RSS

Institutionalisering och försummelse kan vara skadligt för småbarns hjärnor

24 Jul

Det finns få saker som har berört mig och format min utveckling som förskollärare som inledningen till boken ”Om du inte rör mig så dör jag” av Ylva Elneby. Hon beskriver hur barn på ett barnhem i Amman kunde dö av oförklarlig anledning. Den officiella anledningen löd leukemi, men sanningen var: brist på beröring och social kontakt. Så pass sköra och beroende är småbarn.

Liknande observationer gjorde psykologen John Bowlby på barnhem i Europa efter andra världskrigets slut. Det kom att bli grunden till den forskning som kallas anknytningsteori.

En annan plats där man på senare tid kunnat se de effekter av ett liv på institution, var de barnhem man upptäckte i Rumänien efter Ceausescus fall 1989. De bilderna minns jag som chockartade.

Dessa barn från Rumänien har man sedan forskat en del på. Nu läser jag på Bosten Children’s Hospital och LiveScience om nya rön. Man har sett att barnhemsbarnen har både mindre grå och vit massa i hjärnan än de barn som antingen hamnade i fosterhem eller bodde hos sina föräldrar.

The researchers note that growth of the brain’s gray matter peaks during specific times in childhood, indicating sensitive periods when the environment can strongly influence brain development. White matter, which is necessary for forming connections in the brain, grows more slowly over time, possibly making it more malleable to foster care intervention.

“We found that white matter, which forms the “information superhighway” of the brain, shows some evidence of ‘catch up,’” says Sheridan. “These differences in brain structure appear to account for previously observed, but unexplained, differences in brain function.”

“Our cognitive studies suggest that there may be a sensitive period spanning the first two years of life within which the onset of foster care exerts a maximal effect on cognitive development,”Nelson notes. “The younger a child is when placed in foster care, the better the outcome.”

At least 8 million children worldwide live in institutional settings, according to UNICEF, exposing them to severe psychological and physical neglect. In most institutional settings, the ratio of caregivers to children is low (1:12 in these Romanian institutions) and the care highly regimented. Previous studies by Nelson and others have documented deficits in cognitive function, language and social functioning; an increase in stereotypies; markedly elevated rates of attention-deficit/hyperactivity disorder; difficulties with social functioning; and even premature cellular aging. (Children’s Hospital)

Lägg märke till det höga antalet barn per vuxen, 1:12. Mina tankar går osökt till dagens stora barngrupper i förskolan. En förskola som dessutom håller på att glömma den omsorg den än gång kunde och som inte har tagit till sig de nya kunskaper som kommit när det gäller mänsklig omsorg.

Till det kan man för den så kallade förskolan och tänka på det otroliga fokus som läggs på ett arbete annat än att ta hand om barnen. Att ha barnfokus ingår inte längre i jobbet.

Men det gäller inte bara på omsorg som ges på institutioner, utan också barn som blir misshandlade, övergivna, upplever krig och fattigdom.

“Increasingly we are finding evidence that exposure to childhood adversity has a negative effect on brain development,” says Sheridan. “The implications are wide ranging, not just for institutionalized children but also for children exposed to abuse, abandonment, violence during war, extreme poverty and other adversities.” (Children’s Hospital)

Slutsatsen blir att barn behöver en viss mänsklig miljö för att utvecklas på rätt sätt.

”Infants and young children expect an environment in which they are going to interact and receive nurturance, not only food, but psychological nurturance, from adult caregivers,” Fox told LiveScience.

The finding adds to evidence that early childhood experiences can have lasting impacts on the brain, with one recent study showing that child abuse may shrink regions in the brain’s hippocampus. (LiveScience)

Tänk om det är så att barn bli ointelligenta av att gå på förskola idag. Tänk om barngrupperna är alldeles för stora för att personalen på ett rimligt sätt ska kunna ge barnen den mänskliga omsorg de behöver. Tänk om personalen luras att tro på att barn är kompetenta och självtillräckliga och alltså inte kräver deras uppmärksamhet och engagemang.

Det är väl inte så illa att barnen helt lider av social deprivation, vilket barnen från Rumänien gjorde. Men var går gränsen? Och det är inte bara storleken på barngruppen som är viktig, utan också den tid personalen och den kunskap de har om anknytningens och relationernas betydelse, samt deras personliga förmåga att tillgodose barnens mänskliga behov.

Creative Commons License
Institutionalisering och försummelse kan vara skadligt för småbarns hjärnor by Maths Göthe is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-NoDerivs 3.0 Unported License.

Advertisements
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 24 juli 2012 i anknytning, Jobbet, omsorg, Stora barngrupper

 

Etiketter: , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: