RSS

Ekonomin och organisationen av barngrupperna

18 Dec

Det har hänt mycket inom barnomsorgen de senaste 25 åren. Vi har sett nedskärningar, men också nya tankar och trender. Allt var kanske inte bättre förr, men det är många saker som har blivit sämre. Det var mycket som försvann i och med nedskärningarna i början av 90-talet, till exempel en rimlig bemanning och ett rimligt antal barn i barngrupperna.

Hur mycket styr ekonomin organisationen av barngrupperna? Man skulle kunna tänka sig att det handlar om beslut som tas av utbildade pedagoger. Jag har under hösten haft anledning att fundera på det utifrån situationen på min egen enhet och de trender jag har kommit i kontakt med.

Jag ska erkänna att jag blev lite förvånad när jag i veckan var med på ett samtal med vår versamhetschef. Det har länge känts som en svart låda hur folk i ledningen ser på situationen. Nu fick jag en inblick i det tänket.

De ekonomiska ramarna

Ekonomin styr. Så är det. Det behövs pengar för att bedriva en verksamhet. Det behövs lokaler, personal, olika typer av utrustning, blöjor, mat etc. En av de tyngsta posterna brukar vara den för personal.

Den dominerande modellen för att finansiera barnomsorgen idag, är väl barnomsorgspengen där varje krona är knuten till ett visst barn. Pengen är en schablon som kan höjas eller sänkas, allt efter konjunkturerna. Den brukar vara högre för småbarnen, alltså för barnen upp till 3 år.

Pengen består till största delen av skattepengar, men också av den avgift som föräldrar som använder barnomsorgen betalar. Det säger sig då självt att pengen är starkt knuten till den ekonomi som en kommun har. Den påverkas också av hur man ser på skatter och hur höga dessa ska vara. Eller om man vill minska dem så mycket det bara går.

Ekonomin på varje enhet handlar då om antal barn. Mängden barn styr antalet personal och övriga resurser. Visst, men vi har också ett krav på oss att leverera ”resultat”. Hur få vi resurser till det? Kraven minskar inte för att det blir minskade resurser.

De lagstadgade visionerna

Verksamheten uppstår i spänningen mellan resurser och visioner. Där finns möjligheterna och omöjligheterna. En fråga blir då: med hur små resurser kan man bedriva en pedagogisk verksamhet enligt läroplanens intentioner? När blir bemanningen för liten och barngrupperna för stora för att det på ett rimligt sätt ska gå att bedriva en planerad verksamhet för barns utveckling och lärande?

För att gå iland med det, måste man på något sätt välja att bortse från de små barnens grundläggande behov av mänsklig omsorg, anknytning, vuxenstöd och trygghet. Skola som form och det skollika lärandet blir då viktigare.

Och när det är brist på resurser, hur stor del av den totala verksamheten ska omsorgen ta? Det här är en viktig fråga nu när även barnomsorgen har blivit en skolform. Det rimliga är, anser jag, att där resurserna inte räcker så är det den mänskliga omsorgen som ska ha prioritet över pedagogiken. Och jag tror varje klok person inom barnomsorgen faktiskt gör det.

Sedan är det en annan diskussion vad som är pedagogik och vad som är dess innehåll när det gäller barn 1 – 5 år. I den riktiga skolan är det här mera uppenbart.

Anledningen till att jag tar upp det här, är att det oberoende av hur man organiserar barngrupperna, så har vi ett krav på att leverera ”resultat”. Vi har en lagstadgad skyldighet att jobba i enlighet med läroplanen, vare sig vi har resurser till det eller inte. Skolinspektionen har i år kritiserat Stockholm för att det är för stora barngrupper och för mycket fokus på omsorg. Kanske finns det en anledning till att det ser ut på det sättet.

Nya kreativa organisationsformer

I långa tider har vi haft en organisation av barnen där vi framförallt haft småbarns- och syskongrupper, alltså 1 – 3 åringar respektive 4 – 5 åringar. En mellanform har varit den utvidgade syskongruppen, där en syskongrupp även innehållit de små barnen. Det här sättet att organisera barnen i grupper, skapades på den tiden då barnomsorgen tillhörde familjepolitiken och det var psykologerna som stod för barnsynen. Det här har varit normen och det är den som kommuner som Stockholm för statistik över.

När barngrupperna uppmärksammas i media handlar det om att föräldrar och psykologer protesterar mot för stora barngrupper. Det man då visar upp, är antalet barn i de grupper som det förs statistik på: småbarn och syskon. Åtminstone är det så i Stockholm. Som en parentes kan jag nämna att tydligen är det måttet på barngrupper på väg bort. Men problemet med för många barn blir missvisande, när man inte ser att det finns andra typer av barngrupper där man kan trycka in fler barn per vuxen och per golvyta.

Nu har det under 10 – 20 år uppstått en flora av andra sätt att organisera barngrupperna. Det handlar om allt från åldersintegrerade grupper, där barnen i princip är födda samma årtal, till avdelningslösa storgrupper som bara har hemvisten och torg. På en avdelning kan det alltså vara 30 barn i olika åldrar och 6 personal i en enda stor ”avdelning”.

Som ni då förstår, påverkar det här även hur man organiserar personalen. Har man inga avdelningar, så ska all personal jobba och samarbeta över hela huset. Det här påverkar naturligtvis möjligheterna att se och hjälpa enskilda barn. Det påverkar självklart också möjligheten att kunna ge enskilda 1-åringar den omsorg de behöver.

De här typerna av barngrupper har man genomfört, trots att det finns forskning som visar att barngrupperna bör vara 12 för småbarn och 15 för syskon. Vad finns det för vetenskap och beprövad erfarenhet bakom de nya sätten att organisera barngrupperna? Har det gjorts några konsekvens- eller riskanalyser för hur barnen mår? Jag skulle tro att det här ligger utanför den pedagogiska forskningens intressefokus.

Jag tänker att den här parametern inte heller är intressant i den ekonomiska statistiken. Genom att ha en storavdelning kan man undvika att ta in vikarier. Personalen får helt enkelt flytta runt. För det gör den redan. Vilket för övrigt även barnen gör. Dessutom kommer dessa nya typer av barngrupper att hamna under den radar som till exempel Stockholms stad har. Det går då att manipulera gruppstorleken lite mer som man vill.

Det finns alltså olika sätt att organisera barnen på dagis. Ja, men vem har beslutanderätt över vilken typ av avdelning det ska vara? Kan man som personal säga nej tack till utvidgade syskongrupper eller avdelningslöst? Kan det vara så att ledningarna, där inte personalen själva kommer på det, styr mot de nya och mer kostnadseffektiva typerna av grupper?

Den ekonomiske tjänstemannen

Att organisera verksamheten i en ekonomi med nedskärningar, är inte lätt för en tjänsteman, och här menar jag då en person som sitter mera centralt i förvaltningen, inte någon som jobbar med barnen. Kraven från olika intressenter är stora. Men barn, deras föräldrar och personal väger förhållandevis lätt i jämförelse med de sparkrav som politikerna ställer.

Tjänstemannen är anställd för att genomföra politikernas beslut, hur de än ser ut och vad tjänstemannen än tycker privat. Tjänstemännen blir då benägna att ta tag i de tankar och idéer som kan rädda den egna ekonomiska situationen, den man har ansvar för, och kanske även gör det möjligt att skära ner ytterligare. Från det privata näringslivet kan man säkert hitta bra exempel på hur det kan gå till när man tillsätter någon som ska göra nedskärningar inom organisationen. Det är inte OK att man misslyckas med sitt uppdrag eller överstiger budgeten.

Det sker då en styrning mot kostnadseffektiva barngrupper och arbetssätt. Styrningen är framför allt ekonomisk, men man försöker sedan i efterhand motivera besluten med pedagogiska val hos personalen eller från forskning. Det var till exempel fallet när man förde över 6-åringarna till skolan i mitten på 90-talet.

Jag säger ingenting om att man ska försöka få den bästa möjliga verksamheten för pengarna och att verksamheten ska bedrivas ekonomiskt ansvarsfullt. Men det finns en gräns där både pedagogiken och omsorgen blir lidande. Men har man ett ekonomiskt fokus, inte ett barnfokus, då är det i praktiken inget problem. På en övergripande nivå är barns behov, förutom av mat och blöjor, inte så intressant. Man vill ju inte hamna i en debatt om vanvård!

Världsbilden på olika nivåer

Det är intressant att se hur olika man tänker på varje nivå inom organisationen. Jobbar man med barnen får man en annan syn än om man sitter och ska organisera verksamheten på ett övergripande plan. Helt klart blir det att man då arbetar med olika fokus.

Och det finns pedagogiska filosofier som har idéer som har passat de här ekonomiska syftena. De kan ha en barnsyn där barnen inte längre är små och beroende av vuxna, där lärande sker av sig själv eller genom samspel med andra barn och där det är i sin ordning med kamratfostran. Det behövs då i princip inte några vuxna.

Man organiserar verksamheten utifrån den förståelsehorisont man har. Vilken horisont man ser är beroende av hur man uppfattar verkligheten och det är tidsbundet. Uppenbarligen gjorde man andra prioriteringar på 70-talet. Då, när man tillhörde familjepolitiken och psykologerna stod för barnsynen.

Uttryckt på ett annat sätt skulle man kunna säga att de tongivande i samhället idag har helt andra fokus än de hade på 60- och 70-talen. Idag talar man om barnet, men fokuserar på ekonomiska resurser. Helt klart är att det försvann resurser under krisen på 90-talet och de resurserna har inte kommit tillbaka.

Jobbar man på ledningsnivå i den här organisationen kommer det här att på sikt påverka hur man uppfattar verksamheten. Man får ett annat perspektiv eftersom jobbet byter fokus. Och även om man från början inte uppskattar idéerna och det som händer, kommer man att uppta dem som sina egna så småningom.

Nere på avdelningarna, där barn och pedagoger möts, ser det lite annorlunda ut. Barn bli ledsna, kan känna sig otrygga, behöver hjälp med olika praktiska saker, behöver blöjor och att bli snutna. Pedagogerna behöver också hinna med alla barnen. Det är inte OK att ”glömma bort” något barn, att på en hel dag inte bekräfta och prata med varje enskilt barn. Dessutom har vi en lagstadgad skyldighet att jobba i enlighet med läroplanen när det gäller att gynna barns utveckling och lärande. Perspektivet blir totalt annorlunda, inte sant? När ett barn behöver stöd blir ekonomi och läroplan inte så intressanta.

Den möjliga och omöjliga verksamheten

Man kan fråga sig vad ekonomin räcker till? Idag vill beslutsfattare ha allt till ett pris av ingenting. Att anställa förskollärarutbildade aupair-flickor vore nog optimalt, liksom att kunna klämma in så många barn man vill.

Det här påverkar naturligtvis vad vi måste och vad vi sedan kan utföra och hinner med att göra. Hur hinner man med pedagogiskt jobb när det är stora barngrupper? Det finns en gräns där både pedagogiken och omsorgen blir lidande. Hur ska vi organisera vår verksamhet så den inte äventyrar pedagogernas hälsa och barnens hälsa och utveckling?

Tar man hand om småbarn tvingas man prioritera. Och det är pedagogerna som tvingas ta den prioriteringen. Pedagogerna har ansetts kunna trolla med knäna, men så är det inte. Och prioriterar de fel, ligger ansvaret hos dem, inte hos politiker och ledningar. Det anses inte vara något fel på kraven, från tjänstemannens och politikernas sida, utan bara på dem som inte klarar av att leverera resultat.

Vad föräldrarna riskerar att få idag är en ”industrialiserad” barnomsorg, en slags massproduktion med höga kvalitétskrav men med sämre mänskliga värden. Den definition man har idag av kvalitet dök upp under 90-talet och fick då skarp kritik, man beslutsfattarna valde att ändå använda den. Arbetets fokus blir då dokumentationen, inte barnen. Dokumentationsfokus är det pedagogerna är ålagda enligt läroplanen, inte att ge omsorg.

Det behövs tid med barnen både ur ett omsorgsperspektiv och ett lärandeperspektiv. Och hur hinner man med det när barngruppen är stor och bemanningen låg?

Creative Commons-licens
Ekonomin och organisationen av barngrupperna by Maths Göthe is licensed under a Creative Commons Erkännande-IngaBearbetningar 3.0 Unported License.

Relaterat

Aspekter på kvalitet
Farväl till omsorgen
Barngrupperna växer och växer
Psykologer i Göteborg reagerar på stora barngrupper
Verksamhetens grund: tjänsten och uppdraget
Nu blir barngrupperna större på dagis
Krigföring, barnomsorg och logistik
Ska eller bör
Kreativ bokföring och barnantal
Skolverket och barnantalet i Stockholm
Mötet med chefchefen

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 18 december 2011 i Jobbet, Stora barngrupper

 

Etiketter: , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: