RSS

Vad är en fackförenings uppgift?

06 Mar

Jag satt igår och googlade lite om det här med lärarlegitimation. Det är liksom aktuellt just nu. Bland annat har TV-programmet Skolfront haft en avsnitt om det. Jag lyssnade för att se vilka argument som förs fram för och emot legitimationen. Ungefär en halvtimme efter jag stängt av dök plötsligt en tanke upp hos mig: Vad var det egentligen som Mette Fjelkner sa?

Jag börjar alltså lyssna på programmet igen. Efter drygt 18 minuter kommer det en diskussion, som startas av en lärare, om att tvingas jobba deltid på olika skolor för att täcka upp till en heltid inom sitt ämne. Då kommer den där meningen jag väntat på.

― Vad är fokus? Är det elevens rätt till en rätt utbildad lärare eller är det min som lärares rätt att vara på en och samma skola? säger Mette Fjelkner med emfas.

Vad är det hon egentligen säger här? Vilka tankar är det som ligger bakom ett sånt uttalande? Man ska naturligtvis inte ta saker lösryckta och alla kan slinta med tungan. Men jag känner att det finns något djupare här, något som har stört mig länge.

Jag skulle vilja vända på det. Vilket är Metta Fjelkner fokus? Vad är hennes uppdrag? Har hon förstått vad en facklig organisation är för något? Är det ett uppdrag för ordföranden i en av lärarnas fackföreningar att hävda elevens rätt?

Visst, vi måste värna om barn och elever i vårt yrke, man är det fokus för det fackliga uppdraget? Om hon stod där med en lärare som får det svårt för att den måste flänga mellan olika skolor för att kunna jobba heltid, tar hon då barnens/elevernas sida eller lärarens? Man undrar lite oroligt.

En fackförening skulle förr ta tillvara medlemmarnas intressen. Gäller inte det inom skolvärden idag? Gör lärarnas fackföreningar det?

En intressant vinkel på det här får man Pedagogiska Magasinet #1 2011. Lena Sjöberg har där skrivit artikeln ”Den styrda läraren”. Främst är det här Lärarförbundet som får en belysning, men problemet är det samma. På vems sida står Lärarförbundet?

När hör man Lärarförbundet, med samma frenesi som i diskussionen om lärarlegitimation, argumentera för bättre arbetsvillkor för landets lärare och förskollärare? Nej, budskapet är att vi ska jobba mer och mer för att höja vår status. Ändå sliter folk som tokiga för att få ihop tillvaron som den redan är.

Det här, tycker jag, blottar att det finns en konflikt att ha sin fackförening som hävdare av sina intressen och som någon som samtidigt driver en egen agenda för arbetes innehåll. Borde man separera funktionerna? Eller ska de fackliga organisationerna sluta att lägga sig i innehållet i verksamheten? I inget av de tre övriga fackförbund jag varit med i har man haft det så här.

Annonser
 
18 kommentarer

Publicerat av på 06 mars 2011 i Jobbet

 

Etiketter: , , , ,

18 svar till “Vad är en fackförenings uppgift?

  1. Janne

    06 mars 2011 at 14:01

    Otroligt intressant!

    ”Alla” trycker på den där frågan: Har ni eleverna i fokus?

    Och jag håller med dig; det blir skevt på något sätt när Mette Fjelkner ställer den frågan.

    Ska fundera vidare på det här..

     
    • Maths

      06 mars 2011 at 15:44

      Jo, vi lär få fundera på det här. Och troligen får vi anledning att återkomma till problemet.

       
  2. Zoran Alagic

    07 mars 2011 at 13:56

    Hej Maths!

    Såg ditt intressanta inlägg. Problemet finns säkert, att det kan vara olika intressen hos lärare och elever, men det överordnade målet är att eleverna ska lyckas i skolan och få den utbilning de har rätt till (efter att ha lagt in en egen insats givetvis, inget kommer gratis).

    Och det är väl det som driver lärarna och ger deras yrke hela dess mening?

    Om man anser att lärarfacken inte tillräckligt försvarar/företräder lärarna, så är det ju just Lärarnas Riksförbund, som Metta Fjelkner leder, som står upp för lärarnas intressen och perspektiv. Det andra facket som organiserar lärare är ju ett branschförbund där rektorer, kantorer, men också fritidspedagoger och förskolepersonal ansluts, bland andra.

    Hedervärda yrken, men de kan onekligen ha olika perspektiv på olika frågor inom skolan.

    Inom Lf har man löst det väldigt elegant. Enligt ett kongressbeslut från 2007 så kallas helt enkelt alla medlemmar i Lf för ”lärare”, väldigt snyggt! Då kan man i ett nafs påståa att man organsirar 75% av landets lärare.

    George Orwell vrider sig av avubndsjuka för det geniala nyspråket.

    Hälsningar Zoran

     
    • Maths

      07 mars 2011 at 16:24

      Att elever ska lyckas är ett mål och där tror jag att alla lärare jobbar på efter förmåga och med dom resurser som finns. Det är inget problem. Problemet är när en ordförande i ett fackförbund inte förstår vem som betalar hennes lön och vem som litar på att hon jobbar för deras bästa. Det här är ett annat mål, ett hon alltså får betalt för att jobba mot. Hon sitter här på två stolar och tar klart ställning för eleven och väljer att strunta i arbetsmiljön för medlemmarna i sitt eget förbund.

      Jag vill nu betona, att jag inte är ute efter LR. Det råkade bara vara så att jag fick syn på det här programmet och där tydligt kunde se konflikten. LF försöker också leva på två stolar. Gemensamt har dom att de är fackföreningar, inte intresseorganisationer för en viss skolpolitik. Och min fråga är: ska LR och LF ägna sig åt innehållet i verksamheten? Kan dom göra det utan att hamna i intressekonflikter? Och som mitt inlägg heter: vad är en fackförening?

       
  3. Janne

    10 mars 2011 at 10:54

    Zoran. På din blogg kan man idag läsa följande:

    ”Lärarnas Riksförbund och Metta Fjelkner försöker – för elevernas och landets skull – driva fram en förändring.”

    Det är det här Maths och jag talar om när vi ifrågasätter om ni förstått er roll i skoldebatten.

    Rent krasst är ni inte (och inte heller LR) till för ”elevernas och landets skull”. Ni är till för lärarnas skull. Och eftersom det är två områden som i mångt och mycket går in i varandra, så är det otroligt viktigt att ni är tydliga med vem ni har som uppdragsgivare.

    Så slipper sådana som jag och Maths sitta och undra…

     
  4. Zoran Alagic

    10 mars 2011 at 11:01

    Maths och Janne,
    Måste säga att jag verkligen förstår er synpunkt. Och jag tror att Lärarnas Riksförbund liksom andra fackförbund kan göra ännu mer för att lyfta vilkorsfrågorna. Även om jag vet att det pågår ett stort arbete inom LR med detta.
    Men jag tror att det går att förena ett arbete för bättre löner och förbättrade arbetsvillkor med att arbeta för en bättre skola genom att driva fram politiska förändringar som gynnar lärarna.
    Jag ska definitivt tänka på att inte glömma att nämna lärarna när jag skriver varför LR försöker driva fram förändringar. Det var en miss av mig!

     
  5. Mats

    10 mars 2011 at 15:43

    Jag tänker att det bara är dålig retorik – tidigare hette det ”för konungen och fosterlandets skull” ,

    Nu är det ”för barnens” – ett sätt att maskera egenintresset.

     
  6. Maths

    10 mars 2011 at 17:42

    Man skulle kunna vända på det också? Hur bra presterar en lärare/förskollärare när arbetsvillkoren är kass? Gynnar det eleverna/barnen att har vidriga arbetsvillkor? Nej, faktiskt inte. Om jag lugnt och systematisk kunde ta mig ann mina uppgifter när det gäller omsorg och fostran, då skulle både barnen och jag må och även prestera bättre. Så en satsning på lärares/förskollärares arbetsvillkor är en investering.

    Och som läget är just nu, så är arbetsvillkoren viktigare än lönen. Jag vet att många girigt vill ha mer pengar. Men tänk så här: en 25-åring som kommer och börjar jobba, hur ska den personen orka och kunna ha kvar lusten i 40 år? Inte om man är utbränd efter 10 år!

     
    • Janne

      10 mars 2011 at 20:44

      WORD!

       
    • janlenander

      24 mars 2011 at 17:30

      Hade vi haft en arbetsgivare som fokuserat på att följa upp lärares viktigaste uppdrag istället för att peta i alla möjliga småfrågor så skulle de själv klart ha kunnat se hur försämringar av lärares arbetsvillkor också har lett till mängder av försämringar för eleverna.

       
      • Maths

        24 mars 2011 at 19:53

        Jag kan tänka att man inte velat se det som händer. Nedskärningarna tvingades fram och måste genomföras och då kunde man inte stanna upp och tänka efter. Förändringarna på 90-talet drevs också fram av en förändringsvåg som hade andra fokus. Inte heller det gjorde att man såg vad som hände.

        Ser jag till barnomsorgen, så var nedskärningarna dramatiska. Någonstans visste man att det inte skulle skapa några bra förhållanden, varken för personal eller barn, men man var tvungna. Och man hade en ideologi som sa att det var möjligt. Barnen var stålbarn, klarade allt, och i systemet fanns det oändligt med luft.

        Men det här inlägget handlar om fackets roll i det här. Vem höjde några röster? Nej, vi ska istället jobba ännu mer för att visa vår status.

         
  7. janlenander

    23 mars 2011 at 20:55

    Otroligt intressant betraktelse kring fackföreningarnas roll. Det finns verkligen en fara i att fackföreningarna driver själva utvecklingen av yrkesrollen. Vi kan se här att LR och LF triggar varandra i en spiral där utspelen blir kraftfullare och allt längre från den enskilde medlemmen. För att inte få igång pajkastningen så kan vi avstå att fundera kring vem som började utan istället fråga oss hur fick de utrymme för att göra detta. Fackförbundet ”Sveriges Ingenjörer” gör ibland lite försök att påverka yrkets innehåll och inriktning men det har inte någon effekt. Varför går det att göra detta i skolans värld?

    Mitt svar är att i mellanrummet mellan stat och kommun uppstår ett maktvakuum och en organisation som besitter mycket kunnande blir en viktig bundsförvant i revirstrider mellan olika politiker. Hur påverkar då det här hur bra saker fungerar och jag analyserar några olika aspekter.

    1. Arbetsgivarrollen där arbetsgivaren vinner på att behandla sina arbetstagare så rättvist som möjligt blir förstås oerhört lidande om de sluter allianser med delar av sina anställda.

    2. Samhällsutvecklingen gynnas förstås inte av en situation med två statsapparater (SKL och staten) och olika allianser, förhandlingar etc. kommer ett göra politiken ryckig och dålig.

    3. Frågor kring arbetsvillkoren får sämre fokus då förhandlingsenergin och kompetens inriktas mot annat. I det här fallet handlar det om en monopsist-situation så det kanske ändå inte hade spelat så stor roll.

    4. Agerande som företrädare för en enskild medlem kommer förstås att bli mycket sämre precis som du hävdar.

    Det är inte troligt att fackföreningarna orkar bryta upp spiralen mot mer samhällspåverkan. Det borde vara stat och kommuner som agerar för att kanalisera fackföreningarnas kompetens i dessa frågor på ett bättre sätt.

     
    • Maths

      23 mars 2011 at 21:08

      Triggar varandra? Intressant i så fall att de båda facken försöker trumfa över varandra med att erbjuda mer och mer jobb under sämre och sämre villkor. Och det här gäller ju både förskollärare och lärare av olika slag. Jag begriper det inte. Gruvarbetare och elektriker skulle inte accpetera sånt skit.

      Naturligtvis finns här mycket kunnande. Och det finns ett behov av att prata om hur vi ska lägga upp vårt arbete. Frågan är bara under vilka former?

       
      • janlenander

        24 mars 2011 at 17:24

        Striden mellan de två fackföreningar är en viktig del i att arbetsvillkoren för lärare försämrats så kraftigt. Jag har en bild av hur striden startade men den har jag redan uttalat mig tillräckligt mycket om på Tysta tankar.

        Jag sällar mig till din förhoppning om att medlemmarna snart ryter till om att nu får ni fokusera på det viktiga men ser inte riktigt hur det skulle kunna ske.

         
      • Maths

        24 mars 2011 at 19:56

        Lika väl som den här epoken vi har genomlevt i drygt 20 år uppstod ur till synes tomma intet, så kommer även förändringen att plötsligt finnas där. Och jag är ändå optimist. Man kan se att det händer saker, folk har allt mer fått upp ögonen. Och just insikten är den viktigaste drivkraften, skulle jag tro.

         
  8. Zoran Alagic

    24 mars 2011 at 20:00

    Angående konkurrensen mellan fackförbunden kan den också gynna medlemmarna då förbunden måste stå på tå och inte kan slappna av i en monopolsituation, som skulle vara för handen om det bara fanns ett enda fackförbund för skolan.
    Det klokaste för att gynna tydligheten vore att ha en klar uppdelning på tidigare och senare år. Det återger också förbundens olika tyngdpunkter.

     
    • Zoran Alagic

      24 mars 2011 at 21:01

      Maths: Jag tror verkligen du har rätt, alltså att: ”det händer saker, folk har allt mer fått upp ögonen.” Låt osss hoppas att den spirande insikten blir drivkraften, så vi kan ta nästa steg mot en verklig förändring.

      http://www.lr.se/lararnasriksforbund/kampanjer/kommunaliseringenavskolan.4.18c04b6d12e72ec74018000624.html

       
    • Maths

      24 mars 2011 at 21:19

      Jag förstår inte det där med konkurrensen. Visserligen överlappar LF och LR i de högre åldrarna, men LR har inte förskollärare. Så vad konkurrerar man om?

      Och jag kan inte se att någon av facken faktiskt har försökt stå emot effekterna av alla nedskärningar och arbetsvillkor som blivit följden. Istället tycker både Metta och Eva-Lis (och grupperna runt dom) att vi ska ta i så brallorna spricker. Allt för att statusens skull.

       

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: