RSS

Olika miljöer

05 Sep

Jag vet inte hur det är ute i landet, men här i Stockholm är det mycket snack om miljön på dagis. Det finns till och med en slags självvärdering som har med det som en punkt. Men tyvärr är det här en alldeles för ensidig betoning på den konkreta och fysiska miljön.

Den fysiska miljön

När man pratar om miljön är det den rent fysiska och konkreta aspekten av den som man pratar om. Det handlar om möblering, inredning. Vill man vara lite elak kan säga att det är det här som kvinnor har gjort under de 20 år jag har jobbat i branschen, men förr var det bara gardiner och bordsdukar det handlade om. Nu har man bara tagit ett lite större grepp.

Man pratar om stationer, där man på rent fysiskt avgränsade områden har olika typer av leksaker eller annan materiel. Barnen ska kunna ”utmana” sig själva i konkreta och påtagliga aktiviteter, utan de vuxnas inblandning. Här är det tänkt att ”lärandet” ska sprudla ur ungarna.

Den bedömning man gör är hur många stationer det finns och hur mycket material det finns, samt om allt är tillgängligt för barnen. Man vill lämna hemmet som modell och istället känna att det är en lek- och lärandeverkstad man har ordnat.

Ibland, men långt ifrån alltid, så kan det här tänket även gälla gården. Men här är de flesta inte lika ivriga, skulle man kunna säga. Landskapsarkitekt ser man sig inte som.

Tyvärr blir det här så lätt något ytligt, något som ser bra ut på bild, alltså i olika dokumentationer. Det här kräver inte heller något av mig personligen som personal. Tvärtom, jag ska bli avlastad i och med att barnen ska vara aktiva på egen hand. Jag som vuxen får lätt en marginell roll. Jag kan alltså distansera mig från barnen.

Den mänskliga miljön

Aldrig hör jag någon prata om den mänskliga miljön. Det är som om dessa professionella inredare inte ska utföra något så trivialt och mänskligt. Tänket verkar vara att det är föräldrarnas sak. I den professionella rollen verkar inte den mänskliga aspekten finnas med.

På ett sätt kan jag förstå att den här aspekten kommer i skymundan. Den är osynlig för blotta ögat och svårfångad, inte alls så konkret som den fysiska omgivningen. Men den sociala miljön är nog den viktigaste delen i hela verksamheten.

Människan är ett flockdjur, en gruppvarelse, så vilka relationer vi har inom gruppen spelar stor roll, även för småbarn. Barnen ingår inte bara i sin familj med föräldrar och andra nära släktingar, utan också i gruppen på dagis. Vi vuxna på dagis är en del i barnets uppväxtmiljö.

Många tycks värja sig mot det här. Man är bara professionell, inte medmänniska, tycks tänket vara. Men om barnet vistas mellan 6 och 10 timmar per dag på dagis, så är det inte betydelselöst rent mänskligt. Fostran och relationer kan inte begränsas till en timme på morgonen och kanske två på kvällen. Det sker under hela dagen och det sker i alla situationer.

Men det här är svårt, för det kräver en relationskompetens hos de vuxna som ska ta hand om barn professionellt. Och inte nog med det, man ska också kunna ge barnet en möjlighet att känna tillit, trygghet och att kunna ge barnet det stöd det behöver.

Vi vuxna har en otroligt stor påverkan, även om vi inte är släkt med barnet utan tar hand om det professionellt. Det är vi vuxna som sätter standarden för den mänskliga miljön och samvaron, inte barnet och dess jämnåriga. Det är vi som sitter på den makten och vi måste där ta vårt ansvar. För barnen är det tvingande att att lära av oss vuxna, det är en överlevnadsstrategi, för det gäller att lära sig av de som faktiskt överlevt för att kunna berätta om det.

Jag tänker mig att man kan dela in vår påverkan i en känslomässig del och en intellektuell del. Jag ska försöka beskriva de tankefrön jag har kring det här.

Känslomässig miljö

Det här är ett svårt område för många. För här börjar det brännas på ett personligt plan. Jag använder ju mig själv och mina känslor som redskap. Det krävs alltså något av mig på ett personligt plan.

Men det gäller ändå att hålla en gräns. För vare sig mot föräldrar eller barn ska jag vara privat. Jag får inte bara se mig som en offentlig person, en tjänsteman, hela mitt arbete bygger på att jag på ett lämpligt sätt kan vara personlig.

I den där personliga relationen till barnen, ska jag kunna skapa en god stämning. Tyvärr är det inte alla som har den förmågan. Även om den delvis går att öva upp, skulle jag tro, så är det starkt beroende hur jag själva hade det som barn.

Grunden i den personliga relationen är anknytningen. Den är inte minst viktig när det gäller de allra minsta. Här skulle jag säga barn under 3 år. Det gäller att skapa tillit hos barnet, genom att vara förutsägbar och vänligt sinnad.

Det här är då något som kan bli jobbigt, för det kräver något av mig personligen. Jag kan inte lägga det här på något fysiskt, som jag kan om jag bara fokuserar på den fysiska miljön. På det sättet kan det bli känslomässigt jobbigt. Men min erfarenhet är att det går att skaffa sig en professionalitet inom det här området, även om till exempel en invänjning alltid kommer att vara något som tar mycket kraft.

Frågan är hur man ska bedöma det här? Finns det några professionella begrepp att utgå från. Och hur ska jag och andra kunna bedöma mig som ett levande sällskap för barnet? Någon som är både fysiskt och känslomässigt närvarande.

Intellektuella miljön

Jag skulle vilja påstå att den intellektuella miljön har med det som i läroplanen kallas för lärande. Även om vi inte talar matematik, naturvetenskap eller teknik här, så är den intellektuella förmågan betydelsefull för att barnet ska kunna ta till sig det vi gör inom de områdena.

Först var jag lite frågande till vad det här egentligen skulle betyda. Det handlar onekligen om språk, arbetsminne och hur man tillägnar sig kunskap. Men vad är det som egentligen är grunden?

Den intellektuella förmågan utvecklas av att barnet får möjlighet att resonera och lösa problem, dela iakttagelser och ha dialoger med oss vuxna.

Även här handlar det om samspel, ett lärande i samspel med oss vuxna och hur jag som vuxen klarar av det beror på hur mycket jag själv har övat upp mig i att resonera. Det är alltså inte självklart att alla med en gång skulle känna sig bekväma i rollen som samtalspartner. Men barnen är inte så kräsna, men ju skickligare vi blir desto mer kan vi hjälpa dem att utvecklas.

En viktig del i den intellektuella miljön blir då språket, det verktyg vi använder för att reflektera både i våra tankar och med andra människor. Man kan då bedöma den språkliga miljön utifrån hur pratigt och inkluderande det är. Det måste också vara åldersanpassat. Det gäller alltså att inreda den intellektuella miljön främst med en ström av ord där vi funderar öppet kring vad vi känner och upplever.

Kort sammanfattning

Om jag skulle försöka dra ihop det här till en enkel sammanställning får det bli så här.

Miljö Gör och känner
Fysisk miljö Göra, manipulera
Känslomässig miljö Vara, samhörighet, bekräftelse
Intellektuell miljö Tänka, förstå, resonera

Kanske kan det här vara en modell för att få en mer total bild av den miljö som barnet lever i hos oss på dagis. Ska man jobba professionellt så måste man, enligt min mening, även ta med den känslomässiga och den intellektuella delen av barnens miljö.

Advertisements
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 05 september 2012 i anknytning, Jobbet, omsorg, pedagogik

 

Etiketter: , , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: