RSS

Att känna kontrasten

27 Jun

Det är sen eftermiddag. Jag och min fru går på stranden i blåsten. Vågorna slår in över sandstranden i den hårda blåsten och ovanför oss hänger molnen och regnet. Vi stretar på där i motvinden och jag känner mig spänd i hela kroppen.

Jag har semester och det är andra dagen i stugan vid kusten. Jag känner mig retlig och har svårt att fokusera både tankar och blick. En känsla av att ha blivit disträ och att det jag gör inte blir riktigt bra har infunnit sig.

Under flera veckor har jag känt att minsta problem som dyker upp gör mig bara frustrerad och jag vill ge upp och skrika. Jag har också under flera månader haft lite svårt att sova. Hela kroppen känns stel och den ömmar lite där jag stretar mig fram i blåsten.

Men det är så skönt här på stranden. Världen här består av öppna ytor. Havet är helt öppet så långt ögat kan nå. Stranden är bred och här finns inte någon annan än vi. Här finns mycket rymd och frihet. Blåsten är något konkret att kämpa mot och den speglar på något sätt hur jag känner mig.

Tankar på jobbet dyker ändå upp, trots att jag försöker att vara bara här och nu. Jag kan ännu inte riktigt släppa taget. Hur har jag klarat av de sista veckorna före semestern? Eller har jag gjort det?

För trots att jag föresatt mig att inte varva upp inför den här sommaren och öka tempot de sista veckorna, så har det ändå varit lite av en panikstämning på jobbet. Alla vill bli klara, men hur? Har man lyckats göra det man förväntas göra? Själv har jag känt mig bakbunden och fått ägna mig åt annat.

Vi har nu tagit oss över vår strand och över i nästa vik. På andra sidan finns det ett berg och bakom det hukar sig träden. De sticker bara upp lite över kammen på berget och här bakom är det nästan vindstilla. Krafterna på stranden var hårda och vi fick streta på i motvinden. Då är det skönt att komma in i den här lugna delen av världen. Regnet hänger fortfarande i luften, men de hårda vindarna berör oss inte. Här är det lä och vi kan vila lite.

Genom ett snår med nypon kommer vi ute på nästa sandstrand, den som leder till åmynningen. Stranden och havet är även här öppna, men in mot land tornar en stor sanddyn upp sig. Havet och vinden dånar i mina öron.

Men ljuden från naturen kan inte helt överrösta tankarna på jobbet. Min hjärna går igenom det som har varit under året och att bli klok på vad som faktiskt har hänt. Höga men samtidigt diffusa målbilder, mål som befinner sig mil från resurserna, att inte få fokusera och hinna reflektera så att man kan gå vidare.

Att allt det här påverkat mig, känner jag i kroppen nu. Men jag vet att man får inte fastna, för det skadar kroppen. Ju mer man kan vara här och nu, desto mindre grepp har det förflutna och desto mindre oro inför framtiden. Vindarna och vågorna är mina vänner nu.

Framme där ån flyter ut i havet lägger vi oss en stund på stranden vid åmynningen och vilar. Hit når inte vågorna in. De bryts en bit ut på den långgrunda stranden. Här hörs bruset från vågorna på lite håll.

Medan vi ligger där kommer det ett gäng ungdomar på den andra sidan. De är upptagna av sitt och vi ligger och vilar oss. Min fru kryper intill mig en stund och vi ligger där och håller om varandra. Det känns lugnande och skönt i kroppen.

Efter en stund reser vi oss och vänder. Men nu går vi bakom sanddynen och genom skogen där bakom istället. Här bakom sanddynen har en skog med korta väderbitna och ibland förvridna tallar, hukande i vinden, växt upp så här en bit från stranden. Även här är det lä. När vi så går där genom skogen kommer det några droppar regn. Det bekommer oss inte, för vi har regnkläder på oss. Och det droppar bara en liten stund.

Att gå så här ute i naturen får ögat att motionera samtidigt som det slappnar av. Jag känner det tydligt här i skogen. Träden står inte så tätt, så man kan se ganska långt bort. Mitt fokus växlar hela tiden från marken framför mig till träd långt bort. Samtidigt får mitt gående mig att slappna av på samma sätt.

Men när vi går där, blir jag plötsligt uppmärksam på hur jag går. Jag skyndar på som om jag ska hinna fram till någonting eller som om jag är jagad. Jag får lov att påminna mig själv om att jag är på semester och bara är ute och går. Att gå är mitt enda mål just nu, inte att komma fram.

Tänk att stressen sitter så hårt i kroppen och att det tar en sådan tid att lugna ner sig. Hur lång är ställtiden för att gå ner i varv? Det är ändå över en vecka sedan jag började min semester. Jag drar ner på tempot och börjar flanera där i skogen istället. Tänk så mycket skönare! Så avkopplande att bara gå här och nu.

Nu kommer vi fram till ett berg. Vi klättrar på en stig upp mot toppen. Det är en vacker stig. Ett stort klippblock ligger här som en vacker dekoration. Här är vi också skyddade från den hårda vinden av träden i skogsbrynet. På avstånd hör man havet dåna.

Upp på berget finns det en bänk. Den är så pass bred att vi båda två kan lägga oss en stund efter att först ha njutit av utsikten. Och medan vi ligger där tittar solen fram och lyser varmt på oss. Här skulle jag kunna stanna en mindre evighet bara för att njuta av att jag och min fru finns. Här och nu.

Till slut går vi ändå ner för kullen, genom skogen och kommer ut på stranden igen. Vi är på väg tillbaka till stugan, men nu med vinden i ryggen och en himmel som inte är så jämntjockt mörkgrå längre. Vår promenad så här långt har löst upp lite spänningar i kroppen, så jag är inte så stel längre. Det gör det också skönare att röra sig. Det känns också som om minnet och förmågan att fokusera kommit tillbaka lite under promenaden i skogen.

Det är dags att börja landa, att skaka av sig och gå vidare.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 27 juni 2011 i Jobbet

 

Etiketter: , , ,

2 svar till “Att känna kontrasten

  1. Mats

    29 juni 2011 at 06:03

    Fint!
    Jag tror inte det går att forcera fram semesterkänslan. Mitt knep är att sova och just när jag inte tror att jag kan sova mer – så somnar jag om igen!

     
    • Maths

      29 juni 2011 at 10:05

      Nej, forcera går inte. Men när man kan somna, som du beskriver det, då har man kommit över tröskeln in i semester och avkoppling. Innan går det inte helt att slappna av. Och förhoppningsvis kommer man sedan över sovandet kan börja känna sig normal.

      Sedan tror jag, att om man har ett liv ”i balans”, som dom brukar säga, då kan man komma in i semestern mycket lättare. Man är då inte så uppvarvad och uttröttad. Blir arbetet för pressat och stressat, då är det mycket svårare att ta sig från dom krokar som sitter fast i en.

       

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: