RSS

Ditt kompetenta barn

13 Sep

I sommar har jag läst en bok som man måste läsa för att förstå vissa tankar om barn och barnuppfostran som finns nu en bit in på 2000-talet. Den är också en nyckel till att förstå Läroplanen för förskolan. En sådan betydelse har den haft. Det handlar om ”Ditt kompetenta barn” av Jesper Juul (Wahlström & Widstrand 1995).

Det här är en essä om behovet av att ändra synen på barnuppfostran och på livet i familjen. Jesper Juul, som är familjeterapeut och -coache, har här samlat sina intryck och tankar om hur livet i familjen skulle kunna se ut i dagens samhälle. Vad han vill bort från är den gamla auktoritära uppfostran, den som byggde på barnets lydnad, anpassning och goda uppförande. Istället vill han ersätta den med ett annat tänk som betonar respekt och lyhördhet även för barnet, dess tankar, känslor och åsikter. Barnet blir en egen individ med rättigheter, inte någon som självklart bara ska underkasta sig.

Bokens titel kommer från en fråga som ställdes av Margareta Berg Brodén i boken ”Mor och barn i ingemansland”: ”Kanske har vi tagit miste – kanske är barn kompetenta.” På den här grunden bygger så Juul sin bok. Och jag kan tänka mig, att vare sig man läst boken eller inte, så är det uttrycket ”kompetent barn” man har tagit till sig, men också missförstått. Och tänker jag tillbaka så är det inte det övriga innehållet i boken jag har hört så mycket om, utan det är bara tanken att barn skulle vara kompetenta.

Men just den här delen är väldigt dåligt underbyggd. Vi ska inte glömma att det är en essä, inte en vetenskaplig skrift. Det finns ingen diskussion om vad kompetens är, hur den i så fall skulle yttra sig hos barn eller hänvisning till någon forskning i ämnet. Och många av Juuls egna exempel direkt motsäger att barn skulle ha någon kompetens inom de områdena det handlar om. Så han lägger fram det som en tanke, men upprepar tanken om barns kompetens genom hela boken som om det vore bevisat, som ett faktum. Och det har fastnat hos alla. Även hans kritiker verkar ha fastnat här.

Det här är mycket intressant, för just tanken på att barn skulle vara kompetenta har kommit att ingå som en del i läroplanen för förskolan. Man har helt enkelt förenklat Juuls budskap till ett slagord. Ett slagord som inte ger så mycket information om barn, men som alla ändå förväntas förstå och leva efter.

Men vad handlar då boken om? Familjeterapeuten Juul har sett många problem som familjer kan ha. Och han har sett det i många olika kulturer, inte bara den danska och nordiska. Det som verkar vara genomgående är att föräldrarna kommer till familjeterapeuten för att de har problem med sitt barn. Det är alltså barnet som är själva problemet som gör att föräldrarna söker hjälp. Barnet blir ett problem, inte en liten medmänniska som man ska försöka förstå sig på. Lösningarna, enligt Juul, handlar alla om att föräldrarna har ändrat på sitt beteende och börjat lyssna på sitt barn.

Det som verkar skilja Juul från många andra är hur långt han driver tanken om att barnet ska få ta eget ansvar. Eftersom barnet är kompetent ska det också få ta ansvar för sig själv. Här driver han den s k dialogpedagogiken och den fria uppfostran ett steg till. Ett exempel som Juul har är om ett barn som själv ska få bestämma om det behöver sova. Man kan undra om det är rimligt? Och det ställer också frågan hur långt man ska gå.

När det gäller ansvar, så betonar Juul att det är den vuxne som har ansvaret för relationerna i familjen. Det är inget man kan lägga på barnet. Så den stora frågan är ändå hur långt man kan låta barnets ansvar sträcka sig. När jag hörde honom på TV här om sistens, så menade han att det handlar om att skilja på vad barnet vill och vad det faktiskt har behov av.

Han har också en tanke om att barn faktisk samarbetar med föräldrarna, även om det ibland inte verkar så. Människan är en social varelse och föds med en drift att ta kontakt och samspela med andra. Enligt Juuls erfarenhet så kan en del för de vuxnas jobbiga beteendena faktiskt spåras till att barnet gör det som föräldrarna ger signaler om att barn ska göra, även om det ibland kan tyckas långsökt. Och det här sätter fokus på hur vi vuxna faktiskt påverkar barnen med vårt agerande.

Vi ska inte skylla Jesper Juul för alla curlingföräldrar. Han tar även upp dessa föräldrar, som överlåter allt ansvar i familjen på barnen. Det här fenomenet fanns även när Juul skrev sin bok. Han betonar att det här naturligtvis inte är bra. Någon definitiv gräns för var barns ansvar går, kan vi nog inte sätta. Barnet utvecklas och mognar och det är inte förrän mellan 20 – 25 år som den mänskliga hjärnan har utvecklats helt, så det är en lång process att bli vuxen. Och som sagt, dialogpedagogiken och den fria uppfostran kom många år före ”Ditt kompetenta barn”.

Man kan då fråga sig: har vi som kultur ändrat vårt tänk kring barn och barnuppfostran? Det har vi, skulle jag säga. Jag fick mina egna barn i slutet av 80- och början av 90-talet och många av de tankar Juul för fram fanns liksom i luften. Vare sig jag eller min fru läste Juul då, men mycket av den litteratur vi läste hade lite samma budskap. Så hade inte Juul skrivit sin bok, hade nog någon annan skrivit något liknande.

Men det man kan märka är att barn nu mera får märkas – och de märks. Förr sa man att barn skulle ses men inte höras. Så är det inte idag. Barnen får ta en större plats. De blir också lyssnade på och de vuxna tar större hänsyn till deras tankar och åsikter.

Att Juul fortfarande efter 20 år är aktuell får jag ett bevis på i Dagens Nyheter den 30 maj 2009. Här för man fram Juuls tankar som grunden för en av flera olika strömningar inom svensk barnuppfostran idag. Lyckligtvis har den familj som intervjuas inte framhävt det kompetenta barnet utan ordet ansvar, både vuxna och barns eget ansvar för sina liv.

Den här sommaren gav inte boken mig några nya insikter. Men det var intressant att se hur tanken kring det kompetenta barnet har uppkommit. Det vore intressant att gå vidare och läsa vad Margareta Berg Brodén skrev och som på det sättet myntade hela begreppet.

Annonser
 
2 kommentarer

Publicerat av på 13 september 2009 i Böcker, Jobbet

 

Etiketter: , , , , ,

2 svar till “Ditt kompetenta barn

  1. Helena

    16 januari 2010 at 17:16

    Hej!
    Det Jesper Juul mer än någonting annat säger är att vi inte kan applicera metoder på barn, därför blir artikelns rubrik klart missvisande. Han att vi gör klokt i att undvika generaliseringar eftersom vi alla är individer, både barn och vuxna. När en familj kommer till honom finns inte ett enkelt svar utan allting är beroende av individerna i familjen/systemet, vilka de är och vad de vill. När vi pratar om gränssättning säger vi ofta att vi behöver sätta gränser för barnet men vad han menar, och jag håller med om, är att det är klokare att vi känner efter, och uttrycker, vad vi vill, tycker, tänker och känner, så att vi på så sätt kan träna barnen i att själva reflektera. Det skapar ett barn, en ungdom, en vuxen som kan ta eget ansvar och ex säga nej, när det behövs – utan att snärja in sig i en massa förklaring.

    Det han menar, eller det jag tror han menar, med det kompetenta barnet är dels att barnet är så pass kompetent att det känner av när någonting inte funkar i relationen och att barnet signalerar det till oss. Vår uppgift är därför att inte symptombehandla utan symtomlyssna och prova att göra någonting på ett annat sätt och se om det funkar bättre. Barn är också mer kapabla (kompetenta) än vi tillåter dem att vara, ex att de är kompetenta nog att reglera hunger och sömn och att mycket av vår föräldraroro och föräldrarskulkänsla är onödig.

    Jag har förmånen att just nu vidareutbilda mig till familjeterapeut av Jesper Juul personligen under ett år och får brottas med många egna tankar och känslor kring barn och familjer vilket är otroligt nyttigt. I all vår välmening som föräldrar finns det mycket som vi kunde göra på ett mer relationellt sätt snarare än uppfostring för när du skriver fri uppfostran så ska vi vara fullt på det klara med att Jesper aldrig struntar i barnen och låter dem sköta sig själva, vänder ryggen till – det han gör är att han intresserar sig för dem och det är en stor skillnad. Hans kritiker har en tendens att se hans tankar som slapphänta och det är de absolut inte, de kräver tvärtom mycket mer av oss än en auktoritär uppfostran. Det kräver nämligen självinsikt, reflektion och eget personligt ansvar.

     
    • Maths

      16 januari 2010 at 20:30

      Tack för din kommentar, Helena

      Kul att du ville kommentera min recension. Kul också att du går en utbildning hos Jesper. Jag tycker han ger ett sympatiskt intryck och den här boken är full av bra och intressanta reflektioner kring barnet och familjen. Du kommer säkert att få en hel del intressant att tänka på.

      Din kommentar innehåller en hel del tankar, så det är lite svårt att gå in på allt. Vi närmar oss också problemet från olika infallsvinklar: du som terapeut och jag som pedagog.

      Rent allmänt måste jag bara säga att jag ser boken som två delar: dels den politiska med det kompetenta barnet, dels den familjeterapeutiska. Man måste bedöma de två delarna utifrån sina utgångspunkter. I den första är han fel ute, men i den andra har han mycket på fötterna.

      Om min rubrik på den här artikeln är missvisande, beror det på att det är titeln på Jespers bok. Du får inte glömma att det är den som gjort honom berömd, att han sticker ut från mängden. Skulle bokens första kapitel ha sett annorlunda ut, då hade hans bok blivit en i mängden. Nu är den i formen av ett slagord som, precis som du känner, inte stämmer med resten av boken.

      Förstår jag dig rätt så vill du definiera kompetens hos barn så här:

      Att barn känner av om relationen inte fungerar och på något sätt ger uttryck för det.

      Men då skulle det vara kompetent att kom i affekt som reaktion på förhållanden i omgivningen. För innan man man på ett kompetent sätt kan närma sig sina affekter och känslor, måste man ha ett språk för dem. Det är väl den kompetensen som barn, förhoppningsvis, tillägnar sig allt mer genom åren.

      Eftersom Jesper under de här åren sedan boken om det kompetenta barnet kom ut har blivit en guru, inte minst inom familjeterapin, är det allt för lätt att inte se de brister som finns i hans resonemang. Men forskning innebär att man ifrågasätter, även den största guruns tankar och idéer. Men det är kanske inte läge ännu att titta närmare på det här paradigmet.

      När det gäller den familjeterapeutiska delen är det fram för allt en sak jag reagerade på när jag läste boken. När det gäller barns hunger och sömn har jag varit med om så pass många barn som inte har haft någon som helt koll på de sakerna, att jag vill påstå att Jesper är ute och cyklar. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: jag har stött på många barn som motsäger ordningen i Maslows behovspyramid. Ett barn som är otryggt vare sig äter eller törs vila. Det märker man inte minst när barn är nya på avdelningen. Men även det kan till viss del vara individuellt.

      Annars känns hans infallvinkel i allra högsta grad relevanta.

       

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: