RSS

Är det individen eller systemet som är lösningen på problemen?

02 Mar

Det är en intressant fråga vem eller vad som är lösningen på ett problem i samhället. För det handlar dels om vem som orsaker problemen och på vilken nivå lösningen ska sökas.

Jag hade idag ett intressant samtal med en förälder på jobbet om just det här.

Trafiken som ett systemfel

I många länder ser man trafikolyckor som något som individen har orsakat, vare sig det handlar om skador eller dödsfall. Eftersom det är individen som orsaker olyckan, är det också alla individer som får ta sitt ansvar och försöka sköta sig i trafiken. Det här brukar innebära att man från myndigheternas sida inte gör någonting. Det är individen som felar.

Men i Sverige tänker vi annorlunda. Här vill vi att myndigheterna ska ingripa. Det till och med ligger i Trafikstyrelsens uppdrag att skapa säkrare vägar. Alltså separerar man trafiken, sätter upp vajer mellan körfält och förbjuder att man kör utan bilbälte.

Långt borta är det att den enskilde individen ska ta ett individuellt ansvar för att det inte uppstår några olyckor. Samhället ska lösa problemet, för det är ett systemfel att det blir olyckor.

Allt enligt den förälder jag pratade med.

I skolan är lösningen individualistisk

Men tänker man så här inom alla områden i Sverige? Knappast! Går man till skolan verkar allt hänga på individer och det är dessa individer man ska göra något åt. Inte systemet man skapat under de senaste 20-25 åren.

Det är enskilda elever som gör dåligt ifrån sig på internationella test. Och det är lärarnas fel att så sker. Allt enligt offentlig retorik.

Lösningen då? Jo, att sätta större press på lärare, enskilda lärare. Här ska det till legitimation, en bättre utbildning (är även lärarutbildare dåliga individer?).

För det är väl inte så att det är de enskilda eleverna som det från och med 90-talet har blivit en sämre kvalitet på? I det individcentrerade tankesättet borde ju det vara ett alternativ. Eller? Vill vi gå så långt som att skuldbelägga barnen? Jag skulle inte tro det! Det ligger liksom inte i den officiella synen på barn idag.

Inte i lika hög grad men ändå lite på samma sätt, så är det individen som står i centrum när det gäller problem och lösning inom barnomsorgen. Det är bara det att där har vi inte några betyg (ännu) som kan visa på förskollärarnas inkompetens. Om man nu skulle vilja göra det.

Nu är jag så pass gammal att jag har upplevt 70-talet och till och med 60-talet. Under den här epoken var man väldigt inriktade på att det var systemets fel så fort det var något. Därför försökte man, precis som man gör inom trafiken än idag, att lösa problem på en systemnivå.

Att lasta allt på systemet kanske inte var någon universallösning på alla problem, men tänk om vi behöver tänka mer system när det gäller brister i skola och omsorg idag?

Krisens spår

För jag tänker så här. Vilka barn är det som under 2000-talet har presterat allt sämre i skolan? Vad har de för något gemensamt, förutom att vara födda från någon gång i slutet av 90-talet?

Jo, de första barnen som började prestera sämre hade fått uppleva alla nedskärningar inom barnomsorgen under början av 90-talet. Större barngrupper och färre och mer stressad personal.

Likaså skedde det nedskärningar i skolan. Men där verkade man kunna hålla emot på ett annat sätt. Där fanns en klarare riktning. Men i en undersökning nyligen, så var just lärare en av de mest stressade yrkeskategorierna.

Man började också fokusera allt mer på kvalitetskontroller och ökade pedagogiska krav inom barnomsorgen. Det skulle bli skola. Alltså inte bara förskola, utan riktig skola. Omsorgen marginaliserades, samtidigt som man tog bort alla tak för hur många barn det fick vara i barngrupperna. Det tog lite drygt fem år innan det blev många som gick in i väggen.

Men krisen under början av 90-talet var inte något individproblem. Det var hela systemet som lades om. Allt under deviser som stålbad och krismedvetande. Folk måste bara förstå att systemet måste göras om, var budskapet. Och när den värsta krisen var över, då gjorde man inga återställare.

Ändå är problemen nu hos individen. Och det är den enskilde läraren som står i skottgluggen. Vare sig man jobbar inom den så kallade förskolan (aka dagis) eller i den riktiga skolan.

Det jag nu undrar är: när ska vi få en ändring i systemet så att barnen och eleverna mår bättre och också presterar bättre? Kan vi fortsätta att skylla på individen, när det på det stora hela är systemet som måste förändras?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 02 mars 2012 i Jobbet

 

Etiketter: , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: