RSS

Öva sig i att reflektera

23 Okt

Vi sitter på kvällsmöte och pratar pedagogisk dokumentation. Jag betvivlar värdet av den. På vilket sätt hjälper den oss att se vad vi gör för att utveckla barnen? En kollega svarar då att jag gör allt det där i huvudet. Jag tänker: men gör inte alla det? Nej, vid närmare eftertanke så gör de nog inte det. De flesta är för ovana vid att tänka på det sättet.

Det leder mig till att jag fundera över hur folk har det med att se vad som verkligen händer och att reflektera över det som hände. Jag drar mig då till minnes min egen resa för att kunna reflektera. Den har varit lång och krokig och har lett mig en liten bit på väg. Under min uppväxt reflekterades det inte så mycket och skolan var inte heller konstruerad för att utveckla den sidan hos eleverna.

Därför var kontakten med universitetet bitvis ganska hård. När det gällde att lära in saker gick det ganska bra, men när jag kom till teoridelarna då tog det stopp. Den första tentan jag körde i var i metodik på etnologin. Jag kunde helt enkelt inte förstå varför Åke Daun kunde ha ett eget kulturbegrepp.

Många fungerar säkert som jag gjorde då. Man tycker det där är svårt. Teorier, problematiseringar, logik och reflektion, allt det där blir svårt att begripa och det går inte att tillämpa. Ändå ställs det nu mera som krav i läroplanen att vi ska göra det.

Problematisera var också ett begrepp jag hade svårt för. Jag såg bara att det byggde på ordet problem. Och varför göra ett problem av något som inte var det? Att problematisering innebär att försöka se det självklara ur ett annat perspektiv, gick mig helt förbi då.

Övning ger färdighet

Förutom att vissa duckar för sin okunnighet, finns det personer som inte tror att de kan reflektera. Många tror säkert att det är en helt medfödd talang. Men jag tror inte på det. Förmågan att reflektera, att handskas med vetenskapliga teorier, att föra logiska resonemang går att öva upp. Det krävs bara övning och någon som hjälper en.

Anders Ericsson, professor i psykologi, talar om att talang är överskattat, det är övning som leder till större skicklighet. 10.000 timmar krävs det och man ska träna rätt.

Samma tankar finns det kring barn. Om de utsätts för vissa saker under uppväxten, t ex av resonerande och reflekterande vuxna hemma och på dagis, klarar de sig bättre i livet.

Man borde alltså kunna bli skickligare på att se och reflektera genom att ägna sig åt dessa aktiviteter och att målmedvetet försöka träna sig i att bli bättre. Och tvärtom: om man inte stannar upp och reflekterar kommer man ingen vart. Man blir inte klokare. Man behöver fast mark för att kunna gå vidare.

Det här är ett kunskapsområde med sina egna begrepp och förutsättningar. Själv tog jag i min ungdom en kurs i vetenskapsteori och den har varit väldigt nyttig. Men ska vi skicka alla inom barnomsorgen på en kurs i vetenskapsteori? Jag vet inte. Men innan det blir någon fart på reflekterandet måste man ändå träna sig i det och det kan ta tid. Och det kommer före mycket annat vi sysslar med idag.

Medveten närvaro

En annan sida av reflekterandet är att faktiskt kunna se vad som händer. Men många är så upptagna av annat att de missar det uppenbara. Kanske tänker de på kvällsmaten eller på hur de ska göra på samlingen imorgon. Eller så tänker de på det där som någon sa igår och som de blev upprörda över.

I kölvattnet på att många har gått in i väggen, har man fått upp ögon för att vara här och nu. Mycket av stressen och reaktionerna på den handlar om att hjärnan kidnappas av tankar som hindrar oss från att uppleva just den här stunden. Många är det som nu blir ordinerade medveten närvaro för att komma tillbaka i balans igen.

Men det här är användbart även när man står i en barngrupp, anser jag. Ska du se vad som händer måste du upphöra att tänka på annat och bara ta in det som händer. Du måste känna och uppleva här och nu. Det här är också mycket av barnets värld, du möter dem alltså i det.

Och inte nog med det: man behöver hitta en metod att kunna se det som händer med ett utifrånperspektiv. För att kunna bedöma läget behöver du ett så stort mått av objektivitet som möjligt. Upplevelsen får inte i så stor utsträckning färgas av dina subjektiva känslor. Du måste alltså kunna stå ut med att möta även dig själv och ditt eget beteende utan att skämmas eller försköna.

Vetenskapsmannen som förebild

De här tankarna är sådan som man får brottas med som vetenskapsman. Objektiviteten och de finslipade metoderna för att analysera och reflektera över verkligheten ingår i vetenskapsmannens verktygslåda. Men den är också användbar för oss, vill jag hävda, om vi ska utveckla verksamheten.

Läser man läroplanen kan man också se att det är det här som är idealet idag. Vi som jobbar inom barnomsorgen ska inte vara simpla hantverkare, utan vetenskapsmän. Verksamheten ska bedrivas som forskningsprojekt. Ingen låg ambitionsnivå! Problemet är bara att det inte är så många som är där.

Själv vill jag mest se mig som hantverkare. Men i min professionella verktygslåda finns flera verktyg hämtade från vetenskapen. Det ger min upplevelse ett helt annat djup och jag inbillar mig att det gör att jag kan analysera det som händer på ett sätt som berikar barnens liv. Och jag får dagligen tillfälle att öva mig att reflektera.

Jag sysslar inte med vetenskap, men jag har stor nytta av att förstå den, när jag griper man ann mitt eget hantverk.

Creative Commons-licens
Öva sig i att reflektera by Maths Göthe is licensed under a Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 2.5 Sverige License.

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 23 oktober 2011 i Dokumentation, Jobbet

 

Etiketter: , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: