RSS

Ekosystem och genus

04 Aug

Varför har kvinnor så svårt att göra sig gällande inom den akademiska världen och varför har män så svårt att komma in i den värld som är barnomsorgen? Nu läser jag på Science Daily att forskare från Australien studerat och tänkt till lite kring det första problemet.

”In ecology a species can only establish itself and develop if the population exceeds a certain threshold,” said Dr Katherine O’Brien from the University of Queensland, Australia. ”It’s similar for researchers and academics who need to reach a certain point before they can attract more funding, more students to teach and high quality collaborators which can increase their research productivity. Yet there are barriers which prevent women from reaching this point.”

One of these barriers is the tendency of female academics towards part-time work in order to balance family and work commitments. Working part-time is rare in academia while university managers find it difficult to assess the research performance of part-time staff using traditional methods.

Kan det här ekologiska sättet att se på svårigheter för en grupp eller för vissa tankar att slå rot, vara tillämpbart även inom barnomsorgen? Men här får man alltså vända på förtecknen och se varför det kan vara så svårt för män.

”However, research metrics are strongly biased towards full-time continuous employment and penalize academics who take time off before they become established.”

Vilka är den ”partiskhet” som gör att män inte jobbar med små barn, trots att de säkert skulle både vara lämpliga och själva uppskatta det? Vad är det för tankar — för det är väl tankar och attityder som ligger bakom? — som gör att män inte har så lätt att ta sig in i branschen? Hur ”mäter” man ”lämpligheten” för att jobba med små barn?

Kan det möjligen vara så att man tror att kvinnor automatiskt klarar av att ta hand om 15 stycken 1- och 2-åringar? Att det ligger i deras genetik att göra det? Att bara för det är ett kvinnodominerat yrke, så får barnen den mänskliga omsorg de behöver på grund av att det är kvinnor där — och inte män.

Man kan då också fråga sig vilket gränsvärde man måste komma upp i för att det ska kännas självklart med män inom barnomsorgen. 15%? 25%? Eller måste vi ända upp i 50%?

Jag kan tänka mig att det ekologiska tänket även kan tillämpas när man funderar kring genus och arbetet med barnen. Hur kommer flickorna in i lekhallar och kuddrum? Hur kommer pojkar in mer på vardagsnära rollekar? Men även när det gäller de mång- och interkulturella aspekterna över huvud taget. Vilka är möjligheterna och begränsningarna för olika kategorier barn att få göra vissa saker?

Vill man läsa rapporten från Australien och fördjupa sig i den, hittar man den på Wiley Online Library.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 04 augusti 2012 i Jobbet, könsroller

 

Etiketter: , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: