RSS

Den typiske pojken

05 Jul

Det är klart att det inte finns någon typisk pojke! Jag läser en artikel i SvD om könsroller i den så kallade förskolan. De gamla bilderna av pojken är schabloner, en förväntad bild av hur en pojke ska vara. Även forskningen producerar lätt generaliseringar av hur könen ”är”. Man skapar teorier som är abstraktioner av verkligheten. Men teorierna är en karta, inte verkligheten. Och verkligheten förändras lite hela tiden.

Människan är benägen att kategorisera och dela upp världen omkring sig. Och den grundläggande uppdelningen av människor går mellan könen. Den har varit en viktig del i alla mänskliga samhällen vi känner till. Men det har också varit en förenkling av samhället som har missat många viktiga nyanser. Och ju hårdare gränserna bli desto mindre tolerant samhälle.

Artikeln handlar om hur lite som har hänt inom barnomsorgen under den tid som den haft en läroplan. Den kvinnodominerade verksamheten styr ändå pojkarna mot en stereotyp mansroll, verkar vara den bärande idén.

Men då har man missat en väsentlig sak: det är främst traditionella kvinnor som söker sig till branschen. De har sökt sig till de här yrkena för att de anses som ”kvinnliga”, trots att en kvinna egentligen inte har några biologiska fördelar när det gäller att ta hand om 15 stycken 1- och 2-åringar. Man vill ha den kvinnliga gemenskapen med de ”kvinnliga” värderingarna. Plus en inkomst.

Det spelar ingen roll vad som står i läroplanen, de personer som befolkar avdelningarna går inte att förändras så lätt.

– Emil är ett bra exempel på hur förskolepersonal förhåller sig till pojkar som de uppfattar som ”typiska”. De beskrivs som aktiva individer som tar stor plats och som ofta hamnar i konflikter, säger förskolläraren och forskaren Christian Eidevald.

– Men samtidigt som personalen suckar över de bråkiga pojkarna som stör verksamheten, beskrivs de ofta som intressanta eftersom de utmanar gränserna. Det finns något romantiskt och spännande över de här pojkarna.

Och det är just det: de flesta kvinnor vet inte riktigt hur de ska förhålla sig. De har ingen metod och inget förhållningssätt som hjälper dem att ”hyfsa till” pojkarna lite, att få dem att lägga lite band på de värsta avarterna av grabbighet. Deras inlärda kvinnlighet ger dem vita fläckar på kunskapskartan och gör pojkar och män obegripliga.

Artikeln tar lite upp det här med att pojkar förväntas vara aktiva. Men min bild är att det förväntas flickor också vara. Det är ett otroligt motstånd från nästan alla fröknar mot barns ”passivitet”. Barn förväntas vara sysselsatta, på egen hand eller inom ramen för en aktivitet, hela dagen. Det verkar fram kalla ångest hos fröknarna när ett barn vill börja dagen med att sitta en stund och landa på avdelningen eller bara sitta och vara en stund under dagen. Sånt gör peronalen oroliga och de knuffar ut barnen i någon aktivitet.

Just kopplingen mellan manlighet och fysiskt våld tycker han är problematisk. I sitt filmmaterial såg han upprepade gånger hur pojkar försökte lösa konflikter genom att slåss. En vanlig kommentar från personalen var då: ”Ta inte så hårt i varandra när ni leker”. Sedan ryckte de vuxna ofta på axlarna och gick därifrån.

– Genom att inte avstyra pojkarnas slagsmål har man ju som pedagog gett sitt tysta medgivande. Omedvetet säger man att det är okej att den som är fysiskt starkast får ha leksaken, även om någon annan hade den först. Är det så vi vill att konflikter i vårt samhälle ska lösas? säger Christian Eidevald.

Det är jag i min egenskap av man som får gå in i sådan situationer. Jag förväntas göra det. Kvinnorna blir lätt stående på håll och tjatar sina förväntningar. Många vill inte förlora bilden av sig själva som ”goda”. Det här har känts långt ifrån professionellt.

Likt min namne och förskollärarkollega Mats, som också finns med i artikeln, så har det ibland känts tröstlöst och övermäktigt att gå emot de strukturer som råder inom den här kvinnodominerade branschen.

Min fru och jag pratade idag, innan jag såg artikeln i SvD, lite om de gamla isländska sagorna. Där lyser det fram att kvinnorna tyckte att det var bra om den lille sonen gett någon annan på käften, för då var det inte så många som skulle våga sätta sig på honom. Idag är vi mera kluvna. För visst anses det bra med starka och handlingskraftiga karlar, men samtidigt pratar vi om andra ideal. Och båda är inlärda.

Och det här med könsroller är så tätt inpå en själv och den egna identiteten att den är svår att få syn på. Den känns naturlig, trots att den är inlärd. Och här blir det ett glapp mellan den så kallade diskursen och den faktiska praktiken. Man kan lätt förblinda sig med sina egna ord, man vill gärna tro att man jobbar enligt läroplanen och att man jobbar mot de traditionella könsrollerna. Jag har stött på kvinnor som varit på nätverk och där hävdat de politisk korrekta värderingarna, för att så fort de kommer ut från rummet byta tillbaka till en traditionell.

Och flickorna då? Om nu kvinnorna styr pojkarna mot en traditionell roll, vad gör de då med flickorna? Flickorna är kvinnornas likar och blir väl formade så?

Men tror någon på fullt allvar att man kan påverka ett helt samhälle med en liten läroplan och några genuspedagoger? Då ska man nog vara totalt förblindad. Jämställdheten har mer att göra med strukturen i samhället och de sociala förväntningarna det ger. Och nu har vi i drygt 20 år matats med en ideologi som vill se skillnader i samhället. Så klart att jämställdheten inte går framåt då.

Sverige började inte jobba med jämställdhet 1998 när barnomsorgen fick en läroplan. Det har varit en kamp ända sedan rörelsen för kvinnlig rösträtt växte sig stark i slutet av 1800-talet. Det finns också en liknande historielöshet när det gäller demokrati. Här finns det en rörelse som verkar tro att Sverige fick demokrati i och med läroplanen.

Så kanske är det vi som är vuxna just nu som får ta oss en funderar kring vilka relationer vi har till andra och hur vi strukturerar vår verklighet. Vilket naturligtvis inte ska hindra oss från att tala om att båda könen har rätt att ta plats i samhället. Det är oss barnen tittar på för att få en vägledning om hur samhället ser ut. Och min erfarenhet med barn under 3 år är att de under den tiden ännu inte har förstått att dela upp världen i pojkar och flickor.

Jag tycker ändå att det här är ett intressant område. Framför allt skulle jag vilja se mer konkret forskning kring barn 1 -4 år och hur de utvecklar en könsidentitet. Inte för att jag i så stora stycken skulle kunna förändra den, utan bara för att jag vill förstå vad som händer och kunna ge alla en chans i livet.

Och så klart: vem är en stereotyp, en schablon? Någon som vill komma ut ur garderoben? Nej, jag tänkte väl det!

Advertisements
 
7 kommentarer

Publicerat av på 05 juli 2011 i Jobbet, könsroller

 

Etiketter: , , , , ,

7 svar till “Den typiske pojken

  1. Mats

    05 juli 2011 at 15:50

    Jag anmäler mig som schablon – visserligen en ganska nyckfull och opålitlig sådan, men jag tycker det är ganska kul att leka med de här stereotypierna. Dessutom tycker jag det är orättvist att bara bögar och HBT-personer får experimentera med identiteter under prideveckorna! Jag tar mig en stereotyp vecka ibland – ett litet återfall kanske man kan säga.

    Jag är inte säker på att kön är den mest kraftfulla kategoriseringen. Om vi leker med tanken på att vi har ett samhälle som på allvar bekymrar sig över klassamhällets konsekvenser vore det intressant att se hur de s.k. klasspedagogerna griper sig an barnens föreställningar om hur mönster kopplas till samhällsposition:

    På Djursholm:
    – Hallå där min unge greve, det går faktiskt att fira semester utan att spruta champagne i Båstad. Nu tränar vi oss på att äta utan linneservetter och försök låta bli att nypa pedagogen i rumpan

    På den lilla industriorten:
    – Conny, Sonny, Ronny, Kevin och Liam! Kom nu ihåg att det går faktiskt att ha trevligt i en husvagn utan hembränt, dansbandsmusik och träningsoverall.

    Nej, det är nog inte särskilt trovärdigt att samhället ska tillgripa motsvarande kompensatoriska strategier när det gäller klassfrågan. Jag tror det är lugnast om vi bevarar den här formen av isärhållande.

    När det gäller skola och förskola sköter bostadssegregationen om uppdelningen. Läroplanen är verkligen inget kraftfullt redskap för oss som tror på verklig jämställdhet och lika förutsättningar.

     
    • Maths

      05 juli 2011 at 17:02

      Kunde just tänka mig att du inte ville vara så förutsägbar. 😉 Att har rollekar, även som vuxen, är nog utvecklande. Det borde i alla fall ge lite olika perspektiv på livet.

      Ja, genuspedagoger är ett intressant samtida fenomen. Jag har inte tänkt så mycket på dom så här långt och har inte heller stött på någon. Och som du pekar på, så är det inte helt överförbart till andra områden. Mångkulturpedagog? Manlighetspedagog? Olikhetspedagog? Det blir lättare med dramapedagog, rörelsepedagog, musikpedagog, träslöjdspedagog.

      Det intressanta med genusperspektivet är att det inte har den framskjutna placeringen i läroplanen. Den har liksom tagit fart ändå. Och så min lilla käpphäst: inget är anpassat för barn under 3 år.

       
  2. Morrica

    05 juli 2011 at 18:05

    Hoppsan, jag borde läst detta inlägg innan jag helt förnumstigt uttalade mig om aktiveringsnivån på svenska förskolor. Men jag håller med, även från mitt utanifrånperspektiv.

     
    • Maths

      05 juli 2011 at 19:13

      Det gör inget. 🙂 Dessutom är det ett intressant problem. I hur stor grad ska barn aktiveras och stimuleras? Hjärnan behöver också vila och ”avkoppling” för att utvecklas. Små barn, ju bokstavligen lär för livet, har mycket att bearbeta. Dom behöver då lugna perioder. Och det är svårt på dagis, där det händer så mycket på en avdelning hela tiden. Ska man hålla koll på vad alla kompisar gör, har man inte mycket att vila sig i. När dessutom fröknarna kommer med sitt, då förstår du hur intensivt det kan vara. Man blir trött efter en dag.

       
    • Mats

      05 juli 2011 at 20:26

      Att skapa en organisation för att låta barn göra saker i sitt eget tempo – se där en vision värd att vårda!

       
      • Maths

        05 juli 2011 at 21:13

        Det var i princip den visionen jag levde på min förra avdelning. Där hade jag vara 1- och 2-åringar, inte som nu även 3 åringar, nästan 4 åringar. Visst hade vi våra rutiner, men det var inte så mycket härjande och snärjande, inte så mycket vuxenstyrda aktiviteter, förutom skogsgruppen för 2-åringarna. Jag tror inte att 1-åringar är så hjälpta av en mängd stimulans. De har fullt upp att utforska vuxna, barn, avdelningen och gården.

         

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: