RSS

Detta eviga skapande

24 Okt

Det är nätverk i pedagogisk dokumentation. Jag kan i och för sig ha invändningar mot den, men den här gången är det annat som stör mig. För det spelar ingen roll vad kvinnorna i den här branschen ska göra eller som det är tänkt att de ska göra, det är ändå bara skapandet som räknas.

Nu sitter vi med en liten klump lera, rödlera. Och allt handlar om att det högre upp i systemet har bestämts att vi ska syssla med just lera. Att man tar tillvara min utbildning i lek och rörelse, kan jag inte se så mycket av. Så var finns det utrymme för mig? Och var finns det utrymme för att ta barnen med på en upptäcktsresa?

Syftet med all pedagogisk dokumentation verkar vara skapandet i sig, inte att barnen ska få lära sig något. Pedagogen ska tydligen vara passiv, medan barnen ska lära av varandra. Och rita och måla. Det viktiga är att barnet utvecklas som ”konstnär” och att den vuxne har en dokumentation att visa upp.

Jag har suttit på ett antal anställningsintervjuer där min fråga har varit: vad tycker du om att göra? Och svarat blir alltid: jag tycker om att skapa! Det bli aldrig någon som överraskar mig, tyvärr. Jo, en gång var det en ung kvinna som spelade handboll. Hon tyckte det var kul med idrott och rörelse. Tyvärr fick jag inte jobba med henne.

Intresset för skapande och pyssel har också sin motsvarighet i intresset för att byta dukar och gardiner. Antagligen är det ett utslag av samma bakomliggande mekanism.

Så frågan är hur alla dessa kvinnor med ett brinnande intresse för skapande och pyssel ska klara av de nya kraven i läroplanen? Hur ska de kunna syssla med matematik?

Det jag får höra är, att allt ändå kan reduceras till matematik. Är allt matematik? Nej, det beror på vad man fokuserar, vad man vill att barnen ska uppmärksamma i vardagen. Barn lär sig över allt och hela tiden, som det stod i det Pedagogiska programmet. De snappar då även upp lite matematik, naturvetenskap och teknik. Men för att du som pedagog ska kunna säga att du sysslat med matematik ska det ha någon form av fokus, inte ske i förbigående.

Du väljer att baka med barnen. Men för att du ska kunna säga att du har lyft det matematiska, måste du ha problematiserat vad en måttenhet är. Vad är den deciliter? Och hur många ska vi ha? Om du bakar och sedan låter barnen rita eller måla sina muffins har du inte sysslat med matematik, utan skapat ett stileben.

Samma problem dyker upp om du ska jobba med tema. Det är målet för temat som ska ha fokus, inte det andra. Det är målet som ska dyka upp och lyftas fram för barnen, igen och ingen, på olika sätt.

Vad kvinnorna gör är att ducka för sin okunnighet och släta över den. De vet inte hur de ska förhålla sig för att kunna fortsätta med sitt skapande och försöker då få in allt inom det, även när det är extremt långsökt. Det ökade kravet på matematik och naturkunskap ställer troligen högre krav än vad skapandet kan tillgodo se.

Och eftersom nu kvinnorna verkar har svårt att överge skapandet för andra aktiviteter, är det kanske här som männen har en funktion: att göra något annat, t ex lyfta teknik och naturvetenskap. Tyvärr skulle väl det komma att befästa en hel del fördomar hos barnen, den om vad flickor och pojkar får och inte får göra. Kanske inte så lyckat ändå, med tanke på jämställdhetsarbetet.

Själv överlåter jag skapande till kvinnorna och ägnar mig åt lek, relationer och rörelse, samt tar de tillfällen som ges till att fokusera på matematik, natur och teknik. Om jag nu inte kan skapa de tillfällena med flit.

 
4 kommentarer

Publicerat av på 24 oktober 2011 i Jobbet

 

Etiketter: , , ,

4 svar till “Detta eviga skapande

  1. Morrica

    24 oktober 2011 at 20:10

    Ibland undrar jag om inte svenska dagisbarn pysslas till passivitet?

     
    • Maths

      25 oktober 2011 at 17:55

      Inte helt otänkbart. För ett barn som lägger en pärlplatta springer inte runt, hoppar och skriker. Man vet var dom är och har då en otrolig kontroll, utan att behöva anstränga sig speciellt mycket.

      Men det kan vara intressant att fundera på vilken funktion pysslet fyller. På 50-talet fanns det en verksamhet för medelklassens barn under förmiddagarna, där barnen fick skapa. Det jag minns mest från min egen tid på lekis som 6-åring, var just skapandet. Det här följde sedan med in i barnomsorgen när den växte fram under 70-talet. Då kunde man möta julpyssel som det i princip var fröken som hade gjort för att det skulle se ut på ett visst sätt. Nu får barnen göra det själva, i stort sätt, men vilken är motivationen?

      Man har nu hittat pigment som är 100.000 år gamla. Så människan har målat sig själv och saker omkring sig sedan dess. Därför kan man väl hävda att det är något djupt mänskligt. Men varför ska barn utsättas för det inom en tänkt professionell barnomsorg? Vilka nyttiga lärdomar kan man dra?

       
      • Morrica

        26 oktober 2011 at 14:21

        Ja, människan har pysslat med pyssel och smyckande och konst och kreativitet i alla tider – men sällan främst, och i synnerhet inte så systematiskt som det görs på många dagis och förskolor. Man har smyckat sig själv, man har smyckat sin bostad, man har smyckat sina verktyg och hela sitt habitat. Med tiden har det utvecklats till ett sätt att försörja sig. Men barn har sällan haft till huvuduppgift att ägnat sig åt detta smyckande och pysslande.

        Ja, förutom i mattfabriker då där små barnafingrar knyter de exklusivaste knutarna.

        Förlåt, jag kom av spåret. Det ligger nog mycket i det du säger, ett pärlande barn är ett stillsamt och lättvaktat barn. Och somliga älskar att pärla, ser fram mot pärlstunderna redan på morgonen innan de fått av sig pyjamasen och njuter varje sekund. Precis som somliga älskar att pyssla med lego, bygga och bygga om och konstruera och montera. Men pysslandet i svenska förskolor och dagis har tagits till en annan dimension, tycks det mig, och jag är inte alls säker på att det är enbart av godo.

         
        • Maths

          26 oktober 2011 at 21:14

          Jag bjöd in till det spåret. Men jag ville säga att människan är en skapande varelse. Dock är jag tveksam till skapandet som den enda vägen till barns utveckling. Men många kvinnor i det här branschen verkar tycka att det är det enda som gäller. Man hör det även i en del offentliga uttalanden, även om jag just nu inte kan citera någon. Och eftersom det är en så etablerad idé är det svårt att försöka sig på att problematisera den. Den är så självklar.

           

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: