RSS

Fördel med förskollärarnas ansvar — att kunna säga nej

04 Mar

Jag har verkligen försökt att se vad som mer precist är förskollärarnas ansvar, men har ännu missat var i ansvaret ligger. Däremot slog det mig att det uttalade ansvaret faktiskt kan vara användbart. På grund av att det har hänt några saker på jobbet, har jag sett att det ändå finns ett användningsområde: att få säga nej.

Det hela bygger på att man har välgrundade åsikter och tankar kring barn, omsorg och pedagogik. Man behöver på något sätt skaffa sig en professionalitet, där man kan luta sig mot förhållningssätt och arbetssätt som är så tydligt formulerade som möjligt så att alla är med på tåget.

Att säga nej kan man göra på flera olika plan.

Ett skydd mot snabba impulser

Ser man till arbetet på avdelningen, så har vi där en slags vetorätt. Vi borde alltså kunna säga nej till stålliga och impulsiva förslag som inte leder arbetet framåt.

Det är naturligtvis inte bara att rent tjurigt säga nej. Det måste ju ske efter ett visst moget övervägande. Grundar sig förslaget på en ogenomtänkt impuls, får man inte själv reagera med ryggmärgen utan fundera lite.

För i det ideala fallet finns det en genomtänkt plan och en vision för hur arbetet på avdelningen ska gå till. Att då förändra den riktning man har, kräver att man vrider och vänder på nyttan av förändringen. Samt att man har en dialog och sedan en diskussion för att förändra själva riktningen.

Bolla tillbaka delegeringar

Den andra användningsområdet handlar om att säga nej till delegeringar. Här handlar det till exempel om arbetsuppgifter som egentligen är ett ledningsansvar, men där ledningen på något sätt vill flytta ner ansvaret. Avsikten kan vara både att själva slippa ta i även det problemet, men det kan också vara en vilja att få beslut fattade där de kommer att ha effekt, så att medarbetarna känner sig delaktiga. Men har vi inte tid, ska vi kunna bolla tillbaka ansvaret och det utan att vi stämplas som bråkiga.

Det handlar också om orimliga arbetsuppgifter som tar tid och kraft från arbetet med barnen. När det lägg på ytterligare något som ska göras utan att det finns tid och resurser till det.

Att argumentera för det man verkligen har ansvar för

Ett tredje område är att mer allmänt markera att man inte kan ta ansvar för en situation. Det kan handla om att man själv måste prioritera i sin arbetsuppgifter för att få åtminstone det mest grundläggande att fungera. Eller när man inte vågar utföra en något därför att det finns risker för barns eller vuxnas hälsa i en viss situation.

Kan man tänka sig att det här är en lätt uppgift? Knappast. Det finns många hinder på vägen och det första ligger inne i en själv. Man har många inre spärrar mot att göra så. Det är nästan alltid lättare att säga Foten i kläm? Jajjamen!. Men som någon sa, så kan det ändå vara bra att markera att något inte är OK.

Jag kan av egen erfarenhet säga: det är inte helt lätt. Det rör upp både den ena och den andra känslan och kan upplevas som farligt. Man avviker ju och sticker ut, om man inte är flera som kan stötta varandra.

Hur som helst så kan ett nej vara att faktiskt ta det ansvar man har som förskollärare. Även om det kanske inte var så det var tänkt från början. Men om min tolkning är rätt, så har vi förordningarna på vår sida. Det handlar inte bara om att styra i en rimligt rätt riktning, utan också att man inte ska åka i diket på vägen på vägen mot målet.

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 04 mars 2012 i Jobbet

 

Etiketter: , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: