RSS

Nytt centrum för medkänsla

23 Aug

Jag läser idag i DN om Christina Andersson och Stefan Einhorn som håller på att skapa ett centrum för medkänsla, CCARE Sweden (Center for compassion, altruism, research and education). Tydligen så finns ett sånt är centrum redan i Stanford, USA.

Det här är intressant, för i läroplanen står det uttryckligen att vi ska ”undervisa” i empati och medkänsla. (Se min lathund) Men frågan är hur man gör det? Och vad är, över huvud taget, empati och medkänsla? Det är nog inte många som satt sig in i det.

Vad är då medkänsla? Stefan Einhorn talar om en form av sympati för en människa som man vill väl – och som man också försöker göra något för. Empati däremot, som en del felaktigt förväxlar med medkänsla, handlar om att kunna förstå och sätta sig in i en annan människas situation – men behöver inte betyda att man faktiskt känner starkt för eller hjälper denna.

Det sköna är att vi inte bara behöver motivera oss med att läroplanen skriver om det, utan det har också fördelar rent mänskligt, både för oss och för barnen.

Hon poängterar att studier visar att vårt inre belöningssystem aktiveras när vi hjälper andra. Då mår vi bra och känner ett välbefinnande i hela kroppen. Nya forskningsrön tyder även på att övningar i ”compassion” är ett verkningsfullt sätt att hantera och reglera stress.

– Stress minskar sammanhållningen på en arbetsplats och i hela samhället. Det i sin tur leder till ökad upplevelse av utsatthet och ensamhet – och till att medkänslan minskar, säger Christina Andersson.

Compassion brukar beskrivas som ett mentalt tillstånd som aktiverar känslosystem i hjärnan vilket minskar stressen. Då känner man sig trygg vilket gör det lättare att vara social och nyfiken på omgivningen.

På motsvarande sätt är konkurrens ett mentalt tillstånd som aktiverar en känsla av hot, vilket gör att vi blir mer stressade. Och en stressad person tänker mindre på andra människor.

Det får också en mening om vi ser till det Lasse Berg skriver om jordens snällaste apa. Vi är byggda för att vara empatiska och medkännande, att hjälpa våra medmänniskor.

Sedan urminnes tider har vi människor ett behov av att känna stöd och uppmuntran. Att vi bryr oss om varandra är ett inbyggt beteende. Därför gör träning i medkänsla att samarbetsförmågan förbättras eftersom vi inte längre är rädda för varandra.

Och vi börjar med småbarnen. Det handlar inte bara om att ge en fysisk omsorg. Med empatin och medkänslan, compassion, så börjar vi närma oss den mänskliga delen av omsorgen, den vi ger till våra medmänniskors barn. Det gäller bara att förstå vilka metoder vi har att jobba med.

Tyvärr så fokuseras det enbart på det så kallade lärandet just nu. Att forskningen kring barns behov och utveckling har gått vidare sedan 70-talet, har liksom inte landat i ledande pedagogiska kretsar ännu. Vi måste snart börja uppvärdera omsorgen.

Ska vi, som vill kalla oss professionella, göra det grundläggande jobbet riktigt och jobba på att skapa trygga och lugna barn, elever och medborgare, då måste vi lyfta frågan om medkänsla. Även hos oss själva!

Kanske kommer vi att i framtiden kunna använda oss av de diskussioner som förs på CCARE Sweden för att utveckla den här delen av vårt uppdrag. För som det är nu är det inte så mycket bevänt med kunskapen och förståelsen av det här. Och nu ligger det i tiden.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 23 augusti 2012 i Jobbet, omsorg

 

Etiketter: , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: