RSS

Oroliga och ängsliga barn lär sämre

06 Jun

I en studie från Michigan State University har man kommit fram till att hjärnorna hos flickor som beskriver sig själva som ängsliga, får jobba hårdare under inlärning och riskerar ändå att prestera sämre.

Vi pratar alltså inte om barn med lågt IQ, vad jag förstår, utan barn som på grund av oro och ängslighet har svårare att lära och klara tester. Det här har man nu alltså studerat på hjärnnivå, vilket då ger intressanta resultat.

Although the worrisome female subjects performed about the same as the males on simple portions of the task, their brains had to work harder at it. Then, as the test became more difficult, the anxious females performed worse, suggesting worrying got in the way of completing the task, Moser said.

”Anxious girls’ brains have to work harder to perform tasks because they have distracting thoughts and worries,” Moser said. ”As a result their brains are being kind of burned out by thinking so much, which might set them up for difficulties in school. We already know that anxious kids — and especially anxious girls — have a harder time in some academic subjects such as math.”

Frågan är bara varför just kvinnor i allmänhet har det så här. Beror det, som artikeln kanske antyder, på östrogenet eller handlar det om hur barn blir behandlade under sin uppväxt?

Kan det vara så att det här är flickor som står längst ner på den sociala stegen? För det säger sig själv, att om man är mest upptagen med att kämpa för sin känslomässiga och sociala överlevnad, kanske också är orolig för sitt fysiska välbefinnande, då har man inte tid med annat. Det är fullt upp i hjärnan med att duga. Behöver vi alltså jobba med normer och värden på ett annat sätt?

Nu gällde den här studien flickor, men hur är det med pojkar? Kan det vara så att pojkars oro tar sig andra uttryck? Eller presterar de också sämre på grund av ängslighet? Jag skulle tro att båda könen fungerar lika när det gäller sånt här. Men om det här verkar drabba flickor mest, kanske vi också sak fundera lite kring genus.

Men hur man än vrider och vänder på problemet, så kommer vi nog ändå fram till att det gäller att hitta metoder för att skapa trygga barn. Om vi nu inte helt enkelt säger att det är genetiskt och könsbundet. Hur jobbar man då med det här problemet?

Vi behöver alltså inom barnomsorgen försäkra oss om att vi jobbar på ett sätt som stärker barns självkänsla, som skapar trygghet och förutsägbarhet i hela verksamheten, så att barnen inte på grund av vår försummelse utvecklar oro och ängslighet. Skolan kan också behöva tänka till, men kommer det inte lugna och trygga barn med god självkänsla till skolan, kommer man där att behöva lägga mer tid på sånt än på de kunskaper och färdigheter de ska syssla med.

Ser man till formuleringarna i läroplanen, så pratar vi här mer normer, värden och utveckling än om lärande. Det gäller alltså att först lägga en grund innan man går vidare.

Den stora frågan är då: hur gör man för att skapa självkänsla och trygghet? Har vi några metoder för det? Och vart vänder vi oss för att eventuellt hitta ett eller flera svar? Och behöver vi jobba med att krympa de sociala stegarna, så att inga barn hamnar utanför?

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 06 juni 2012 i Jobbet

 

Etiketter: , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: