar alltså om att komma förbi det fördummande tänk som finns idag. Sedan ser man till att verksamheten innehåller de delar man behöver. Man kan då se om det går att jobba mot de visioner som finns i läroplanen.

Jag skulle vilja påstå att det här sättet att jobba är ett bättre sätt att jobba när man arbetar på en småbarnsavdelning. Det skulle innebär att man inte hamnar i skolliknande situationer, utan mer utgår från var barnen faktiskt befinner sig. Man måste bara förstå vad det innebär att vara en närvarande vuxen.

Det här utesluter inte att man kan krydda sin verksamhet med projekt. När så förutsättningarna är tillåter, t ex att både barn- och personalgruppen är stabil och välfungerande, då går man vidare och gör något mer fokuserat i form av ett projekt. Man kan också tänka sig att man blir allt mer projektinriktad ju äldre barn man har på sin avdelning.

Det här innebär att man kanske inte når upp till de höga toppar som projektarbetande kan innebär, men man kan som personal känna sig mer tillfreds eftersom man alltid kan känna att man har kontroll och förutsägbarhet i sitt arbete, att man kan jobba mer systematiskt i lugn och ro, oberoende av om man är en, två eller tre ordinarie personal.

Tyvärr löser inte det här alla problem, men man slipper bli frustrerad för att man inte kan genomföra den där planen man har tänkt. Igen, igen, igen och igen.

Annonser
 
6 kommentarer

Publicerat av på 16 oktober 2012 i didaktik, Jobbet

 

Etiketter: , , , , ,

6 svar till “Vardagens pedagogiska möjligheter

  1. Janne

    16 oktober 2012 at 22:15

    Jag tror att lekpedagogiken som samlingsterm för det du beskriver är det som ger jämnast resultat. Visst, kanske missar vi ett par toppar, men ärligt talat uppstår ofta de där topparna snarare trots vårt projekt-tänk än tack vare det.

    Den skolliknande verksamheten är något jag tänkt på alltmer den här terminen. På min avdelning kör vi med något som vi kallar ”jobba” på tisdag- och onsdagförmiddagarna mellan ca 9:30 och 10. Vi kallar det ”jobba” eftersom det har visat sig trigga och motivera barnen. De tycker det är kul att samlas i sin grupp med sin pedagog och jobba med sitt projekt. Men det är svårt att ”avskola” den här stunden. Bara det att vi konstruerar en slags undervisningssituation – eller snarare konstruerar idén om hur en undervisningssituation skall se ut – gör att barnen får förväntningar på jobba-stunden som jag inte är helt bekväm i att erbjuda.

    Jag skulle vilka göra jobba-stunden till något som ligger närmare lekpedagogiken än den gör just nu. Men det är en utmaning…

     
    • Maths

      17 oktober 2012 at 06:00

      Det känns lite följdriktigt att barnen, som egentligen inte vet vad det innebär att jobba, har ett alldeles speciellt förhållande till det ordet. Vi pratar mycket om att mamma och pappa är på jobbet, men att dom kommer snart. Likaså finns det, och här tror jag det främst är killar, barn som lekar ”jobbarare”. Vi talar här om byggjobbar, hantverkare, alltså traditionellt manliga yrken. Barnen kan ofta se dom ute på stan. Men att jag är på jobbet, det är lite svårare att förstå.

      Men det blir lite tokigt när man börjar prata om det barnen gör som ”jobb”. Då har vi ytterligare ett ord, liksom kompetens, som blir så luddigt att det tappar all betydelse.

      Jag är inte mot projektarbeten. Det kan för vissa saker och när barnen är i en viss ålder vara passande för att fokusera på något under en lite längre tid. Men rent krasst kan man räkna lite på antal timmar. Vi har projekttid tisdag, onsdag och torsdag mellan 9.30 och 10.30. Hur många timmar i veckan är det? 3 timmer/vecka. Ska vi skita i ungarna resten av tiden? Det blir en väldans massa tid om barnet här hos oss minst 40 timmar i veckan.

       
      • Janne

        17 oktober 2012 at 22:04

        Dilemmat då blir kanske mer det där med att beskriva utåt vad det är vi gör. Tre timmar ”jobb” i veckan låter väldigt lite – inte minst för den som har svårt att se allt det andra vi gör hela tiden, varje dag, som den mer subtila form av ”jobb” det ju är…

         
        • Maths

          18 oktober 2012 at 07:50

          Det är ju mer konkret och resultatet kommer fortare och är synligare när man ser till yttre objekt som den fysiska miljön eller när man som vuxen har planerat något som barnen ska göra. Miljön syns och aktivitet väljer jag efter hur väl jag kan dokumentera den i bild.

          Men när jag sitter på min rullpall i lekrummet där mina 1- och 2-åringar far runt, vad gör jag då? Hur man kan se och förstå det jobb jag gör? För hur skiljer sig det från någon som bara sitter där, precis som de gör ute på gården, utan egentligen finnas till känslomässigt/mentalt för barnen? Och jag har nu i snart 10 år funderat på hur jag på ett bra sätt ska kunna ”dokumentera” det jobbet och den utveckling det ger barnen. Det är ju inre processer och resultatet märks bara på sikt. Och det jobbet gör jag i princip hela tiden. Bara jag finns på avdelningen spelar det roll för barnen.

          När jag då sitter där, då följer jag barnen, inte tvärtom. Jag hjälper och stöttar dom i det som det enskilda barnet håller på med. OK, jag har riggat miljön med saker som jag tror ska locka till aktivitet, att undersöka och att samspela kring. Men när jag sitter där kan jag se vad de gör med det jag skaffat fram och kan ta bort och lägga till efter vad jag ser att barnen gör. Med tiden lär jag mig hur småbarn fungerar och hur jag ska samspela med dom. Det blir en fingertoppskänsla, en tyst kunskap som jag skulle tappa om jag började jobba med 5-åringar några år.

           
          • Janne

            18 oktober 2012 at 21:48

            Jag kan bara bekräfta min känsla av ringrostighet när jag befinner mig på en av småbarnsavdelningarna.

            Du ger en bra beskrivning av ditt arbete och arbetssätt. Tycker nog du hittat en av kärnorna.

             
            • Maths

              18 oktober 2012 at 22:00

              Tack! Det gäller verkligen att fundera över vad som är kärnan, grunden i det man gör. Förutom kunskap om barn (inte REi ludd) behöver man fundera kring didaktikens frågor: varför, för vem, hur och när.

               

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: