RSS

Att ducka för sin okunnighet

10 Jun

Susanne Thulin har skrivit en avhandling om naturvetenskap på dagis. En slutsats är att okunniga förskollärare svarar barn med motfrågor istället för att besvara barn frågor, skriver man på Lärarnas Nyheter.

Forskaren Susanne Thulin menar att naturvetenskap i dag inte får synas på egna villkor i förskolan. I stället tar lek, omsorg och fostran över, trots att den nya läroplanen som införs i sommar tvärtom betonar ett stärkt kunskapsinnehåll.

– Barn ställer konkreta frågor kring naturvetenskapliga fenomen som de sällan får svar på. Detta trots att barnen är genuint nyfikna och vill veta mer om hur det ligger till.

En anledning kan vara att lärare i förskolan kan för lite om naturvetenskap för att undervisa i det, eftersom detta tidigare inte har varit ett prioriterat kunskapsområde, anser Susanne Thulin.

– Naturvetenskap blir snarare ett redskap för något annat som anses viktigare.

För handen på hjärtat, hur många av alla kvinnor har egentligen något större intresse för naturvetenskap? För det är en kvinnodominerad bransch. Här finns det ett intresse som dominerar alla andra: skapandet och pysslandet. Natur och teknik gör dessa kvinnor förvirrade och trötta. Därför finns det inte några större kunskaper eller ens ett intresse för att ta reda på saker.

Naturen blir bara ett förråd där man hämtar kottar, kvistar och löv för att skapa med. Hur många ”hösttavlor” har jag inte sett? Men vad har barnen lärt om naturen? Mycket, skulle någon säkert säga. Men mer konkret då? Nej, just det!

Tyvärr finns det inte bara okunnighet i det här. För vi har en antiintellektuell luddfilosofi som predikar just det här: svara inte på barns frågor, ställ en motfråga. Låt barnen upptäcka själva. Och låt barnen lära av varandra.

Tanken bakom verkar vara hämtad från Platon och hans idévärld eller någon indisk mystisk trosinriktning. Det är som om man tror att all kunskap redan finns hos barnet. Barnet är inte bara kompetent, det kan redan allt. Och med rätt frågor kan man på sant sokratiskt sätt föda fram en medvetenhet hos barnet om att det kan.

I bästa fall ska den vuxne vara medforskare. Man kan ta reda på saker tillsammans. Även om den vuxne redan vet?

Men naturligtvis är det där rent trams! Barnen vill lära sig om det som finns omkring dem och de vill att vi vuxna är dem behjälpliga med svar. Svar utifrån vad vi tror oss veta just nu. Om jag vill veta något och personen ställer en motfråga känns det som ett hån. Och barn bli förvirrade.

När jag och barnen vistas i naturen, så vill jag visa på saker. Jag vill ge dem en fördjupad bild av det som händer och hur saker hänger ihop. Jag vet vad den svarta fågeln med gula näbben heter. Jag frågar inte vad barnen tror att den heter. Det är en koltrast! Och jag har också visat på hur den låter.

Så visst behöver vi inom barnomsorgen ämneskunskaper. Även när det gäller ”manliga” saker som matematik, naturvetenskap och teknik. Barnen behöver kunniga vuxna. Vuxna som finns med och som är villiga att dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 10 juni 2011 i Jobbet, pedagogik

 

Etiketter: , , , , ,

2 svar till “Att ducka för sin okunnighet

  1. Morrica

    10 juni 2011 at 23:00

    Autentiska frågor jag hört från barn i ungefär (jag känner dem inte alla, och gissar på ålder) förskoleålder senaste veckan:

    -Var sitter rösten?
    -Hur blir det vind?
    -Varför åskar det efter det blixtrat?
    -Varför rör sig molnen?
    -Hur äter daggmaskar?

    Om jag ställer frågor liknande dessa till mina naturvetarkollegor (som t ex ‘hur ser strängteorin ut? och andra små enkla frågor) och de skulle svara ‘Ja, vad tror du själv?’ så skulle jag känna mig avfärdad, frustrerad och inte fråga dem igen. För mig finns alternativet Internet vid mina fingertoppar, för förskolebarn finns, tja, hösttavlor.

    Ett viktigt inlägg!

     
    • Maths

      11 juni 2011 at 08:17

      Ja, hur ska barn kunna lita på vuxenvärlden om den bara visar inkompetens? Om de vuxna inte har några för barnen intressanta kunskaper och erfarenheter att förmedla? Och har man inte några kunskaper, då kan man skaffa sig. Som du säger, internet finns där för de flesta idag. Wikipedia är trots kritiken som riktats mot den, ändå ett fantastiskt redskap. Sedan finns det ju bloggar som försöker sprida kunskaper och erfarenheter😉

       

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: