RSS

Vi lever i ett stressande samhälle

28 Nov

I mina nyhetsflöden dyker det upp en artikel om stress i Göteborgs Posten. Det här känns på något sätt väldigt aktuellt. För det verkar som om det här ämnet inte riktigt har landat i det här landet ännu.

Morrica tar upp den här artikeln på sin blogg och själv har jag varit inne på det i mina inlägg Förskollärare som måste ta medicin för att orka och Vad stressar på jobbet?, samt när jag tar upp Bosse Angelöws bok ”Friskare arbetsplatser”.

På en planeringsdag här om sistens var vi på min arbetsplats ganska överens om att tidsbrist var det som stressade mest, tätt följt av vilket fokus vi ska ha. Och hur vi än organiserar oss kommer vi aldrig att nå fram, för det är så det nya samhället fungerar. Det är uppbyggt så att det alltid blir tidsbrist.

Under nedskärningarnas 90-tal talades det ofta om luft i systemet. Så man slimmade organisationerna maximalt. Idag skulle jag säga att vi har syrebrist. Arbetsorganisationerna är anorektiska. Det är ännu ingen som förstått att en effektiv arbetsplats behöver luft i systemet för att fungera. Raster, pauser och tid för reflektion behövs för att man ska kunna utföra sitt jobb på ett vettigt sätt.

Och ingen har förståelse för att någon annan kan ha det här problemet. Man klagar gärna på att andra inte gör sitt jobb eller vill att andra ska göra något de inte har gjort tidigare. Jag skulle här vilja säga: Ingenting är omöjligt, om man slipper göra det själv.

Vi lever i en så kallad målstyrd värld. Och det har sina fördelar. Men effekten är att arbetet aldrig blir klart. Vi kan alltid göra mer, jobba hårdare, bli mer effektiva. Det här sättet att organisera arbetet gör att vi har arbete 24/7. Och man kan aldrig säga att man gjort tillräckligt bra, för saker går alltid att göra bättre, om man frågar någon annan.

På planeringsdagen tog vi också upp det här med fokus. Vad ska vi egentligen göra. Vi kom fram till att det finns mängder med arbetsuppgifter som vi av olika anledningar faktiskt måste göra, men som inte har något med det direkta arbetet med barnen att göra. Eller rättare: dessa arbetsuppgifter ska på något sätt bidra till arbetet med barnen. Men konsekvensen blir ändå mindre tid till kärnuppgiften.

Att jobba på sitt fokus för att få saker gjorda, men att man aldrig kan vara säker på att inte bli avbruten och tvingas stå där med sin frustration är inte bra för hälsan.

Och kan man sedan inte koppla av på sin fritid, var hamnar man då? Visst det gäller att ha en aktiv fritid. Att röra på sig är bra för att dämpa stressen, men den tar inte bort den. Det gör inte heller mindfulness. Fyller man då sin fritid med mängder av andra måsten, då är man illa ute.

Själv fick jag hjärtproblem och en otrolig trötthet, som jag då trodde bara var fysisk. Jag har inget fysiskt tungt jobb, egentligen, på sin höjd lyfter jag barn upp till skötbordet. Men det var inte tillräckligt för att jag skulle vara fysiskt trött när jag gick hem.

Men hjärtat var också en slags vändpunkt. Jag kunde inte jobba vidare på samma sätt längre. I alla fall inte om jag tänkte ha ett liv efter 65. Att inse sin dödlighet fick i alla fall mig att prioritera lite annorlund än tidigare.

Nu vill jag inte lägga skuld på någon enskild, för vi är alla fångade i systemet som det ser ut idag. Så min chef och min chefs chef osv är alla indragna i det här orimliga. Frågan är bara hur man ändrar på systemet? Men först måste man nog synliggöra problemet och det är väl det som artikeln i Göteborgs Posten bidrar med. Och det är vi individer som bygger upp systemet tillsammans så ingen är fri från ansvar.

Men nu undrar jag: var finns fackföreningen? I mitt fall Lärarförbundet. Jobbar de med de här frågorna på ett vettigt sätt? Finns de på agendan över huvud taget? Det troliga är väl att även där är man systemets fångar och har svårt att greppa vari problemet ligger.

Annonser
 
5 kommentarer

Publicerat av på 28 november 2010 i Jobbet

 

Etiketter: ,

5 svar till “Vi lever i ett stressande samhälle

  1. Morrica

    28 november 2010 at 21:17

    Det är en mycket viktig fråga – vad gör facket i denna fråga? Är det en prioriterad fråga, annat än på individbasis? Det borde det vara. Man talar om att öka lärares status, detta är en lämplig trådända att börja dra i. Att kunna påverka sin arbetstid, vad man gör när, och vad man inte gör överhuvudtaget, är en viktig statusmarkör.

     
    • Maths

      28 november 2010 at 21:27

      Eftersom vi inte kommer att kunna kräva några skyhöga löner, är nog arbetssituationen ett bra argument för att dra folk till skola och dagis. Men då måste politikerna och facket inse allvaret.

       
  2. janlenander

    29 november 2010 at 13:45

    Dags att göra upp med Luther! Det står i lagen, det tillhör plikten, det måste göras och så står man där som en martyr. I Morricas diskussion om NEJ så tas vikten av ett aktivt nej med prioriterings och lämplighets argument upp.

    I inlägget tar du upp hur ofta vi tycker någon annan ska göra saker och det gäller ju kollegor emellan också. Här behöver vi alla skärpa oss! Martin var en glad aktiv person som också brydde sig om andras vila och avkoppling. Kanske är det dags med den hågkomsten av honom.

     
    • Maths

      29 november 2010 at 16:52

      Du har någon en poäng där. För i många fall handlar det om hur man definierar saken. Och i den levnadsglade Martins fall är det inte just det man har fokuserat på. Omvärdering?

      Men om vi tittar lite krasst på det där med att säga nej, så får jag ofta höra att vi jobbar i en politisk organisation, vi är tjänstmän och det är bara att gilla läget. Hur gör man då? Om jag säger att jag måste prioritera bort vissa saker, kan det bli rättsliga påföljder för både mig och min chef. Och förvaltningen kan stämpla mig som arbetsvägrare. Så frågan är hur man tar sig runt det där?

       
  3. Maths

    29 november 2010 at 17:02

    På tal om stress så läser jag att fackföreningen Ledarna har gjort en undersökning genom Novus, där chefe
    r rangordnar sina problem
    . Och en del kan man ju känna igen. Den listan kan komplettera den som jag skrivit om tidigare. Har månne Lärarförbundet också gjort något liknande? För det gäller att ringa in problemen. Att vi har ett jobba att utföra är väl ingen som ifrågasätter?

     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: