RSS

Alloomsorg — allas gemensamma vårdnad om barn

11 Mar

Jag har tidigare skrivit om att dagis har gamla anor. Att det kanske snarast är så, att det system med kärnfamiljer och hemmafruar som vi hade under 1900-talet, snarast är en parentes. När jag läste Lasse Bergs bok ”Skymningssång över Kalahari” stötte jag på begreppet allocare, som är tänkt att beskriva en barnomsorg där fler än föräldrarna är delaktiga i barnets omsorg.

Lasse Berg översätter det engelska begreppet allocare med allovård. Men jag känner att det blir lite fel svenska av det. När det gäller småbarn är det lämpligare att tala om alloomsorg. Engelskans ‘care’, som i begreppen ‘child care’ och ‘day care’, bör snarast översättas med barnomsorg.

Hur som helst så är tanken att barnet kan ta emot omsorg av en grupp med människor. På stenåldern handlade det om hela det samhälle barnet växte upp i. Barnuppfostran var där en angelägenhet för fler personer än mamma och pappa.

Min mamma hemmafrun

Själv växte jag upp med en mamma som var hemmafru. Hon och min pappa träffades på jobbet, skulle man kunna säga, även om de jobbade med olika saker. Och när jag föddes blev hon hemma, först med mig och sedan med mina två bröder. Det var inte förrän jag var ca 13 år som hon började jobba igen. Så jag vet hur det var att växta upp med en mamma som var hemmafru.

Ser jag till hennes tillvaro, var den ganska ensam. Hon förväntades ta hand om barn och hushåll medan maken jobbade. På många sätt var det en helt omänsklig tillvara. Hemmafrun blev väldigt lätt avskuren från samvaro med andra, utanför alla sammanhang och ekonomiskt beroende av mannen. Det här är ett liv som de flesta kvinnor idag inte skulle ställa upp på och som kvinnor under stenåldern skulle ha sett som en bestraffning.

Även som barn var det lätt att bli isolerad. Men jag hade tur för jag växte upp i en ny förort i södra Stockholm, en riktigt barnrike område. Bara i min trapp fanns det ca 10 barn. Och det var liknande i många av de andra sex portarna. Så det var många lekkamrater i huset och flera av dem blev sedan mina klasskamrater i skolan.

Det här sättet att organisera samhället gjorde att man fick en viss syn på vad som var normalt när det gäller barnomsorg. Samtidigt som det här sättet att tänka spreds genom den psykologiska forskning som fanns då. Samhället och tankarna kring det formade varandra.

Vem barnet knyter an till

Ser vi till den psykologiska forskningen växte den fram under slutet på 1800-talet. Den präglades naturligtvis av de familjeförhållanden som rådde då och som även kom att prägla min uppväxt. Bland annat finns det ett ensidigt fokus på mammans betydelse för barnet, både av faktiska och ideologiska skäl. Men idag är inte vårt samhälle konstruerat på riktigt samma sätt.

Man börjar nu inom psykologin se att barn faktiskt kan knyta an till andra vuxna än mamman. Barnet knyter an till viktiga vuxna i hela sin omgivning, för det är så beroende av att få den tillhörigheten. Så även om mamma och pappa är viktigast, så finns det andra som kan fylla funktionen av anknytningsobjekt. Hela det här forskningsfältet kallas för anknytningsteori.

De här nya insikterna speglar både en ökad kunskap om barn och att vi nu lever i ett annorlunda samhälle än det som fanns för 100 år sedan.

Anknytning på dagis

Många som läst lite om anknytningsteori är väl fortfarande fast i tanken på mamman som en så exceptionellt viktig anknytningsperson, att andra inte kommer i närheten. Inte ens pappan.

Vad händer när så barnet idag börjar på dagis? Ser man till den populära tolkningen bordet det vara naturvidrigt att göra så mot ett barn. Men ser man till att barn knyter an där det så att säga kan, då blir läget ett annat.

Själv tänker jag så här. Om ett barn är 6-10 timmar 5 dagar i veckan på dagis, då är de vuxna där fostrare av barnet. Och inte bara det, de är också potentiella anknytningspersoner. För det är så att barnet behöver någon vuxen att knyta an till på dagtid. Det funkar inte för barnet om det inte finns närvarande och engagerade vuxna i dess omgivning.

Jag jobbar själv hårt med att bli en person som barnet kan knyta an till. Som fröken på en småbarnsavdelning är det min huvudsakliga uppgift. Det är det som lägger grunden till allt annat jag sedan vill göra. Jag söker aktivt kontakt och samspel, allt för att leda in barnet i det sociala liv som finns på avdelningen. Om jag lyckas kan jag i bästa fall bli lika viktig för barnet som en farfar eller morfar.

Det här innebär att jag inte kan överge barnet så fort invänjningen är över. Snarast är det då som mitt arbete tar vid. Och den kritiska perioden är ca 3 månader.

För att då kunna ge en god omsorg, kräver det att personalen förstår vad mänsklig omsorg innebär och att de har förmågan att ge den. Det krävs alltså både kunskap och färdighet, att man kan sin anknytningsteori och vet hur man ska jobba med den.

Tyvärr har jag inte sett så mycket av den kunskapen under min drygt 20 år inom barnomsorgen. Det är som om personalen inte ser sig själva som viktiga vuxna. Barnen är bara hos dem lite under dagen och ska få sig lite pedagogik. Allt som har med mänsklig omsorg att göra anses ligga på föräldrarna. Förutom att tillgodose barnets fysiska behov, så är det pyssel och pedagogik som personalen ägnar sig åt.

Alloomsorg nu och då

Jag har inte någon tro på att vi sak kunna få en alloomsorg som den organiserades på stenåldern, i de grupper av jägare och samlare som människan då levde i. För dagens samhälle ser helt annorlunda ut.

Då kunde alla vuxna ta hand om allas barn hela tiden. Människan hjälptes åt med allt. I de grupper man levde i fanns det förhållande vis få barn. Det fanns nog alltid flera vuxna och ungdomar än det fanns små barn.

Det vi gör idag är att pressa in mängder med barn i olika typer grupper och låta ett fåtal vuxna ha hand om tillsynen. Och de personer som tar hand om barnen är yrkesgrupper som är mer eller mindre utbildade för ändamålet.

Istället för att få de där mänskliga kvalitéerna som inte minst barnen 1-3 år behöver för att växa på rätt sätt, så blir dagens alloomsorg organiserad som en industri. Det gäller att vara effektiv och produktiv.

Men omsorg har helt andra kvaliteskrav än industriproduktion. Här handlar det om att de vuxna ska kunna vara närvarande och möta barnet känslomässigt. De vuxna måste kunna vara ett levande sällskap, inte några laboratorieassistenter som övervakar något bakterieprov.

Tanken bakom den offentliga barnomsorgen är bra och alltså inte ny, eftersom vi har tagit hand om varandras barn under större delen av den tid som människan funnits som art. Men vad man ändå kan hoppas på, är att politiker börjar förstå vad som faktiskt krävs för en god kvalitet. Den kräver också att personalen förstår vilken betydelsefull roll den spelar och att de måste lära sig sin roll: professionella vuxna.

Tanken bakom alloomsorgen verkar finnas kvar på en del håll i afrika. Jag hörde för många år sedan nu, en afrikan som flyttat till Sverige och var lite förvånad över vårt sätt att förhålla oss till barn. Han berättade, att där han växte upp fanns det ett ordspråk som löd så här.

Det krävs en hel by för att fostra ett barn

Creative Commons-licens
Alloomsorg — allas gemensamma vårdnad om barn by Maths Göthe is licensed under a Creative Commons Erkännande-IngaBearbetningar 3.0 Unported License.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 11 mars 2012 i Jobbet

 

Etiketter: , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: