RSS

Avtalsrörelsen 2012 — del 6

15 Jun

På SvD Brännpunkt den 8 april i år skriver förhandlingsdelegationen från SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, om årets avtalsrörelse. Här ger man sin syn. Och de vanliga argumenten plockas fram, de som har trummats in under 20 års tid. Men de känns inte längre övertygande.

Decentralisering ger svagare löntagare

De ekonomiska, geografiska och demografiska skillnaderna mellan våra 310 kommuner, landsting och regioner är stora. Det som gäller för en, gäller inte för en annan.

Därför är det också omöjligt att centralt bestämma den exakta löneökningen för alla 900 000 medarbetare som denna avtalsrörelse berör. Lönen ska sättas på lokal nivå hos arbetsgivaren.

Taktiken är söndra och härska. Inga centrala avtal som binder upp kommunerna, utan låt alla förskollärare och lärare slåss enskilt. Att det är en övermäktig kamp kan vi se idag. Det här visste arbetarrörelsen för 100 år sedan, men i dessa individualistiska tider har man glömt bort det. För lärarna har det inneburit en faktisk lönesänkning under 20 års tid.

”Det tycker också medarbetarna. Åtta av tio anställda i kommuner och landsting vill att lönen ska sättas mellan medarbetare och chef. Det visar en ny undersökning som Demoskop gjort på uppdrag av SKL.

Samma undersökning visar att de anställda vill att prestation, ansvar och svårighetsgrad ska vara de viktigaste faktorerna när lönen sätts. Och en rättvis lön är – enligt medarbetarna – inte en lön där alla får samma påslag, utan en lön som grundar sig på tydlighet och kännedom om vad som krävs för att påverka den.”

Ja, många medarbetare hoppas fortfarande att de ska få högre lön. Att deras slit och argument inte räcker tror de beror på att man inte förhandlat tillräckligt bra. Man ser inte att taket sätts av politikerna i kommunen. Det är som om man vill få oss att tro att det handlar om att få del i en vinst i ett företag. Men den typen av lönesättning har vi inte inom välfärdssektorn.

Myten om den personliga prestationens betydelse

”En lön som baserar sig på den personliga insatsen snarare än centrala avtal, bidrar också till en bättre verksamhet. Kommuner och landstings viktigaste uppdrag är att förse medborgarna med god vård, skola och omsorg. För att verksamheten ska kunna utvecklas och bli så bra och effektiv som möjligt, måste de goda prestationerna premieras.”

Vad man vill ha är bättre resultat samtidigt som man vill sänka skatterna, dvs dra ner på resurserna. Med hur små resurser kan man bedriva en välfärdstjänst och ändå tala om en god verksamhet?

”Med individuella löner och större lönespridning är det också lättare för den enskilde att successivt höja sin lön. Den möjligheten begränsas när centrala avtal, som förhandlas fram i Stockholm, sätter lönenivån för samtliga anställda i en hel sektor. ”

Nej, det är inte den individuella lönesättningen som åstadkommer det. I de områden i Sverige där det finns tillräckligt med förskollärare är lönen låg. I Stockholm, där det är brist, där kan den öka, även om det även där finns ett tak. För de personer som ska försöka anställa förskollärare och lärare har händerna bakbundna av de som till delar resurserna.

Byt kön och bransch för högre lön

”Individuell lönesättning är dessutom ett framgångsrikt recept för att minska löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Och även om kommuner och landsting redan har de mest jämställda lönerna på arbetsmarknaden, finns fortfarande kvar att göra.”

Nej, välfärdstjänsterna är i stort sett kvinnoyrken och där halkar man efter idag. Kan det vara så att vi har sett toppen på kurvan för öka jämställdhet och nu är på väg tillbaka mot mindre?

Ska kvinnor få högre lön behöver de nog byta till ett mansdominerat yrke. OK, de skulle inte få samma lön som männen, men ändå högre än de kvinnor som är kvar inom de kvinnodominerade yrkena.

Det omvända kan man nog tänka sig också. För att få upp lön och status kanske man ska få in betydligt fler män. 3-4% duger inte för det.

Det nuvarande ekonomiska paradigmet

”Så ser det ut när man lämnar retoriken och ger sig ut i verkligheten. Här måste budgeten gå ihop och valet står inte sällan mellan olika verksamheter eller mellan omfattning och löneökningar. ”

Här ställer man en grupp mot en annan. Barn, elever och äldre, vem ska alltså få kraftigt sänkta resurser om någon av de andra får mer? Men hur kunde det komma sig att alla dessa grupper hade gott om resurser under 80-talet?

”I det kortare perspektivet ser vi dock med oro på den nuvarande avtalsrörelsens utveckling. Våra tre största fackliga motparter kräver dubbelt så mycket som industrin i centrala avtal. Därmed äventyrar man också den lönebildningsmodell som fungerat väl de senaste 15 åren, och som bidragit till att löneökningarna inte ätits upp av inflationen. ”

För vem har den fungerat? Förutom ur politikernas synvinkel, efter de har kunnat hålla lönerna nere. Det här inte är en marknad i vanlig bemärkelse. Här finns inga vinster att fördela. Det är upp till de folkvalda politikerna att ta ställning till hur mycket skatt som krävs för att få en verksamhet med god kvalitet.

Vad man alltså inte tar upp, är möjligheten att höja skatter. Den möjligheten handlar bara om politisk vilja. Och den saknar dagens politiker över hela linjen.

Och ska vi ha en välutbildad industriarbetare krävs det bra lärare, som Freddy Grips skriver i en kommentar. Det betyder att alla led i kedjan fram till den välutbildade industriarberaren räknas. Hur mycket är det värt?

Finns det hopp om en förändring?

Ingenting nämns om kommunernas och landstingens ansvar för kvalitén inom värlfärdstjänsterna. Att ”kvalitén” i skolan har minskat har vi fått höra under det gångna året. Kvalitén tycks inte vara kopplad till resurser, enligt SKL. Kanske tror man fortfarande att det finns luft i systemet?

Ingenting nämns om att lönerna sätts i förhållande till en given budget. Vilken i sin tur sätts på grund av de skatter man vågar ta ut. Och det är upp till rektorer och förskolechefer att hålla dessa ekonomiska ramar.

Nu har det väl hettat till lite i Stockholm. Här ligger man långt under snittet när det gäller antalet förskollärare i landet. Det finns helt enkelt för få förskollärare. Men vad drar politikerna för slutsats av det?

Men ser man till dagsläget inom avtalsrörelsen, så är det ingen förändring på gång. SKL har inte bytt ståndpunkt och nu kommer vi allt närmare en strejk. Vilket väl inte kommer att göra så stor nytta. Det är tyvärr ett annat tänk i samhället som behövs och det kan man inte avtala om.

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 juni 2012 i Jobbet

 

Etiketter: , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: