RSS

Fokusera på matematiken när den ska ha fokus

29 Okt

Barn lär överallt och hela tiden, som det stod i föregångaren till läroplanen, det pedagogiska programmet. En del forskning hävdar också att det bara behövs ett tillfälle för att barn ska lära sig något, även om det är långt ifrån alltid som det händer. Så om jag vill visa på något med matematiska förtecken, hur gör jag då?

På något sätt gäller det att lyfta fram och visa upp detta matematiska i ett för barnen intressant och roligt sammanhang, t ex en samling med sång och musik eller ett aktuellt sammanhang. Man behöver då ha barnens fokus på just detta. Vi behöver få barnen att dela vårt fokus.

Sätta fokus på

Barn tycker om djur. Det är något som verkar genetiskt nedlagt i vår hjärna. Därför är det tacksamt att utgå från djur nästan vad man än vill fokusera på. Jag har tidigare skrivit om hur jag använder bondgårdsdjur för att lyfta det matematiska i tillvaron.

När barnen har förstått kardinalprincipen, d v s att om vi räknar till fem stycken saker så är det så stor den mängden är, kan man kanske gå vidare. För om hästarna, korna och grisarna är tre var, hur många blir det då tillsammans? 3 x 3, vad är det? Vi får räkna på fingrarna, mina plus ett av barnens.

Jag fick också ett ryck i veckan som gick att försöka gör det här men med en sång. Vi har en sång för att uppmärksamma alla barnen i början av samlingen. ”Vad vore livet utan …” och sedan sjunger vi namnen på fyra barn för att avsluta med ”ingenting, ingenting …”. Om vi nu får sjunga den här sången tre gånger, hur många barn har vi då här idag? 4 x 3, vad är det? Jag kan säga att det fungerar inte på barn under 3½ år. Fram med fingrarna!

På min avdelning fokuserade vi under en längre tid på vad olika former kallas, både i 2D och 3D. Vi använde alltså ord som prisma och rätblock när vi byggde med klossar. Och det här lärde sig barnen!

Det här är egentligen inget nytt. Har man på sin utbildning till förskollärare fått läsa om hur man arbetar med tema, då har man redan stött på tankar kring att fokusera på något man vill att barnen ska snappa upp. Att ha ett gemensamt fokus för intresset. Det här vet alla som läst boken ”Titta här!”.

Allt är inte matte

Att ett barn har lärt sig att dra fram en stol för att nå något på en hylla, är inget som talar om att min verksamhet innehåller matematik. Barnet har på praktisk väg lärt sig det här förhållandet och kan bedöma att det inte når på egen hand. Och även om det kan innehålla element som skulle kunna ses som matematik, så är det ingen matematisk beräkning. På den nivån har människan funnits i hela sin existens, även innan hon uppfann matematiken för att bearbeta och sortera sin omgivning.

För den som tror att det är siffror som är matematik, är det enkelt. Man fokuserar då på siffrorna. Då kan många uppleva det som riktig matematik. Då vet man också vad som är fokus. Här har de flesta inget problem att fokusera. Man vet att om man uppmärksammar barnen på siffror, då är det matematik. Men ska du syssla med matematik för barn under 5 år, då är det här ingen framkomlig väg. Och då blir matematiken plötsligt inte så lätt att ta sig ann som vuxen och pedagog.

Inte heller är det något alternativ att försöka reducera allt som händer till matematik. Att låta barnen springa runt i rummet är inte matematik, även om det utvecklar barnens spatiala förmåga. Reducerar man så stenhårt, då visar man nog snarast att man inte förstår barnets första steg inom det här ämnet.

För att jag ska kunna kalla mig pedagog eller lärare, måste jag ge någon form av input som har med matematik att göra. Jag måste visa att min verksamhet bidrar till barnens utveckling inom ”ämnet”. Om barnen på egen hand eller hemma lär sig något, blir det problematiskt, för jag har inte gjort någonting. Hur ska jag då motivera min verksamhet?
</pj

Sedan är det svårt att veta vad barnen egentligen har snappat upp av det vi har visat. Vi kan ju inte ha prov och tentor. Och det är inte självklart att barnen använder sig av sina kunskaper i den fria leken, även om det förekommer.

Hamna på rätt nivå

Det finns också en utbredd uppfattning att man kan ta något som fungerar för 5- och 6-åringar, förenkla det och använda det på barn under 3 år. Men så är det inte. Mycket av den pedagogik som man utvecklat för 5-åringar bygger på att barnet är verbalt på just den nivån. För barn 1- och 2-åringar fungerar inte den verbala kanalen på ett sånt sätt att det fungerar att förenkla. Vi har där en annan, ska vi säga, modalitet för kommunikation.

Så vad man fokuserar på inom det matematiska blir en fråga om att förstå barns utveckling. Och vilka funktioner ligger på nästa nivå? Det gäller ju att barnen får bekräfta vad de kan, men att man ibland ger lite utmaningar. Man behöver då veta vad man gör och hur man ska fokusera på det som är utmaningen.

Det här resonemanget går naturligtvis att tillämpa på andra ”ämnen” som är lite svåra inom barnomsorgen, t ex naturvetenskap och teknik. Och även där behöver jag skaffa mig ämneskunskaper för att på rätt sätt kunna utveckla barnen. Jag får inte ducka för min okunnighet, utan behöver ta tag i den och själv komma vidare i min professionella utveckling.

Och vill man nu kalla barnomsorgen för förskola, höja sin status för lärarna i förskolan och kanske även sin egen lön, då är det viktigt att man skaffar sig ämneskunskaper utanför skapandet. Eller hur?

 
6 kommentarer

Publicerat av på 29 oktober 2011 i Jobbet, pedagogik

 

Etiketter: , , ,

6 svar till “Fokusera på matematiken när den ska ha fokus

  1. Morrica

    29 oktober 2011 at 19:40

    *sjunger* balans balans balans

    Det är superfantastiskt mycket bra om man lägger fokus på balans ibland. Lika mycket här som där. Vad händer om man tar bort det som är där? Hoppsan, då måste man ta bort här också om det ska fortsätta vara balans.

    Ty det gör livet lättare i matematikhänseende om man har klart för sig.

     
    • Maths

      29 oktober 2011 at 20:48

      Det där får du gärna utveckla lite, för jag hänger inte riktigt med.

      *sjunger* bang bang balans. bang bang balans. och inte hålla i sig någonstans.🙂

       
      • Morrica

        29 oktober 2011 at 22:58

        Jo, det förhåller sig så att många fler än vad som är rimligt lämnar grundskolan utan att förstå att högra sidan om ett likhetstecken ovillkorligen måste vara lika med den vänstra sidan. Även om siffrorna skiljer sig, i antal och valör, även om det förekommer olika räknesätt på de två sidorna så måste de ändå ha samma värde, väga lika tungt, ge samma resultat om man räknar ut dem.

        Det måste vara balans.

        Men många subtraherar obekymrat femton från den ena sidan utan att kompensera för detta på den andra. Vips uppstår en oblans, och eleven förbryllas – h*n har ju räknat alldeles rätt på den sidan, varför blir det ändå inte som facit?

        Barn förstår till exempel raskt att ett större barn behöver sitta längre in på gungbrädan än ett mindre för att brädan ska behöva gunga. De förstår att tre barn på ena sidan och ett på den andra inte fungerar ett enda dugg. Kring detta kan man prata matematik, och fokusera på hur det måste vara lika på båda sidorna, annars blir den ena för tung och den andra för lätt.

        Lyckas jag uttrycka mig tydligt? Klockan är mycket och huvudet trött, jag ber om ursäkt att jag svamlar lite.

         
        • Maths

          30 oktober 2011 at 15:11

          Aha, vi pratar ekvationer. Då är jag nog med. Men jag tänker att det är skolans uppgift att få eleverna att förstå sånt. I min världen är det nog gungbrädan som är den bästa symbolen för vad vi kan ta upp på dagis.

           
          • Morrica

            30 oktober 2011 at 18:14

            Ekvationer är ett gott exempel. Vi pratar också bråk, vi pratar negativa tal, och vi pratar allt som har mer än två led på ena sidan likhetstecknet, allt där man kan ‘bli av med’ en ‘siffra’ genom att ‘lägga till’ eller ‘dra ifrån’ ett eller annat.

            Allt där man behöver förstå att ett = betyder att det måste vara precis lika mycket på båda sidorna.

            Skolans uppgift är att få eleverna att förstå (en uppgift skolan sköter sådär, kan vi väl säga) men många elever förstår bättre sånt de känt i kroppen, sett och upplevt, än en rent abstrakt förklaring i ord. Gungbrädan är ypperlig. Kan man påminna om den så har man en öppning.

             
            • Maths

              30 oktober 2011 at 18:48

              Jag kan inte annat än att hålla med dig! Det är väl under tonåren som det där abstrakta tänkandet börjar ta fart? Innan dess är det mer konkret. Jag har för mig att Obama startade en kampanj för att lyfta intresset i USA för naturvetenskap och matematik. Liksom hos oss så dalar det. Hans och rådgivarnas tanke var att det behövde bli mer konkret undervisning, även för 13-15-åringar. Men om det är den enda vägen, det har jag ingen aning om.

               

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: