RSS

Verksamhetens grund – tjänsten och uppdraget

24 Jan

För att kunna förstå vad dagis (aka förskolan) är för något och vad vi ska kunna uträtta, är det viktigt att gräva ner sig lite i vilken grund vi står på. De flesta tänker då skollag och läroplan. Och de är viktiga på sitt sätt. Men vi måste gräva djupare än så för att se grunden för verksamheten. Det som står i dessa två dokument är bara en spegling av det politiska tänket idag.

Jag skulle vilja vara så politisk inkorrekt, att jag hävdar att grunden för vår verksamhet faktisk är barnpassning.

Nu var det många som satte kaffet i vrångstrupen och tänker många stygga tankar om mig.

― Så här får man väl ändå inte skriva?, säger någon upprört. För det första heter det faktiskt förskola och för det andra är det nu mera en skolform! Barnpassning och omsorg sysslade man med på den tiden det kallades för daghem.

Men jag tänker bli ännu mer inkorrekt. Så håll i er! Jag vill hävda, att vi faktiskt finns till för föräldrarnas skull, inte barnens.

― Det är klart att vi finns till för barnens skull!, ropar ni säkert. Vi ska ju stötta dom i deras utveckling, ge dom stimulans. Vi är början på det livslånga lärandet och barnets första steg i skolan. Du är ju helt olämplig att jobba på förskola!

OK, jag ska försöka förklara mig lite och försöka beskriva lite hur mina tankar gick i början av 2000-talet, när jag funderade mycket på det här. Först det korta svaret.

Ett kort svar

Det vi kan se omkring oss är att dagis är en del av samhället och barns uppväxt idag. Nästan alla barn är någon gång inskrivna. Och man kan fråga sig varför.

Jo, nästan alla barn idag går på dagis för att deras föräldrar måste studera, söka arbete eller arbeta. När jag växte upp under 50- och 60-talen var det många mammor som var hemmafruar. Min mamma var hemma till jag var ca 13 år, om jag inte minns fel. Men idag är samhället inte uppbyggt på det sättet. Och det finns skilda meningar om hur bra det är, men det är ändå så det fungerar.

Om mammorna åter skulle börja vara hemma (och vem vet, vi kanske är på väg dit) eller att familjerna löser problemet med att ta hand om sin avkomma på annat sätt, då skulle vi få lägga ner. Fanns det inget behov av att lämna bort sina barn till professionella barnpassare, så skulle det inte finnas något sådant yrke. Om man inte räknar de rikas barnflickor.

Därför kan man se grunden för dagis (eller om man nu väljer att kalla det förskola) som just barnpassningen. Vi tar hand om barn till föräldrar som känner att de har behov av det. Och det är lätt att glömma det med alla dessa tjusiga och politiskt korrekta formuleringar som flyger runt idag. Många har helt enkelt tappat bort den här delen.

Ett något längre svar

Men nu är det inte så enkelt. Det finns, som jag ser det, flera sidor av problemet. Jag skulle här vilja göra en skillnad på tjänsten och uppdraget.

Varje kommun är ålagd att erbjuda en tjänst som innebär att föräldrar, medan de studerar, söker jobb eller arbetar, har någonstans att lämna in sina barn. Det är alltså en tjänst där föräldrarna är målgruppen. Vi ska ta hand om och passa deras barn när de själva inte kan.

En annan tolkning av tjänsten är att det faktiskt är barnen som är målgruppen, eftersom det är dem vi ska ta hand om. Men det är inte lika rimligt, eftersom det inte är barnen som bestämmer om de ska börja på dagis eller inte. Det är föräldrarnas behov som styr här. Om samhället ansett att kvinnorna skulle vara hemma med barnen, då hade vi inte haft någon kommunal barnomsorg.

Vi har här också att fundera lite kring ett begrepp som service. Hur ska vi tolka det? Men det är en annan diskussion.

Det är riksdagen som har bestämt att kommunerna måste tillhandahålla den här tjänsten. Och lagstiftarna har då också i lagar och förordningar gett kommunerna i uppdrag att utforma sin verksamhet inom vissa ramar. Det är på den här nivån man för in en skyldighet att inte bara pass barnen, utan att också ge dem omsorg och fostran. Åtminstone var det så i den skollag som gällde fram till och med 2010. Jag har ännu inte läst nya skollagen och den reviderade läroplanen som börjar gälla i år.

Och nu kommer jag till barnen. För på ett väldigt grundläggande sätt är det för deras skull vi finns. Hoppas du inte blev förvirrad nu? Men tänk på alternativet. Tänk Nils Karlson Pyssling. Tänk barn som inte får någon som helst tillsyn under dagarna. Barn som blir lämnade ensamma, kanske inlåsta. Eller 3-åringar som drar runt på gatorna. Ingen vacker syn, eller hur? Det här var grunden till varför man i mitten av 1800-talet startade barnkrubbor i Sverige. Den här verksamheten kom 1944 att kallas för daghem.

Det är ju helt klart att ett samhälle på något sätt måste ta hand om sina små barn. Vare sig det görs inom familjen eller i gemensam och offentlig regi. Så även om det är föräldrarnas behov som gör att barnen lämnas på dagis, eller i någon annan form av omsorgsverksamhet, måste de som jobbar i verksamheten ha barnens bästa för ögonen hela tiden. Man måste förstå att det är för barnens skull man är där.

Men det här är en tolkning av innehållet i verksamheten, inte grunden till den. Grunden är fortfarande föräldrarna. Men när barnen väl är inlämnade då har vi pedagoger ett stort ansvar att ge barnen en trygg och stimulerande uppväxt. Och hur vi gör det är en annan fråga. Men läroplanen erbjuder här en vision av hur vi kan tänka kring problemet.

En komplicerad verklighet

Så den lite lätt komplicerade verkligheten är, att vi både ska tillhandahålla en tjänst till föräldrarna och utföra ett uppdrag åt riksdagen.

De flesta föräldrar anser att det viktigaste vi kan ge barnen är en god omsorg. ”Se mitt barn och tyck om det!” På min förra arbetsplats hade vi några frågor till föräldrarna efter invänjningen. En av dem var vad som kunde anses vara kvalitet inom den här verksamheten. Under alla de åren tyckte i stort sätt alla föräldrar, att det handlade om att se och bekräfta deras barn.

I den nya skollagen har man ännu mer stoppat undan ordet omsorg och i och med att vi nu ska vara en skolform, så är det helt klart i vilken riktning alla kommer springa. Som jag ser det, så kan riksdagen aldrig lagstifta bort små barns behov av omsorg och passning. Jag tror inte ens att det är lagstiftarnas mening. Men att barnen ska ha stimulans för sin utveckling, är väl också lika självklart. Vi måste på något sätt själva hitta den rätta balansen.

Och på något sätt måste vi som jobbar på dagis (eller förskola) förhålla oss till det här. Även om kraven tycks vara motstridiga.

Creative Commons-licens
Verksamhetens grund – tjänsten och uppdraget by Maths Göthe is licensed under a Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 2.5 Sverige License.

 
4 kommentarer

Publicerat av på 24 januari 2011 i Jobbet

 

Etiketter: , ,

4 svar till “Verksamhetens grund – tjänsten och uppdraget

  1. Janne

    24 januari 2011 at 19:53

    Intressant och välskrivet! Du bygger vidare på min fråga lyfter fram den smutsiga dubbelheten i vårt yrke i fullt dagsljus.

    Jag instämmer helt i din beskrivning. Klart att vi i grund och botten passar barnen åt föräldrarna. Inget snack om saken.

    Men hur förhålla sig till detta? Jag får fundera lite på den saken.😉

     
    • Maths

      24 januari 2011 at 20:56

      Tack! Jo, jag tar din fråga som en förevändning att försöka formulera de tankar som dök upp i mitt huvud när jag började tänka kring det här.

      Som du säger, hur förhåller man sig till den här dubbelheten? För å ena sidan ska vi vara istället för föräldrarna när de måste göra annat och göra sånt som dom skulle ha gjort. Å den andra har vi fått ett uppdrag som tar oss en bit utanför en slags ”föräldraroll”. Vårt arbete blir lite mer.

      Och vi kan inte vara som föräldrarna, för dom har inte 16 barn i åldern 1 – 4 hemma i lägenheten.😉 En del i vårt yrke är att få ihop vardagen med 15 – 20 barn på avdelningen.

       
  2. Janne

    24 januari 2011 at 21:42

    Det är en fråga alla vi dagisfröknar/förskollärare borde ställa oss, om och om igen.

    15 barn mellan 1 och 3, med bara en nybliven 3-åring. Nej, så många barn och så tätt kommer de normalt inte i en vanlig familj. Inte heller är man tre olika föräldrar som kommer och går under dagen. Bara den biten är en logistisk utmaning få klarar av att hantera.

    Och därtill ska vi prestera något ”utöver”. Som kräver en specifik utbildning. Som rent formellt placerar oss över föräldrarna ur ett kompetensperspektiv.

    Det här har varit – och är – en intressant diskussion. Jag kan vittna om att jag såg mitt och mina kollegors arbete med nya ögon idag. Tänkte lite annorlunda om det vi gjorde och hur vi gjorde det.

    Det är något som händer, och det har med det vi skriver just nu att göra. Spännande!

     
    • Maths

      24 januari 2011 at 21:56

      Skönt att höra!🙂

       

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: